Konsekvens

Den här helgen har jag druckit drinkar. Jävligt många drinkar blev det faktiskt, inte så noga räknat har jag druckit mängder lämpliga när man behöver fälla en buffeljord. Vi pratar enormt. Inte nog med det, jag har dessutom bjudit lika mycket till. Jag har levt värre än jag någonsin gjort, ens på de värsta av festivaler, men jag har inte vikt en tum från mina nyfunna principer. Jag har bjudit på drinkar för jag kände för det, och inte en enda gång för att jag ville ligga med någon. Ett litet steg för mänskligheten, ett jättekliv för mig.

En våldtäkt händer så lätt

Förr hade jag nästan alltid med mig min bruna väska. I den hade jag underkläder och necessär. Hopp kallade jag det, ett av mina favoritord som ni kanske märkt. Någon gång för inte så länge sedan förstod jag att det inte alls var hopp, utan osäkerhet, osjälvständighet, rädsla. Jag släpade runt den jävla väskan för jag ville inte gå hem själv. Ibland skyllde jag på att det var långt hem. Det spelar faktiskt ingen roll när man ändå tvångt ska betala taxin dit man ska, det går nästan alltid på ett ut. Om man ringer Top Cab i alla fall.

Det var lite mer än en månad sedan jag startade denna blogg. Tanken var att jag skulle skildra mitt liv som kärlekstörstande ungkarl, vilket förvisso fortfarande stämmer, men inte alls som det brukade. Jag tänkte skriva om mina bravader på nattklubbar och rosor jag köpte till kvinnor en casual wednesday. Kanske var det också lite för jag började tänka som jag slutade kämpa. Eller kanske inte att jag inte kämpar, men att jag bytt taktik. Så vitt jag minns har jag faktiskt inte haft med mig min bruna väska på hela månaden. Varje kväll åker jag hem till min mammas soffa. Ibland går jag in till mamma och viskar "godnatt, jag älskar dig" innan jag lägger mig. Det känns bra att göra det, bara att kunna säga det till någon och inte ljuga.

Jag vet att jag tjatar och tjatar, men det är bara för jag ältar och ältar. Fortfarande kan jag inte sluta dansa med den jävla kvinnan i vattnet och fast jag vet att jag är patetisk och bara borde säga hej livet så kan jag inte hjälpa mina avancerade fantasier om att få vattna Toves krukväxter, koka hennes te och säga stackars dig, men scrubs börjar snart. Om bara några dagar är jag inne på år två. År två efter en jävla ungdomskärlek, men det kan inte vart det det var för varje gång jag träffar henne slår mitt hjärta lite fortare, blir jag nervös och säger fel och varje gång ångrar jag vad jag sa sekunden innan. Det har aldrig hänt med någon annan och det kan inte varit en casual ungdomskärlek för dom funkar inte så, inte några dagar från år två och inte ens några månader efter dag ett.

Idag dansade jag med en tjugosexårig värmdöbo. Hon viskade i mitt öra att hon var kåt. Jag gick därifrån. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var idioti eller självbevarelsedrift, men vi vet ju redan hur det slutar, och jag hatar saker som slutar.

Det svider så himla mycket när man vet att det är aldrig mer. Jag hade min chans att vattna hennes krukväxter, koka hennes te, bry mig och lyssna men istället var jag dryg, självupptagen och gjorde slut. Fuck me säger jag bara.

Standby

Jag ligger i soffan och msnar med diverse människor. Plötsligt smäller det till. Eldsflammor väller ur ventilationshålen på dvd-spelaren innan den slocknar för gott. Apparaten är död. I den sitter fortfarande Hard Candy. Ellen spelar i Hard Candy. Jag får inte ut den.

VAD SKA JAG GÖRA??????

Egot

Ibland är jag glad fast jag är ensam. Det kommer tillsammans med bra musik och hopp, som idag när jag kände att jag faktiskt kommer kunna gå till jobbet imorgon. Ipoden följde mig ut i snöfallet och spelade soundtracket från Juno medan jag omvartannat skuttade och låtsades åka skridskor längs grusvägen. Till Sea of love sneddade jag över åkern, mot kullen och världen på andra sidan. Jag hade aldrig varit där. När All I want is you spelades för andra gången gick jag tillbaka mot den stora ön mitt på åkern. All I want is you, will you be my bride? Take me by the hand and stand by my side sjöng jag medan jag skuttade i genom den lerblandade snön.

Jag går ganska konstigt när jag är själv. Liksom lite sned, vinglig, förvirrad. Det är svårt att veta när man är sig själv, eller när man gör sig till. I vilket fall var jag jätteglad.

När jag är glad och ensam älskar jag mig själv. Jättemycket. Jag kan inte låta bli att tänka, att om någon fick dela det här med mig skulle hon också älska mig, jättemycket. Men det går inte att dela, det är hela grejen. Eller så är hela grejen att när det väl är rätt, så kan man dela det?

Efter en stund brukar min självkärlek dala lite, när jag inser att jag bara är en självgod, egocentrisk typ. Det är synd. Som sagt vill jag gärna tycka om någon annan mer. Det önskar jag mig i sommar. Jag längtar efter Ellen.

Obsession

Människor som hör om mig brukar säga att jag måste släppa taget om kärlek som varit. Men när man pratar om kärlek generellt säger man att den är evig, att det är riktig, att man måste kämpa och övervinna alla hinder. Detta förvirrar mig lite.

Snart tjugoett

Jag vaknade i natt. Jag låg i floder av iskall svett. Såhär i efterhand oroas jag lite av min reaktion. Fast jag fysiskt mådde sämre än jag minns att jag någonsin gjort, så reste jag mig hastigt och tog fram nya sängkläder. Med tusen graders feber ställde jag mig mitt i natten och bäddade rent. Då är man nog jättevuxen.

Jag vill ha söta barn att ta hand om. Att få tycka om mer än mig själv. Det är tråkigt när det inte finns någon man borde tycka mer om än sig själv.

Jag hoppas på trillingar. Tove, Ebba och Juno

Reklampaus

Jag är har jätteont i halsen och kan inte nästan inte prata. Ibland hostar jag upp en stor senapsgul slemklump och försöker snyta mig. Det går liksom inte att snyta sig, för det är så tjockt. Jag lider av det. Vi gör det nuförtiden.

Så tittar jag på King Arthur på fyran. Kiara är snygg som vanligt. Fantastisk kvinna tror jag. Jag funderar lite om livet under nyhetspausen. Jag kan inte låta bli att avundas deras liv. Dom lever eller dör. Som det där med lyckan. Att lyckan bara bygger på olyckan. Eller är det bara mitt manliga ego som längtar efter att få hugga ihjäl barbarer med svärd?

