Call me, baby

Ibland tittar jag på fotografier föreställande kvinnor jag tycker om. Eller bara kvinnor jag någon gång har tyckt om. Konstigt nog tycks det finnas mindre bilder på de jag tyckt om mest.

Jag har:
En fin lägenhet
En ny Ally-box
Inte legat på kanske två månader
En dålig skivsamling
Tio centiliter Campari
Fem centiliter brännvin
Nästan en flaska rödvin
Två paket bacon
Tvättid
En kärlek
Tre småbesattheter
Tio cigaretter
Fem kronor

Dessutom:
Ett jättestort behov av förfest, fest, efterfest

Så om någon vill:
Köpa sovplats
Köpa sex
Köpa broder daniel-skivor
Äta middag på restaurang Eric (skitdyrt)
Betala för att titta på Ally med mig
Betala för tvättning

Så går det bra

Grannarna ser mig naken

Jag fick lite dåligt samvete idag när jag läste Amandas blogg. Hon berättade hur mycket hon ogillar ouppdaterade bloggar, och jag vet ju redan hur mycket jag ogillar dem. Jag ber om ursäkt. Den här helgen har jag legat i soffan med följande undantag:

Fredag:
Tantolunden med Daniel, Allhuset featuring tre (3!) (+en som inte räknas (fast egentligen var det kanske bara två som riktigt räknas)) ex, allvarliga konversationer, förlust av garderobsnyckel. Kvällen avslutades med över två timmars promenad för att sova på ett hårt golv.

Lördag:
Smärta i hela kroppen. Bonnie & Clyde på Landet, lång promenad hem, drömde om att bo centralt.

Söndag:
Tv-serier, packning.

Måndag:
Tv-serier, flytt (folkungagatan!), campari-juice med Amanda S och Björn, tanto med några fler.

Okej jag vet att det här inte ska vara en av alla dessa bloggar där det bara berättas ÖÖH IDAG HAR JAG men faktum är

Jag måste sluta obsessa

Dessutom har jag en jättefin lägenhet dit ni alla är välkommna på vin/sprit/öl/drinkar/pizza/tv/film/middag/mackor/tristess/vadnivill/närnivill

TIPSTIPS

Jag brukar ju vara ganska retarded vad gäller trender/nya saker/gamla saker, så alla här säkert redan hört. Men det här är det bästa jag hört på kanske två hundra år.
New Soul

Ännu ett exempel på en superlåt som hamnat hos fel artist med fel producenter:
Toxic

Du skulle vart där

Georg påminde mig om en trevlig ankedot idag. Det var när vi skulle till Finland i somras. Vi var trötta och inte alls sugna på alkohol, men en finlandsbåt är en finlandsbåt tänkte vi och gick till akterbaren. Väl där motade vi vårdslöst ned ölen i strupen och pratade om hur dålig trubaduren var. I hörnet satt en kvinna och såg lite ensam ut, så medan jag gick ut för en cigarett samlade Georg mod och satte sig vid hennes bord. När jag var borta berättade hon att mannen på scen var hennes pojkvän, men Georg pratade på om sig och mig och henne tills jag kom in. Jag presenterade mig och hon frågade, vad jag tyckte om musiken. Konversationen löd som följer:

-How do you like the music?
-Actually I think it's terrible.
-Okey.. So what do you look for in an artist?
-Well.. How about some talent?
(Georg viskar)
-Det är hennes kille

Kapitalismens fläktar

Medan jag all min vakna tid brottas med mina tvångstankar och besattheter slår det mig; det är väll självaste defenitionen, att det inte går? Att här går jag och kämpar dagarna i ända men kanske kan förtryck aldrig tysta rebellerna för gott?

Om jag nu ska tro den tesen finns det bara en väg att gå. Jag måste förhandla. Jag har ingen aning om hur man förhandlar med sitt inre. Jag lyssnar ju aldrig.

