En våldtäkt händer så lätt

Förr hade jag nästan alltid med mig min bruna väska. I den hade jag underkläder och necessär. Hopp kallade jag det, ett av mina favoritord som ni kanske märkt. Någon gång för inte så länge sedan förstod jag att det inte alls var hopp, utan osäkerhet, osjälvständighet, rädsla. Jag släpade runt den jävla väskan för jag ville inte gå hem själv. Ibland skyllde jag på att det var långt hem. Det spelar faktiskt ingen roll när man ändå tvångt ska betala taxin dit man ska, det går nästan alltid på ett ut. Om man ringer Top Cab i alla fall.

Det var lite mer än en månad sedan jag startade denna blogg. Tanken var att jag skulle skildra mitt liv som kärlekstörstande ungkarl, vilket förvisso fortfarande stämmer, men inte alls som det brukade. Jag tänkte skriva om mina bravader på nattklubbar och rosor jag köpte till kvinnor en casual wednesday. Kanske var det också lite för jag började tänka som jag slutade kämpa. Eller kanske inte att jag inte kämpar, men att jag bytt taktik. Så vitt jag minns har jag faktiskt inte haft med mig min bruna väska på hela månaden. Varje kväll åker jag hem till min mammas soffa. Ibland går jag in till mamma och viskar "godnatt, jag älskar dig" innan jag lägger mig. Det känns bra att göra det, bara att kunna säga det till någon och inte ljuga.

Jag vet att jag tjatar och tjatar, men det är bara för jag ältar och ältar. Fortfarande kan jag inte sluta dansa med den jävla kvinnan i vattnet och fast jag vet att jag är patetisk och bara borde säga hej livet så kan jag inte hjälpa mina avancerade fantasier om att få vattna Toves krukväxter, koka hennes te och säga stackars dig, men scrubs börjar snart. Om bara några dagar är jag inne på år två. År två efter en jävla ungdomskärlek, men det kan inte vart det det var för varje gång jag träffar henne slår mitt hjärta lite fortare, blir jag nervös och säger fel och varje gång ångrar jag vad jag sa sekunden innan. Det har aldrig hänt med någon annan och det kan inte varit en casual ungdomskärlek för dom funkar inte så, inte några dagar från år två och inte ens några månader efter dag ett.

Idag dansade jag med en tjugosexårig värmdöbo. Hon viskade i mitt öra att hon var kåt. Jag gick därifrån. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var idioti eller självbevarelsedrift, men vi vet ju redan hur det slutar, och jag hatar saker som slutar.

Det svider så himla mycket när man vet att det är aldrig mer. Jag hade min chans att vattna hennes krukväxter, koka hennes te, bry mig och lyssna men istället var jag dryg, självupptagen och gjorde slut. Fuck me säger jag bara.