Men jag tror det var bättre förr. Att det var lite bättre när det var bra, bara för man visste att det kunde vara så himla dåligt. Att vi inte blir lyckliga av espresso vet alla, men något så självklart som att sträva efter jämställdhet? Säkert ger det oss mindre olycka, men ger det mer lycka? Blir det kanske bara mer jämngrått?

Såklart menar jag inte bara jämställdhet. Jag menar sjukhus, skruvdragare, mobiltelefoner och pistoler. Teknik och kunskap, värderingar och åsikter. Kanske bra, men trist.

Men vem vill inte ha denna kvinna, som halvnaken och blåmålad ger sig ut i strid och dödar vikingar för frihetens skull? Jag vill slåss för frihet, kärlek, liv och död. Inte högskolepoäng och kvart-i-tre-ragg.

Igår morse var det vår!

Agnes/Rebecka skriver om lycka på sin blogg.

Detta fick mig att tänka på svensk sommar. De flesta av oss gillar den ju, trots allt gnäll. På våren är alla snygga och glada, och på sommaren sitter man ute i linne hela natten fast det bara är tolv grader varmt. Men jag menar, vad vore svensk sommar utan svensk vinter? Jag tror jag pratat om detta förut, men det handlar om kontraster. 

Lycka är just skillnaden från olycka. Således innebär olycka att lyckan blir ännu större.

Man blir inte lyckligare av att vara mer lycklig.

Kanske kan man dra det så långt att det faktiskt är farligt att ens analysera lyckan. Vi kommer aldrig närmre. Lyckan bygger bara på olyckan, och så fort vi tror oss veta vad som egentligen gör oss lyckliga eller olyckliga kanske vi söker oss till lyckan, från olyckan, vilket på sin höjd leder oss till en okej tillvaro. Tänk medelklass. Tänk "Sikta mot stjärnorna, landa i trädtopparna". Ingen av oss vill hamna där. Helst skulle vi väll sväva runt i tyngdlösheten. Går inte det har man faktiskt ett alldeles utmärkt tvådimensionellt markplan att röra sig på. Eller rör dig hyfsat fritt med en spade under jorden. Men vem fan vill sitta i en trädtopp? Där är du fast. Det kallas medelklassen. Lycka handlar inte om kvantitet. Det handlar om kvalitet. Bara en sekund i tyngdlöshet är värd mer än ett helt liv i trädtopparna.

Lev ut er olycka och gräv ner er i sorgerna. Ingen vill ha en fond

Ellen

Mina filmkärlekar brukar nästan alltid sluta i att jag googlar skådespelaren. Dom brukar vara astöntiga. Ellen är den coolaste jag vet. Jag måste hitta henne. Antagligen är hon skitsvår att få till en dejt med. Fast jag är ju trots allt i filmbranschen. Kanske kan jag locka henne med huvudrollen i Landstingen, en femton minuter lång utbildningsfilm för högstadieungdomar om just landstingen. Nej nu måste jag hitta en ny approach.

Så jag bestämde mig för att skriva ett brev. Ett handskrivet brev, där jag berättar om allt roligt vi kan göra. Till texten ska jag klistra lite bilder, exempelvis där jag står på Skinnarviksberget med hela Stockholm bakom mig och frenetiskt pekar mot en picknickkorg jag ställt på marken. Kanske en där jag i full snowboardrustning står på en kulle i något bostadsområde och någon då jag sitter i solen i en park. Jag ska bjuda hem henne till mig i sommar. Vi ska sola, bada, shoppa, leka och kanske åka på festival. Vi ska ha så jävla roligt helt enkelt. Hon kan vara kvinnan i mitt liv.

Men vart är mamman?

Jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor. Det är så himla många. Idag såg jag filmen Levity. Den handlar om en man som avtjänat tjugo år av ett livstidsstraff då han mot sin vilja blir frisläppt. Egentligen brydde jag mig inte så mycket mer än så. Jag blir berörd. Av allt. För övrigt en riktig skitfilm. När huvudpersonen var ung dödade han en sjuttonårig pojke. Nu vill han bli förlåten av sjuttonåringens syster, och i slutet tar han en kula för sjuttonåringens systers son. Som dessutom är döpt efter sjuttonåringen. Skitfilm.

Juno är den senaste kvinnan i mitt liv. Hon är smart, rolig, vacker, sexton, allt man vill ha. Filmkärlekar är nästan 

ännu svårare att förhålla sig till än verkliga. I vilket fall bestämde jag mig för att döpa en av mina döttrar till just Juno efter att ha sett filmen. Tove, Ebba och Juno. Jag vill nog inte ha någon son, dom har inte lika fina namn. Jag går och improvisationsnynnar på deras namn ibland. Tove, Ebba och Juno.

Det är svårt att hitta mammor bara. Match.com finns ju alltid, men det känns så väldigt fel att betala för ett konto. Kanske lite att man måste nästan gett upp i riktiga världen innan man provar. 

Nu måse jag dessutom hitta en kvinna som är exakt som Juno, utan att vara Juno. Det skulle ju bli skittöntigt när vi får vår dotter sen.

ps. Idag har jag tjänat jättemycket pengar. Call me! ds.

Min vän Facebook

För kanske en vecka sedan eller så pratade jag, som vanligt, om mig själv med Malin. Malin påstod då att jag skulle passa utmärkt ihop med en norsk facebookvän till henne. Jag gillar norskor, så jag skickade ett mail.

"Malin Waern tycker vi passar ihop. Jag tycker vi ska prata om intressanta saker. Som svensk sommar eller norska oljetillgångar. Eller miljöbilar och vad som egentligen finns i korv.

På återhörande
Eric"

Hör och häpna, idag fick jag svar;

"hei eric.

det synes jeg absolutt vi burde, foreløpig har jeg brukt mesteparten av tiden på facebook til snoking. jeg får litt angst, folk snakker om det på trikken! kanskje jeg bare begynner å bli gammel.

men hei, hyggelig å møte deg. selvom jeg synes litt synd på norge som fikk oljetilgangene og sverige sommeren. dårlig deal liksom."

Nu är jag i full gång med analysen av detta. Förutom att norska är ganska svårt så verkar hon ganska rolig. Dålig deal, kunde komma direkt ur min mun. Men på svenska då.

Ett problem man ofta stöter på när man letar kärlek är bristen på tid. Vi har nästan alla ont om tid. Vi måste prioritera. Jag är visserligen ganska bra på att prioritera bort mina vänner, men jobbet är svårare. Man kanske kan prioritera bort jobb för att vårda kärleken man redan har, men att prioritera bort jobbet för att leta? Det vore jättekonstigt. Särskilt om man letar på tunnelbanan. Tacka nej till jobb för att åka tunnelbana?