Det är synd att självbevarelsedriften alltid är den svagaste av drifter. Jag har ingen lust längre att hela tiden känna mig som botten på näringskedjan, men jag tycks aldrig riktigt kunna förmå mig kravla över denna lilla kant eller höga mur. I tysthet avundas jag de riktiga rebellerna. De som bor i grottor i bergen och aldrig vet om de ska överleva dagen. De slåss för något verkligt, något de tror på. Kanske slåss de för frihet, kärlek, eller något mycket större - kanske slåss de för en ledare de dyrkar, sina vänner eller någon gud. Jag slåss också. Varje dag. Jag slåss för pengar och mental hälsa. Det är inget värdigt liv. När jag går hem på kvällen hoppas jag passera någon i nöd. Bara så jag kan få rycka in, kanske känna lite riktig fara, och förhoppningsvis känna att jag gör någon nytta för någon annan någonsin. Det är nog ganska naturligt att känna så i vår trygga tillvaro. Trygghet, trygghet.

Samtidigt i en annan del av hjärnan; trygghet är det enda jag vill ha. Veta att någon kan hjälpa mig om jag behöver. Att någon är där. Ibland tänker jag på vad som skulle hända om jag exempelvis spontandog eller rymde. Hur lång tid skulle det ta innan någon förstod att jag var borta? Säkert en vecka. Minst, kanske två. Jag vet inte om jag är bekväm eller inte med tanken, men det är nog sant. Eller, kanske att bloggen skulle avslöja mig. Om jag exempelvis inte skulle skriva på en hel dag. Troligtvis skulle tyvärr inte polisen ta en sådan anmälan på så stort allvar.

Det är egentligen inte så viktigt, det där. Dör man så dör man, spelar roll om någon vet eller inte man är lika död ändå. Rymmer man så uppskattas förmodligen bara det lilla försprånget, så det gör ju heller inget. Men så tänker jag lite på den här veckan. Jag har jobbat minst nio till tolv varje dag. Då vill man så gärna att någon ska ringa och säga men gör det där imorgon. Fast man inte kan. Äsch

Snart är det sommar. Vem bryr sig om kärlek.

Dagens slutsatser

1) Tunnelbanan är vårkänslans värsta fiende. Kallt, mörkt, fuktigt
2) Förseningar i tunnelbanan är jättebra. Då kan man gå istället.
3) Liggförbud införs till och med andra dejten.

Ally says:

"Why can't I give advice to whoever? I mean, I obviously have love all figured out"

Ally gör mig så himla varm. Förvirringen, skrattet, den tafatta intelligensen.

Men kom igen då

Jag önskar så himla mycket att någon ska berätta att hon är hemligt kär i mig. Jag ska bli jätteförvånad och säga åh du är så himla fin, men jag känner inte så, och krama henne hårt. När vi inte pratat på någon vecka och jag tänkt om och om igen kommer jag fram till att hon ju är den bästa kvinnan jag vet. När hon ska till jobbet/skolan dagen därpå sitter jag på hennes buss med en blomma. Förlåt, jag fattar inte hur jag inte kunde fatta vad du betyder för mig.

Så börjar en av medpassagerarna sjunga;

"This is the first day of my life

Swear I was born right in the doorway"

och alla andra på bussen stämmer upp;

"I went out in the rain suddenly everything changed.."

Kör är kommande trenden inom kärleksförklaringar. Jag tror jag aldrig skulle kunna säga nej till någon som kom med en kör. Observera att det alltid måste finnas lite aaah-stämmor.

Ballt vore också om man gjorde hela tricket strax innan avstigning, och hade en liten orkester redo på hållplatsen. Med hjälp av varsin mobiltelefon skulle man kunna synkronisera kalaset, och när vi stiger av står där en hel orkester med pukor, blås och stråkar, och kören följer med av bakifrån.

Men vänta är det då inte ännu bättre följande scenario;

Kvinnan sitter på bussen. Strax innan hon ska av börjar alla på bussen spontansjunga. När hon kliver av står där en hel orkester och bildar en korridor från bussdörren. Kören följer bakom henne, och längst bort där korridoren slutar (ca femton meter musiker i två led) står jag med jättefina kläder och en jättefin blomma (bara en, med långt skaft).

