Äsch

Fram till igår var allt så jävla bra. Hänga vid poolen, hångla, engagerat sex. Aspirerande kärlek är det bästa jag vet, 1,5 gånger bofast kärlek och kanske tusen gånger olycklig kärlek, men något kanske gick fel. Jag är inte säker på om det var de femton öl jag drack i stort, när jag började svepa halvlitermuggar eller när jag började ösa ut kärleksförklaringar till någon jag kanske känt i två veckor.

Jag kan vara den jobbigaste människan i världen när jag är full ibland. Jag liksom snepeppar och fast jag märker det kan jag liksom inte ta mig upp.

Men vad är grejen med spelet alla spelar och aldrig vill sluta med? "Den som tycker minst om den andra vinner" är inget tankesätt som främjar varken lycka eller kärlek. Faktum är att ni förstör för mig också. När jag säger det så fort jag tycker om någon, och ingen annan gör det, så blir jag ju genast inte bara förlorare utan kanske bottennapp i ert jävla spel.

Dessutom släppte jag någon mycket snyggare för henne.

Å andra sidan kanske jag hinner med två singelfestivaler i år?

Sen badade jag vid stadsgårdskajen och gick hem utan kläder.