Jag är tankspridd idag. Back to work

Kärleken dör: Min stora kärlek

Vi tumlar runt i det djupa vattnet. Jag sparkar frenetiskt, men hon vägrar släppa taget. Gång på gång drar hon mig ner under ytan. Jag kan inte andas. Skräcken, sorgen; varför gör hon så här? Någon gång får jag in en spark, hon släpper för en sekund. Just som jag tänker simma mot land drar hon ner mig igen. Jag får kramp. Långsamt sjunker jag mot botten. Sakta, sakta. Då tar hon mig i sina armar och lyfter upp mig till ytan. Kysser mig försiktigt och viskar att jag aldrig får ge upp. Aldrig sluta kämpa. Hon ser på mig med sina stora ögon och säger att hon älskar mig. Att allt är bra nu, att det alltid kommer vara bra nu. Jag kunde simma in mot land. Men jag stannar. Vi håller om varandra och kysser varandra och dansar runt runt i vattnet. Då trycker hon ner mig under vattnet igen.

Den korta stunden av lycka är allt som krävs. Genast glöms allt det tråkiga och jobbiga. Kärleken plågar oss nästan alltid.

Men jag tänker sluta vara rädd. Jag tänker bli toves vän igen även om det är allt jag kan bli. Man ska hålla sig nära fienden. Jag ska lura henne att jag går med på dessa lekar. Att jag accepterar mitt öde, kämpandes för mitt liv lång ut på havet. Men just som det är som bäst, när vi håller om varandra och hon viskar att allt ska bli bra, då ska jag hugga henne i ryggen. Jag ska tänker inte längre kämpa för att hålla huvudet över vattenytan. Jag ska simma till land.

ps

Det är alltså kärleken som ska dödas, inte Tove. Naturligtvis.

Till er som igår fick höra om min kärlek till Erlend Loes Naiv Super passar det sig med en ursäkt. Det var boken Doppler jag beskrev, med älgkalven och tältet. Naiv super är ännu bättre. Den handlar om en ung man som skriver listor och köper en röd boll. Läs den, man blir en lite bättre och mycket gladare människa. Se på mig.

ds.

C'mon baby

Det värsta är inte att vara ensam. Även jag kan tycka det är skönt att se en film för sig själv en fredagkväll någon gång ibland. Det är värre när man känner att man inte har något alternativ. Som att även om det var dricka öl och dansa jag ville, så var det ingen som ville göra det med mig. Det är värre. Jag brukar kanske tycka jag är ensam, men inte jätteensam. Jag har ju alltid någon att umgås med i alla fall? Igår var det fredag. De flesta jag ringde till svarade inte. Några skulle på fest dit man behövde biljett. Några skulle iväg med sina pojk/flickvänner. Några var på middag. Egentligen ville jag nog mest titta på film och sova. Men det spelar ingen roll. Det är tanken som räknas.

Det allra värsta är när man märker att ingen längre ringer utan att vilja något, och när man ringer någon annan utan att vilja något får man höra "Jaha, vad ville du då?" Eller tänk att du tittar på en romantisk komedi. De flesta skulle tycka det var ganska konstigt bara att gråta på slutet. Men tänk att du inte bara gråter på slutet. Tänk att du gråter så fort någon visas uppskattning. Så fort det antyds att någon tycker om en annan. Det är patetiskt.

Ljussättning

Du har rätt som vanligt, Malin. Jag tar tillbaka mitt löjliga utspel i jakt på bekräftelse och går vidare.

Många strävar efter perfektion. I alla lägen vill man ge en bra bild av sig själv. Men en bra bild handlar inte bara om ljus. Kanske att vissa sidor ska hamna i ljuset, medan andra hör hemma i skuggan. Bilden blir sällan intressant utan en skuggsida. Varmt ljus i ansiktet. En liten en liten skuggsida längs med ena kinden. Ett stänk kallt bakljus i håret. Kontraster. Få bilder tilltalar utan kontraster.

Det tycks svårt att inse detta i livet. Alltid denna perfektion. Man tror ofta att vänner och kärlekar ska dra sig till perfektionen. Att om man för fler sidor av sig själv till ljuset ska man uppskattas mer. Istället blir man platt, uttryckslös. Man måste våga visa sina skuggsidor. Ingen vill ha en fond.

Du har rätt Malin, ödmjukhet klär mig inte.

Självkänsla

Idag ska jag vistas bland människor. Jag kommer till och med åka lite tunnelbana. Då vill jag inte riskera att inte känna mig piggast, snyggast, alertast, roligast, intressantast. Jag vill inte missa chansen den dag jag hittar min drömkvinna. Jag måste alltså försöka hålla mig på topp. Hela tiden, varje dag, för när hon är där ska jag inte tänka att hon är för bra för mig. Hon kommer ju vara jävligt bra. Jag måste känna mig lika bra. Jag måste vara på topp. Jag vet att jag är patetisk, men det kan vara idag.

Kan inte någon skriva något snällt till mig?

Intet nytt på kärleksfronten

Jag behöver en ny taktik. Kärleken hittas uppenbarligen inte där jag letat. Att vänta är uteslutet. Ibland ger jag andra människor råd beträffande deras kärleksliv. Egentligen kanske jag inte borde, men det är ju så roligt. Ofta säger jag då att man ska leta på allmän plats. Kollektivtrafik, parkbänkar, trottoarer. För guds skull inte krogen. Kollektivtrafiken har alltid varit en personlig favorit.

Problem uppstår de dagar då man inte känner sig piggast, snyggast, alertast, roligast, intressantast. Problem uppstår alltså nästan alla dagar. Det är skitsvårt. Man har utseendet att gå på. Bara utseendet. Jag anser mig vara ganska träffsäker i mina fördomar, men trots detta har jag så svårt att hitta kvinnan. Min senaste teori är att hon inte alls ser ut som jag trott. Visserligen anser jag mig ha en ganska bred spännvidd - från popklänningigt till snobbigt, men hon verkar ju inte vara där. Jag har ju provat nästan alla nu. Jag stalkar och stalkar, men jag vet inte ens vem jag stalkar. Detta börjar bli frustrerande. Detta liknar ingenting.

Jag vill inte inse fakta. Jag vill verkligen inte veta. Men det är sant. Ni har vetat det länge, jag vet det nu.

Jag är desperat

Men som Marx eller någon en gång sa; Krångla inte till saken genom att komma dragande med fakta. Det är precis vad som händer i detta fall. Tror jag. Plötsligt kändes mitt uppdrag ändå lite svårare än förut.

Följande har jag gjort hittills i mitt liv:

• Strukit ett par hundra kvinnor från listan över potentiella livskamrater

Slutsats; Livet börjar som tidigast vid tjugo och trekvart. Livet måste börja senast vid tjugoett och ett halvt, annars kommer jag bli jättedeprimerad.