Hoppas jag inte skrämt iväg några eventuella spekulanter nu.

Musik är nya svart

Jag tar tillbaka allt ont jag skrev om musik igår, och inser att det bara handlar om min obefintliga självbevarelsedrift. Ska det vara så svårt att välja musik man borde lyssna på, istället för musik man känner som?

I morse gjorde jag slag i saken och laddade ipoden med Sam's Town. Ni kan säga hur många gånger ni vill att Killers bara är ytlig plastpop, få kan beskriva mig så väl i ett paket utan ångest, med vårkänslor.

"It’s funny how you just break down
Waitin' on some sign
I pull up to the front of your driveway
With magic soakin' my spine
Can you read my mind?
The teenage queen, the loaded gun;
The drop dead dream, the Chosen One
A southern drawl, a world unseen;
A city wall and a trampoline
Oh well I don't mind, if you don't mind
'Cause I don't shine if you don't shine
Before you jump
Tell me what you find when you read my mind
Slippin’ in my faith until I fall
You never returned that call
Woman, open the door, don't let it sting
I wanna breathe that fire again"

"Can we climb this mountain
I don't know
Higher now than ever before
I know we can make it if we take it slow
Let's take it easy
Easy now, watch it go"

Seriöst, jag får lyckoryck av denna plastpop. Ni vet sådär så man inte kan låta bli att knäcka huvudet lite fram och tillbaka, axeln rycker i takt med musiken, eller det kanske förresten bara är jag som inte lyssnat på musik nästan alls på så himla länge? Abstinensen gör sig till känna först när man luktar lite på drogen?

Hur som helst
I feel good

Tyvärr hinner jag inte se solen för jag måste sitta och jobba i mörka bunkern i kanske två veckor (sen är det augusti och regn)

Vårkänslor

Det bästa med våren är att alla är så himla snygga. Jag lunkar visserligen fortfarande omkring och utstrålar nyvaken i soptunna, men alla kvinnor! Jag förstår inte vad ni gör, för varje vår när solen börjar kännas på riktigt är ni så himla snygga. Oftast brukar jag tycka det är mysigt bara och kanske på sin höjd snegla lite hit och dit, men idag kände jag mig faktiskt lite illa berörd. Hur ska jag jobba med mig själv när alla världens kvinnor plötsligt hoppar tre steg upp på den klassiska tio-skalan. Sjuor blir tior, nior blir tolvor, jag blir besatt, stirrig, ofokuserad.

Jag försöker sätta på mig lite för mycket kläder och stirra ner i marken när jag rör mig utomhus. Jag tänker att om ingen ser mig ser jag inte någon och vice versa. Jag skäms faktiskt lite över att jag inte ens försökt se lite fräsch ut men jag trodde det kom automatiskt. Kanske efter några fler soltimmar.

Road from perdition

Än en gång har det goda segrat. Jag menar, antagligen var det meningen att jag skulle förstå hur ohälsosamt mitt datoranvändande egentligen är, inte är det väll meningen att man ska ha hela sitt liv komprimerat till en klump på två komma två kilo?

Ibland kan jag bara tycka att gud eller vem det är som bestämmer kan vara lite väl hård i sina läxor mot just mig. Inte behövde han väll ge mig ett års depression bara för jag ska fatta lite mindre om kärlek, och inte behövde han väll radera all min musik och i princip vartenda brev jag någonsin skrivit och dessutom min ungefär tjugofem sidor långa början på mina memoarer. Alltså min kära självbiografi, det här kommer aldrig kunna återskapas och jag kommer aldrig kunna berätta med samma inlevelse som första gången. Eller så var det han ville förklara för mig att jag borde fokusera på mitt arbete. Allt i den kategorin har jag naturligtvis sparat på annat håll, så jag kan inte ens skylla ifrån mig på något nu när jag måste lägga all min tid och energi på att återskapa mitt privatliv.

