Agnes/Rebecka skriver om lycka på sin blogg.
Detta fick mig att tänka på svensk sommar. De flesta av oss gillar den ju, trots allt gnäll. På våren är alla snygga och glada, och på sommaren sitter man ute i linne hela natten fast det bara är tolv grader varmt. Men jag menar, vad vore svensk sommar utan svensk vinter? Jag tror jag pratat om detta förut, men det handlar om kontraster.
Lycka är just skillnaden från olycka. Således innebär olycka att lyckan blir ännu större.
Man blir inte lyckligare av att vara mer lycklig.
Kanske kan man dra det så långt att det faktiskt är farligt att ens analysera lyckan. Vi kommer aldrig närmre. Lyckan bygger bara på olyckan, och så fort vi tror oss veta vad som egentligen gör oss lyckliga eller olyckliga kanske vi söker oss till lyckan, från olyckan, vilket på sin höjd leder oss till en okej tillvaro. Tänk medelklass. Tänk "Sikta mot stjärnorna, landa i trädtopparna". Ingen av oss vill hamna där. Helst skulle vi väll sväva runt i tyngdlösheten. Går inte det har man faktiskt ett alldeles utmärkt tvådimensionellt markplan att röra sig på. Eller rör dig hyfsat fritt med en spade under jorden. Men vem fan vill sitta i en trädtopp? Där är du fast. Det kallas medelklassen. Lycka handlar inte om kvantitet. Det handlar om kvalitet. Bara en sekund i tyngdlöshet är värd mer än ett helt liv i trädtopparna.
Lev ut er olycka och gräv ner er i sorgerna. Ingen vill ha en fond
1 kommentar:
och sångare ligger man med? det brukar jag göra. kände mig inte riktigt mogen för giftermål när jag var sexton.
skulle inte det kännas perverst? lite?
Skicka en kommentar