Min bästa dag

En parodisk röst förklarade för mig, att vuxna människor inte bör vingklippa sig själva. Jag tyckte det var fint sagt. Ofta ursäktar jag mig själv med att jag inte är vuxen. Samtidigt, i en annan del av mig själv känner jag mig gubbigare än någon annan jag känner. Gubbigare än fyrtio.

Känslomässigt vingklipper jag mig själv ganska ofta. Antingen går jag in i förhållanden fortare än kamraterna dricker upp sina öl, eller så tycker jag synd om mig själv för jag ju aldrig kommer hitta någon som gör mig lycklig. Klassiskt, destruktivt, självförvållat. Nog om det.

Igår var jag hos min tatuerare och förklarade min nya idé. Min första riktiga flickvän, Emma N, fick sig en tatuering när vårt förhållande tagit slut. En liten fågel på min högra hand blev det, som symboliserar hennes namn i min telefonbok. Nu känns ju detta helt överspelat och den tidigare så betydelsefulla gråsparven är inget annat än just en gråsparv. Varför ska Emma ha en tatuering, när inte Tove har det, tänkte jag en dag. Att ta bort gråsparven är ju inget alternativ, alltså måste jag göra något till Tove. Men jag är ju inte dum. Jag inser ju också att risken finns att jag säger likadant om toves tatuering om ett par år. Så jag hittade på en ny regel; varje gång jag avslutat ett förhållande som varat över ett år ska detta dokumenteras på min kropp. 

Kul tänkte jag, det är alltid roligt att ha en anledning att tatuera sig. Och så många fler förhållanden ska jag ju inte ha, nästa ska ju vara jättelångt. Toves tatuering kommer bli jättefin och ganska stor. Eller egentligen kanske det bara är en del av den som tillägnas henne, men hela saken kommer bli stor. Tove och jag ska avbildas i en eka. Ekan symboliserar den varma sommardag 2006 då vi var ute på mälaren i hennes lilla båt en hel dag. Vi badade, åt och skrattade. Jag tror jag brände mig också. Jag brukar göra det. Dessutom hade jag svårt att sitta i flera veckor efteråt. När vi hade sex, guppandes på farleden, fick jag ett jättestort sår på svanskotan. En sån där dag man minns.

Hursomhelst så ska Tove avbildas som en katt. Tove var ju katze när vi träffades. Jag ska vara en apa. För jag är en apa. Vi ska ro omkring på mitt skulderblad.

Förmodligen kommer detta innebära att jag får lite lättare att komma ur den ravin mina känslostormar blåst ner mig i. Dessutom får jag ännu en snyfthistoria att dra på krogen. Det kommer å andra sidan inte kommer hjälpa mig ett skvatt, då jag ju slutat ligga med folk.

Slutsats; var ihop med mig över ett år så får du en tatuering. Lämna kontaktuppgifter om det låter intressant.

En bra dag börjar kvällen innan

Repris

Men jag tror verkligen att om vi bara lärde känna varandra igen skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.

"Det är ganska patetiskt att sova i någons trapphus"

Tove har såklart rätt, jag är för hetsig. Nyss bläddrade jag igenom min egen blogg och inser att det är för många kvinnor. För många kvinnor som betyder något alls. 

Ibland träffar jag någon som har en egenskap jag gillar. Då försöker jag ta den tillvara. Tyvärr räcker det inte. Jag behöver mängder av olika saker från kvinnor. Ingen tycks riktigt kunna tillfredställa alla mina behov, så jag parasiterar på lite vem som helst för att få det jag vill. Exempel på några saker jag behöver;

• Skratta
• Prata om mig själv
• Titta på TV
• Tycka om någon mer än mig själv

Skrattet är det viktigaste. Många kan få mig att skratta, men få roar mig egentligen. Jag vill inte skratta åt skämt. Jag vill skratta tillsammans.

Prata om mig själv. Alla behöver prata om sig själva ibland. Jag behöver det ganska mycket. Men detta är inte inte allt. Jag vill att personen jag pratar med ska förstå mig.

Titta på TV. Vissa tror detta är något man kan göra med vem som helst. Personligen söker jag ofta efter just detta hos kvinnor. Tyvärr är det alldeles för få jag kan titta på TV med. Jag kommer nästan inte på någon. Folk skrattar på fel ställen, zappar på fel ställen, ställer in fel volym och kommenterar saker som jag naturligtvis redan tänkt på, reflekterat över och således inte alls behöver prata om.

Tycka om någon. Jag är smart, charmig, karismatisk och relativt snygg. Det finns egentligen ingenting i hela världen som jag inte skulle klara. Men jag vill tycka om någon annan mer än mig själv. Det är skitsvårt. Folk har så mycket brister och fel, både på insidan och utsidan. Jag känner mig oftast överlägsen. Ibland måste man kunna vara underlägsen.

Detta är några av de grundläggande kraven jag har på en eventuell partner. Men går det att ta fragment av den man behöver från flera olika personer? Kan man kombinera ihop sin drömpartner av flera människor? Nej, det låter skitdumt inser jag medan jag skriver. Man måste hitta en som har allt man behöver. Man behöver ju inte vara kräsen, men några grundläggande krav måste man nog ha. Exempelvis att man inte stör sig på personen. Bara med den meningen reducerades skaran med möjliga partners med ungefär nittiosex procent. 

Malin säger att kärlek är inget konstant. Det viktiga kanske är att man trivs med varandra. Kär eller inte, vissa trivs man med. Människor kan vara glada, nöjda, arga, ledsna, irriterade, exalterade, deppiga. Hos vissa tycker man om dessa sidor. Hos de flesta tycker man om någon enstaka sida. Såklart måste det få finnas en liten felmarginal, men den måste vara liten.

Med utgångspunkten att kärleken inte är konstant kommer jag fram till fyra möjliga scenarion;

• Jag blir kär i någon annan. Tove blir kär i någon annan - alla blir lyckliga
  
• Jag blir kär i någon annan. Tove blir kär i mig - jag blir lycklig
• Jag fortsätter vara kär i Tove. Tove blir kär i mig - alla blir lyckliga
• Jag fortsätter vara kär i Tove, Tove blir kär i någon annan - Tove blir lycklig

Vi har alltså 75% chans vardera att gå ur detta lycklig, och 50% chans att vi båda går ur detta lyckliga. Detta är lovande siffror.

jag väntar på att jag ska vakna och att du ska säga att du visst är kär i mig hela tiden att vi ska få åka på gratis romantisk weekend i paris. att det ska vara nyår igen och att jag skulle vågat välja bort mina vänner oftare, som jag kanske hellre ville. önskar att jag inte vore så rädd hela tiden, isåfall skulle jag nog inte vara så ledsen nu. önskar att jag kunde lära mig att det där mysteriet med kakan inte är möjligt. önskar att jag hade haft mer kraft att stötta dig eller uppmuntra dig. önskar att jag inte vore så rädd hela tiden, kanske skulle det hjälpt om jag vågat låta dig komma närmre eller om jag vågat träffa dina vänner utan att vara rädd för vad dom skulle tycka om mig? förlåt om jag skickar det här. har skrivit hundra liknande och du behöver inte svara. förstår bara inte hur jag någonsin ska kunna släppa dig. dog igår när du inte ringde fast du sa att du skulle det.