Back to work; kärleken kärleken. Det känns som jag gör ett relativt bra jobb med att släppa tvångstanken som hitintills fått mig att dygnet runt gå och fladdra med blicken i hopp om en glimt av min framtida fästmö. 

Recept:

House - Kärleksfria tv-serier tar mycket tid med lite romans. Generellt kanske ett dåligt trick, men Dr. House lyckas faktiskt med sin arrogans och likgiltighet tillfälligt förtrycka all kärlekstörst i mig. För övrigt var det tre säsonger House jag laddade ner då min hårddisk gick sönder. (Såklart, att jag inte tänkt på det. Naturligtvis kunde inget vanligt hederligt virus göra min dator såpass handlingsförlamad, men ett från House?)

Jobb - Den enda kvinnan på mitt jobb är gift med mannen mittemot. Kvinnoförtryck gör faktiskt ibland livet lite enklare att leva.

Ingen musik - Här har man gått i typ tjugo år och trott att musik gör hjärtat gott. Inget kunde ju vara mer fel. Det finns inget som får mig att gråta så fort som valfri musik. Exempelvis valfritt med Celine Dion eller Damien Rice. Eller Elliott Smith. (Förresten kanske filmer då någons (skitsnygga)käresta dör i typ cancer är snäppet värre (Autumn in New York (se den se den (Winona Ryder och Richard Gere (älska dem!)))))

Pyjamas - Jag har alltid älskat att sova naken. Tills för någon vecka sen, då jag insåg att man plötsligt inte är lika ensam med en pyjamas. På riktigt. När man är naken fattar man ju att något fattas. Med pyjamas förstår man att man inte känner sin kärestas hud bara för det är tyg emellan.

Ett sista farväl

En oerfaren kanske kan tänka att följande ju inte har något med romantik att göra, men faktum är att jag de senaste kanske nio månaderna inte haft någon närmre än min dator. Jag har inte ens märkt det, inte reflekterat, bara tagit honom för givet. Alltid har han följt vid min sida, alltid har jag kunnat jobba, blogga och facebooka vart jag vill, när jag vill.

I morse var min käresta död. Alltså hårdisken är helt stendöd. Alla mina bilder, brev, musik, mail. Kanske det värsta; hela min sparade bloggrunda. Det känns så förnedrande, den lilla plåtburken för kanske tusen kronor dör och hela mitt liv rasar samman.

Snälla, ge mig adressen till din favoritblogg.

Fokus

Shape up säger jag. Jag tycks helt tappat syftet till denna skrift. Jag skummade igenom senaste månaden och inser snabbt att detta inte är något annat än planlöst ältande som omöjligt kan leda någonstans. Jag behöver en plan.

1) Ta hand om mina vänner

Vattna dem, vattna dem.

2) Göra upp med mitt förflutna

Okej, uppenbarligen släpps inga obsessioner genom att sitta själv och titta billiga romantiska komedier. En av mina dåliga egenskaper är den att jag, liksom många andra, gärna håller dörrar öppna. Att man kanske avslutar exempelvis ett förhållande med ord som "..just nu" bara för man är så rädd att man ska ångra sig. Inte okej, här ska skrivas brev. Jag tänkte börja med Madeleine. Några rader kanske som berättar för henne att hon är en fin tjej och jag är ledsen att jag varit ett jävla asshole men att det nog var lika bra för hennes mentala hälsa. Eller bara ett förlåt, du förtjänade inte vad jag gav dig du är bra live on and live good. Naturligtvis då utan några öppningar eller kom tillbaka-rop.