Jag tror inte att kärlek är konstant och jag tror att allt som behövs är tid. Jag tror inte du kommer hitta någon du trivs bättre med än mig och jag tror inte jag kommer hitta någon jag trivs bättre med än dig. Men jag tror det blir okej.

Slut på kapitel I

På kvällen ville jag bara mer och mer få vräka ur mig. Bara berätta för Tove, en gång för alla, hur jag egentligen känner. Men det är svårt att få tag på en kvinna utan telefon. Jag gick till Ace, ingen Tove. Vänner och bekanta, ingen Tove. Så tänkte jag, att man kan ju pröva hemma. Hon skulle ju kunna vara hemma, fast det är lördag klockan elva.

Denna gång behövde jag inte vänta länge på att någon skulle öppna porten. Mer tur kom; jag minns när jag bodde i huset och råkade komma just som någon tant skulle ut, fick man ofta redovisa att man faktiskt kände till portkoden. Igår var det ingen tant som öppnade. Istället kom en påtänd man och skrek om att någon var dum. Säkert blev han nekad att köpa något i huset.

Tove var inte hemma nu heller. Halv tolv, jag bor på andra sidan staden, det är kallt ute. Istället satte jag mitt i trappan och väntade. Så här i efterhand borde jag kanske gjort en plan under tiden. Tänkt ut något smart att säga.

Plötsligt vaknade jag av att Tove stod och stirrade på mig med en McDonaldspåse i handen. Hon såg jätteförvånad ut. Jag var jätteförvirrad. Jag bjöd in mig själv och satte mig på golvet medan Tove pulade med hemmasaker. Det var skitsvårt att komma på något att säga, men jag tror jag fick det sagt till slut. Mest att jag saknar henne.

Tove svarade att det inte skulle funka. Jag förstod inte varför.
-För jag inte är kär i dig, svarade hon. Det högg lite i hjärtat. Jätteont gjorde det. Men samtidigt; vilken frisk människa går fortfarande och ältar en ungdomskärlek efter ett år? Kanske släppte pressen också. Att jag kanske gav upp såpass redan där, att jag inte längre var rädd för att säga vad jag kände. Ganska många saker sa jag till henne. Tove lyssnade snällt jättelänge. Jag sov lite försiktigt på kanten av sängen. Då kändes det lite som Tove var ett gift. Att det skulle göra ont om jag så mycket som nuddade henne. Vi delade tunnelbana när hon skulle till jobbet klockan åtta på morgonen. Jag vet inte vad som är värst av allt som hänt.

Det är svårt att inte roas lite av dessa läxor man ska få i livet. Jag gjorde slut med Tove. Tove blir ledsen, sen går hon vidare. Men jag, som ändå är initiativtagare till eländet, går och känner mig dumpad månad efter månad. Det är jävligt lätt att vara efterklok.

Hotet del II

Erlend Loe skriver att tiden inte går, den kommer.

Hotet: Män i singular

Tove och jag träffades på riktigt första gången på Emmabodafestivalen 2005. Långt senare kom vi fram till att vi faktiskt varit i samma lokal med samma gemensamme bekant redan långt tidigare (Madelene som jag träffade på ett fik i göteborg för några poster sedan). Det spelar i vilket fall ingen större roll.

När jag träffade Tove var jag tillsammans med Emma, men jag blev nog kär i Tove redan då. Jag älskade hennes hår. Hon var jätteblond och hade precis klippt sin lugg kort och lite hackigt. Hon skrattade mycket också. Tove har ett sånt skratt som man liksom måste haka på. Sådär genuint mysigt skratt, ni vet.

Ungefär en månad efter emmaboda tog det slut med min dåvarande flickvän. Jag gjorde något tafatt försök att bjuda Tove på fest hos mig, men utan större framgångar. Tove gillade mig nog inte alls så mycket då. Jag var för övrigt ganska arrogant och divig. Istället blev jag ihop med en annan Tove. Vi sa förstås aldrig att vi var ihop, men vi träffades nästan varje dag i tre månader. Sådär i efterhand måste det nog varit ett förhållande.

Julen tvåtusenfem spenderade jag på puben Big Ben tillsammans med en man som hette Junior. Vi pratade mest om honom. Om hans tid som legosoldat i forna Jugoslavien, dansbandsmusiker och bankrånare. När jag förstod att Junior nog mest ville ligga med mig blev jag lite nervös och skickade således ett sms till Tove nummer ett där jag bad henne rädda mig. När jag blivit lagom full styrde jag kosan mot Tove nummer två som jag ju fortfarande träffade. Jag kallar henne Tove L i fortsättningen för att undvika förvirring. På natten tyckte Tove L att det var dags för oss att ta en paus och fundera lite. Vi kom båda direkt från längre förhållanden, så det lät ju smart. Sagt och gjort. När hon somnat smsade Tove lägligt tillbaka. Med lite muta lyckades jag få henne att komma till min lägenhet några dagar senare för folköl och hembakt pizza. Det var en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv.

Nyårsafton spenderade jag i goda vänners lag. Föräldrafritt i förortsvilla, precis som på den gamla goda tiden. Efter tolvslaget tröttnade jag och inledde den långa resan mot min säng, som ju befann sig på andra sidan staden. Halvvägs, väntandes på tunnelbanan fick jag för mig att ringa Tove. Eller kanske var det ett sms, jag minns inte så noga. Det krävdes säkert lite påtryckningar, men jag fick i alla fall komma till den förortsvilla i ytterligare en annan ände av staden där Tove befann sig. Naturligtvis tog det hur lång tid som helst innan jag kom fram, och då var det ju bara sovdags. Efter lite ungdomskaos featuring gråt på toaletten med mera, förstås.

Jag minns att jag var skitnervös och att Tove och hennes vänner badat i grannens övertäckta pool innan jag kom. Men där började nog egentligen historien. Från den dagen till första April tjugohundrasju var det inte många dagar jag inte träffade Tove.

Tove och jag blev bästa vänner. Jag pendlade från Sigtuna där hon bodde till mitt jobb på Tyresö. Det är kanske åtta mil. Det här var nog den längsta sammanhängande lyckoperioden jag haft. Jag pratade om Tove hela tiden, och jag tänkte på Tove hela tiden. Jag jobbade med trädgårdar på den tiden, och jag minns särskilt en dag då jag ensam gick med röjsåg i en brant slänt som aldrig tycktes ta slut. När man har en till synes ändlös uppgift är det lätt att ge upp. Kanske särskilt jag har lätt att ge upp i dessa lägen. Men den dagen gick jag bara och log. Jag lyssnade på Lantz i P3 och log. Jag lyssnade på relationrådet i Christer och log. Jag log igenom hela dagen för jag visste att jag skulle träffa Tove på kvällen.

Månaderna gick och jag tror faktiskt det mesta blev bättre och bättre. Efter en fantastisk sommar flyttade Tove till en etta i Bandhagen. Även där var jag varje dag. Hela tiden. Hon ville inte bo med mig, men jag skulle nog våga påstå hon gjorde det i alla fall. Inte heller att det bara var jag som vägrade åka hem, när jag väl gjorde det så ringde hon ofta sent på kvällen och ville att jag skulle komma. Men det var också här, hösten 2006, som saker började gå sämre.

Jag hade säsongsanställning, och till vintern visste man aldrig riktigt vad man skulle göra. Av någon anledning trodde jag att jag skulle passa bra som säljare, och fick jobb som dörrknackare på ett litet sundsvallsföretag. Jag skulle sälja villalarm. Jag jobbade nu 15-22, alltså den lediga tid man normalt har tillsammans som ett par. Jag tjänade alldeles för lite pengar. Ganska mycket resa, ganska mycket sova bort hela dagarna. Väldigt lite tid för Tove, väldigt lite pengar för att göra något roligt med Tove när man väl hade chansen. Jag insåg det inte då, men det här var kanske vändpunkten.

Antagligen tog jag henne för givet. Under vintern funderade jag faktiskt ibland på att göra slut. Man fattar ju sällan när man själv är problemet. Livet i allmänhet kändes ganska dåligt, och istället för att ta tillvara den trygghet jag hade så lät jag min osäkerhet över resten av mitt liv gå ut över vårt förhållande.

Jag minns inte så noga vad som hände där på slutet. De sista månaderna kändes det, så vitt jag minns, som att vi kommit på fötter igen. Saker började bli lite mer rätt och vi började skratta igen. Jag hade slutat jobba som säljare, och hade inte mer än lite ströjobb någon gång ibland. Det spelar ingen roll. En dag bråkade vi på en fest. Jag var svartsjuk. När vi kom hem var jag nog lite arg också. Så jag gjorde slut. Det var natten mot första April tjugohundrasju.

Jag tror det kom som en chock för Tove, det gjorde det åtminstone för mig. Hela natten satt vi och grät, kramades och pratade. Tusen gånger frågade hon mig; är du säker på det här? Jag är jävligt envis. Jag var inte alls säker. Men jag trodde att i riktig kärlek ska man inte tvivla. Någonsin. Efter att ha tvivlat några månader tidigare räckte det alltså med en kväll. En enda kväll av jävlakillesvartsjuka för någon liten skitsak för att jag skulle ta slut på allt. Tove skickade brev till mig sen. Hon frågade igen; är du säker? Jag var helt säker, sa jag. Jag var rädd. Men jag hade bestämt mig. Sånna saker kan man inte säga och ta tillbaka, tänkte jag. Det är något av det värsta man kan göra.

Min första singelsommar sedan urminnes tider gick fort. Jag träffade kvinnor, hängde i parker och mådde ganska bra. Såklart tänkte jag mycket på Tove, men det måste ju vara helt naturligt? Det tar ett tag, men alla kan glömma och gå vidare. Dessutom ville jag nog ha en singelsommar. Det är lätt att romantisera det man inte haft. Det var först i Augusti som jag började tvivla. Kalla det höst om ni vill, men jag tror inte det var så enkelt. I alla kvinnor jag träffade letade jag efter Tove. I alla män jag träffade letade jag efter Tove. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att jag inte längre hade någon vän. Massor av kompisar, men ingen vän. Tove är nog egentligen den enda vän jag haft. Den enda jag öppnat mig för och den enda jag litat på.
Jag tror det var September när jag berättade för Tove vad jag kände. Det var ganska taskigt. Lagom till hon kommit över mig kommer jag och drar in henne i massa tankar igen. Men det slutar liksom inte där.

Det har gått sju månader sedan September. Jag tror inte hon tog mig riktigt på allvar då. Att hon avfärdade mitt blottande som osäkerhet. Att komma där efter fem månader och i en stund av ensamhet längta tillbaka till tiden som varit, det vore väll egentligen inte så konstigt? Jag tror det var tvärt om. Att jag kände mig ensam den där kvällen förra våren, och längtade till något annat. Att det var tillfällig sinnesförvirring det handlar om. Jag vill ha rättegång. Jag vill höra en jury ogiltigförklara mina handlingar.

Av de över elva månader som gått kanske jag har spenderat tre ensam. Kanske max två på raken. Resten av tiden har jag letat. Letat efter den kvinna som känns viktigare än mitt förflutna. Eller bara någon jag trivs med. Naturligtvis är jag inte den första som inte lyckas hitta kärleken på elva månader, men för mig själv har jag bevisat det färdigt för länge sedan.

Det är Tove jag vill vara med. Det är bara Tove jag trivs med. Någonsin, hitintills.

Igår extraknäckte jag som bartender på en firmafest hos ett stort franskt företag. Jag blandade drinkar döpta efter deras produktlinje och flörtade med kvinnorna. Jag är en ganska dålig bartender. Eller, jag hade ju aldrig prövat förut. För att vara nybörjare var jag säkert helt okej. Ibland hade jag råkat blanda i exempelvis päronvodka istället för Ruby Red. Några gånger kom människor tillbaka och förklarade att dom inte kunde dricka drinken. Då drack jag upp deras drinkar och förklarade att dom borde lärt sig dricka sprit i sin ålder. Vi skrattade och hade roligt. Till en början försökte jag servera efter metoden 'en till dig-en till mig', men snart insåg jag att det var alldeles för ojämna lag. En mot sextio är jättefegt. Vid tolvtiden tog jag sista dansen med en charmant kvinna runt trettiofem. Jag tror det var Westlife som spelades. När jag kände mig färdig tog jag en låda öl och mina pengar och gick.

Det fanns inga bussar. Ölen var tung. Det var ganska många öl. Efter kanske femton minuters promenad och en allvarligt skadad axel fick jag tag på en taxi. Det var en sån där hybrid-bil med elmotor, så vi pratade friskt om växthuseffekten och andra miljöbilar under resan mot kungsholmen. På väg till efterfesten fick jag tag på Tove och mutade henne med öl. Hon lovade att komma till efterfesten efter klockan tre.

Jag mötte upp Tove, Rebecka, Marcus, Agnes och två män jag inte minns namnen vid fridhemsplans tunnelbanestation runt halv fyra. Då var ölen nästan slut, kanske att det precis räckte till en var. Vi stod i köket och pratade, Tove, jag och en av männen jag inte minns namnet på. Kanske var det på T. Tom, Tim, Ted? Tove brukar ju gärna hänga lite på någons arm, så det var inget jag tänkte nämnvärt på i stunden. Jag skröt lite om min framtida välfärd och så pratade vi väll om litet ditt och datt. Toves fyllelugg till exempel. Man ser alltid direkt på hennes lugg om hon har druckit. Det är konstigt. När jag skulle kissa fick Tove ligga på massa kuddar som strategiskt placerats ut i badkaret. Med drapperiet för då. Jag satt och kissade, för att ta lite tid på mig. Jag höll hennes hand en sekund medan vi pratade.

Toalettprat är något jag verkligen uppskattar. Sånt som räknas. Någon dag ska jag berätta om mitt framtida hem, där badrummet ska vara en del av vardagsrummet, där man utan nämnvärd insyn ska kunna prata från toaletten med vännerna i soffan Men det är en annan dag.
Långrökning på balkongen ackompanjerades av samtal om facebooks eventuella roll i ett framtida övervakningssamhälle och plötsligt var klockan nästan fem. Tove och man Tom, Tim, whatever satte sig på varsin stol bland övriga, och jag satte mig bakom dem vid datorn för att försöka youtuba lite Dylan. Tyvärr hade farmodern en otroligt långsam internetuppkoppling, så man fick vänta i säkert tio minuter för att få höra en låt. Jag satt och väntade. Då kysstes dom. Tove och Tom. Mjukt, kärleksfullt. Inget fyllehångel, en riktig kyss.

Plötsligt skulle de två männen gå. Dom bodde i Täby, och bussarna gick inte så ofta. Det blev lite brottom. I hallspegeln såg jag Tove och Ted kyssas igen. Riktiga kyssar. Så gick dom alla tre. Tove sa inte hejdå. Hon sa ingenting till mig efter första kyssen.

Jag har ingen rätt att lägga mig i det här. Men varför kom hon med en kille dit? Det är lätt att låta svartsjuk, och det är jag, men varför honom? Han var inte snygg. Okarismatisk och inte särskilt charmig. Dålig humor. Men det gör ju bara saken värre. Varför honom? Skulle det vara värsta supertrevliga jättesnygga killen skulle det ju kunna vara vad som helst. Men denna kille, det måste ju vara på riktigt. Men missförstå mig inte nu, jag har inget emot honom. Det är ju inte som att jag i hans läge skulle bry sig om mig. Men av någon anledning tycker jag det var respektlöst. Fast det gått nästan ett år, fast jag haft fler än jag vet. Det finns inte ens i min värld att jag skulle kyssa någon annan när Tove såg. Särskilt inte om hon bjudit med mig till vart vi nu var. Att ens visa någon form av närhet med någon annan inför Tove vore helt otänkbart.
Varför?

Jag vaknade vid kanske halv tio och gick till jobbet för att skriva detta. Tyvärr hittade jag inte min dator. Efter fem minuters panik insåg jag att jag glömt den på den där firmafesten igårkväll. Istället åkte jag till Tove. Jag ville bara berätta allt hur jag kände, kanske inte för att jag trodde jag skulle få ut något av det, men kanske för jag inte visste någon annan att berätta det för. Kanske för att jag aldrig skulle förlåta mig själv om det någon gång visade sig att hon känt likadant, men trott att jag inte längre gjorde det. Säkert har hon ju hört om exempelvis Filippa och göteborgsresan, och kanske tror man lätt utifrån att det handlat om kärlek snarare än jakten. Faktum är tyvärr att göteborgsresan inte skiljer sig nämnvärt från några andra dagar det senaste året, förutom att den misslyckades.

Portkoden hade jag glömt för länge sedan, men efter kanske fem cigaretter öppnade två misstänksamma damer dörren så jag kunde smita in. Tove var inte hemma. Jag satt på bänken utanför porten en stund innan jag gick och åt en pizza på vårt gamla stammishak. Den var inte så god, men ganska billig.

SvD

Malin skriver idag på sin blogg:

"Kvartsliv

Här har vi det:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_933209.svd "

Så gripande, så rätt. Medan jag läste den långa artikeln om mitt liv rann det tårar längs med kinderna. Små, osäkra kvartlivstårar. Jag kände att någon äntligen förstod mig. Någon hade äntligen förstått hur jag egentligen har det. Så dyker detta stycke upp:

"Först vid 35 är man helt klar med sin utbildning och har dessutom hittat ett jobb där man faktiskt vill stanna, en bostad som man trivs med, en partner – och så är det dags att bli riktigt vuxen och skaffa barn."

Vad fan vill dom? Ann Lagerström, you are on my list.

Get a grip

I kanske november eller så träffade jag Emma på Ace. En dejt och en relativt fin natt senare blev hon ihop med någon annan, men det kändes ju inte som hela världen direkt. Hur som helst så stod jag och tänkte på henne när jag väntade på tunnelbanan för några dagar sedan. Det vanliga typ, undrar vad hon gör, och funderar på det hon sa om att vi bara fått se det bästa av varandra.

Så kommer hon gående där med nyfärgat hår och stort leende och ser allmänt snygg ut. Här står jag oduschad och nyvaken tänkte jag, men okej jag hälsar väll nu när hon ändå kommer gående rakt mot mig.  Det finns ju inte direkt några naturliga flyktvägar längst bort på brommaplans tunnelbaneperrong heller. Det trevligt att träffa Emma. Vi pratade om indiepop och svartklubbar några stationer. Jag var trött och lite långsam och Emma hade det lite knackigt med killen. Hon berättade att dom ju bara slängt sig in utan att lära känna varandra. Ungefär som jag brukar, tänkte jag.

Sms-konversation inledd av mig, elvatiden samma kväll:

-Cigarett?

-Jag kan inte, är inte hemma just nu. Men gärna en annan gång.

-Bitch!

-Manshora!

-Britney!

-Goofmaster!

-Godnatt!

-Puss!

Dagen efter fick jag en poke på facebook. Jag borde bli jätteglad och ringa släkten för att berätta. Jag älskar flörtar och jag älskar uppskattning kanske särskilt från upptagna kvinnor men nej jag kan inte uppskatta det här. Det är tråkigt när man inte kan ge människor en chans. Jag menar, jag har ju alltid varit den som från början uppskattar de flesta. De tiderna är kanske förbi. Jag är trött på människor. Jag orkar inte känna människor.

ps.

Jag svarade med att bjuda in Emma till gruppen "Enough with the poking, let's just have sex".  Idag pokade hon igen.

ds.

Att fördela riskerna

Jag bjöd Tove på pizza och fick komma hem till hennes fina lägenhet och allt går bara rakt in i hjärtat och jag fick dricka te ur blommkoppen. Böckerna, Bengt, sängen, tvn, bordet, grannarna som tittar på tv, utsikten, lukten, så många minnen. Hela tiden vill jag bara vräka ur mig allt jag känner, säkert skulle det kännas bättre även om hon bara ber mig ge upp. Samtidigt vet jag ju att det säkert bara är jag som mår bättre av det och kanske skulle Tove bara tycka det var asjobbigt och jävla kille varför ska du komma här och komma och herregud jag är ju över dig för länge sen.

Det var så himmla fint vi lyssnade på Edith Piaf och pratade ganska lite och om jag inte mest hade haft ångest för jag skulle bli tvungen att gå och lite rädslan för kanske hon bara ville jag skulle gå så skulle det vart min bästa kväll på jättelänge.

Snart kommer ettårsdagen. Jag är så jävla rädd nu.

Mitt liv som känslomässigt störd

Igår hade jag en lång konversation med Madeleine på msn. Hon undrade hur jag hade det nu när jag flyttat till Göteborg. Det är en ganska viktig detalj att tala om för sina nära, vilken stad man bor i. Kanske extra viktigt att nämna att man inte alls flyttar från staden där denna nära befinner sig. Madeleine trodde att hela min göteborgstripp var ett dåligt sätt att göra slut. Att jag bara tröttnat på oss, så jag tar mitt pick och pack och sticker till andra sidan landet. Det lät som typ det jobbigaste sättet att ta slut på ett tremånadersförhållande.

Allt detta fick mig att tänka till lite. De elva månader som gått sen jag gjorde slut med mitt livs kärlek har mestadels spenderats till planlöst och inkonsekvent sökande. Kär blir jag i snitt kanske en gång i veckan, och antalet relationer kan jag inte ens räkna. Folk kallar det slampigt, och säger att jag bara försöker ha många bollar i luften. Inget kunde vara mer fel. Jag vill inte ha några bollar i luften. Och det vet ju alla ni som prövat jonglera; ju fler bollar desto fortare går det att tappa dem. För tappa dem gör man med all säkerhet, allihop. Man blir fort trött i armen när man bollar. Istället vill jag, precis som de flesta andra, hitta den där stora runda mjuka bollen som man aldrig tröttnar på fast man bara försiktigt kramar den i sin hand.

Jag tror jag är jävligt rädd nu. Tappat greppet har jag gjort för länge sen, och nu börjar det kännas nästan omöjligt att bli kär. Kanske har jag sett för många romantiska komedier för att kunna uppskatta något annat än Hugh Grant-kärlek och kanske är det det som skrämmer mig mest. Såhär sa jag till Madeleine igår

jag har varit jävligt dryg, självisk taskigt och du kan säkert rabbla vidare men du tar detta till helt orimliga proportioner. jag har inte dödat någon och jag har inte gjort något medvetet taskigt. jag är ledsen att det drabbat dig men den senaste tiden har jag balanserat på en jävligt tunn tråd. jag är som jag sagt tusen gånger jävligt känslomässigt störd och å ena sidan vill jag och har jag verkligen velat vara med dig och jag trivs med dig och jag har roligt med dig men å andra sidan kanske jag inte älskar dig i nöd och lust och fast jag vet att jag inte behöver göra det för att få umgås med dig så är jag hela tiden rädd. att jag istället ska visa för mycket känslor så du känner dig lurad eller för lite så du inte vill vara med mig och jag vet och jag har hela tiden vetat att det bara är en idiotisk jävla tanke men där har du kanske 70% av problemet

förutom att jag då är en självisk jävel

Såhär i efterhand slog jag kanske huvet på spiken, och detta kanske faktiskt går att applicera på de flesta av mina förhållanden. För det är väll kanske alltid något man måste bygga upp, och så vitt jag minns var det inte tal om att jag ville gifta mig med Tove första kvällen på Emmabodafestivalen, men man kan liksom inte jobba upp något när man hela tiden går på tå och kikar över huvudet på hon brevid bara ifall man skulle få syn på någon bättre bakom henne.

Jag hatar när man känner igen sig i Lars Winnerbäcks texter men jag orkar inte låta någon lära känna mig igen och jag orkar lära känna någon igen. Man tror det skulle vara så jävla enkelt att vara sig själv med någon men det kanske måste gå sakta sakta att känna varandra. Alla våra sociala koder hit och dit är säkert bra men det finns ingen som passar in där och vem som helst som släppte koden skulle bara uppfattas som idiot för i vilket sammanhang utom möjligtvis på tv kan man träffa någon ny och inte vilja hångla, ligga, skeda utan bara krypa upp mot någons axel och gråta utan att bli avfärdad som galen? Alla vill jobba sig dit men ingen vill börja på mållinjen och att vara liten är bara ett previlegie för stadiga människor som inte lever på impuls trots att de med sina ordnade liv behöver det minst.

Dessutom får jag jobba hela natten för inget extra bara för att alla andra ska göra fel hela tiden och jag vill bara krypa ner i en varm säng med dig och kolla på vänner och låtsas som inget hade hänt. Jag vill dricka te ur dina stora muggar med blommor på eller whatever och våga vara ynklig, liten, sårbar, patetisk om än bara för en dag.

En vanlig dag i kollektivtrafiken

Jag skulle ta bussen hem till Malin igår. 744 från Högdalen. Bussen kom, människor gick på, och just som det var min tur dök en kvinna upp bakom mig. En kvinna vackrare än stockholmarnas februarifantasi om sommaren. Vackrare än ens bilden av en julikväll på skinnarviksberget. Med sitt långa bruna hår och en mörkgrön skinjacka. Detta kunde vara kvinnan i mitt liv. Korta blickar utbyttes innan vi gick på bussen. Jag först. Jag var rädd. Jag blir sällan rädd för kvinnor.

Hon satte sig framför mig. Drog toffsen ur sitt hår och sjönk djupt ner i stolen. Jag samlade mod. I flera minuter planerade jag vad jag skulle säga till henne. Precis som jag tänkte luta mig fram reste hon sig hastigt. En kort blick var allt jag fick innan jag gick av och kvinnan försvann ur mitt liv. Kanske för alltid.

Nu sitter jag och funderar över vad jag missat. Det finns ju nästan inget värre än att missa festen.