Tove måste också få ett brev. Eller, jag ska nog inte skicka det till henne, men i alla fall skriva ett så jag vet själv. Lite att jag är ledsen att jag gjorde slut, men som vi båda vet skulle det antagligen slutat i vilket fall för jag hade aldrig insett vad du betydde för mig innan det var för sent och kanske var allt om man så vill bara en jävla läxa för mitt ego och för dig (vad det nu var). Men mest vill jag säga förlåt för jag rev upp såren och för jag fortfarande är så helt utan motstycke värdelös på att förstå konsekvenser, känslor, människor, förlåt för jag fortfarande efter all denna tid missförstår varenda sak du säger eller gör och inte minst förlåt för jag fortfarande inte litar på ditt omdöme.

3) Göra upp med min stress

En av de största syndabockarna för mina rasade relationer är nog min osäkerhet i resten av mitt liv. Att man aldrig vet var man ska bo, om man har pengar, vad man vill göra, det blir svårt att fokusera på vad man väl känner när man väl känner det. Eller att ta sig tid. När jag i vintras träffade Madeleine var jag så upptagen att jag redan några veckor in i vårt förhållande kunde komma hem till henne vid nio-tiden för att bara sätta mig och jobba till efter hon somnat. Men det här är så viktigt, vi gör något kul imorgon! Prioriteringar hela tiden. Emelie, Tove, alla har de fått lite samma behandling. Inte okej.

Jag behöver alltså styra upp alla grundläggande mänskliga behov innan jag ens försöker träffa någon. Jag kan ju inte förstöra en chans till bara för jag är så upptagen med mig själv. Regler alltså. Ingen dejt innan lägenhet, stadig ekonomi och mindre än tolv timmars arbetsdagar.

4) En första gallring

Jag har alltid vart dålig på att sålla bland eventuella livspartners. Alltid blivit besatt av människor jag egentligen redan förstår att jag inte har någon som helst framtid med. Okej, är man stabil i psyket är det helt ok med jättesnygga one-night's, men inte när man är mig. Den första partnergallringen får inte innehålla saker som bröst, rumpa, pengar, lägenhet. Den första partnergallringen får innehålla personliga egenskaper, röst, ögon. 

5) Ärlighet

Ärlighet kanske mest gentemot mig själv. Jag får helt enkelt inte träffa någon bara för jag inte har något bättre för mig. Framför allt får jag inte träffa någon bara för det är en utmaning, eller bara för hon inte vill ha mig. Det är bara så svårt att veta skillnaden, när vill man ha kvinnan och när vill man ha jakten? Det blir nästa uppgift att ta reda på. Kom gärna med förslag.

Ibland känns det som mitt liv stulits från mig. Allt jag någonsin hållit kärt har tagits över av någon annan, men som vanligt är det ju mitt fel. Knowledge is not bliss, jag vill inte veta att jag bara har mig själv att skylla min egen olycka.

Fredagsbekännelser

Idag nådde jag en sentimental lågpunkt. Kanske en av mina värsta. Det var en tår. En liten, men ack så förtryckt. Förmodligen min minst önskade tår, någonsin.

"Knowing Cameron I know there must be a good reason"

"My birthday is July fourteen. My daddy is coming home July fourteen. I'm going to meet my daddy for the first time ever, on July fourteen"

Ja ni fattar nog. Jag grät till Con Air. Jag kunde inte hjälpa det. Jag hatar mig för det. Jag hatar Simon West för han regisserat. Jag hatar Nicolas Cage för han är den sämsta skådespelaren jag vet. Jag hatar Jerry Bruckheimer för han producerat. Det bara hände.

En bra sak har dock hänt. Ännu ett bra drag av SVT. Idag sändes Erin Brockovich på kanal ett. Fantastisk, fantastisk. Här var tårarna befogade.

Jag har jätteont i magen. Magknip alltså, oavbrutet sen klockan åtta i morse panikmagknip. Här kommer lite bakgrundshistoria:

Igår jobbade jag över. Peo blev glad av min godhet och köpte lite öl jag kunde dricka medan jag satt i den mörka studion för tusende timmen i rad. Jag blev full. Då ringde jag Daniel som gick med på att mötas upp på Folkoperan. Öl, öl, white russian, öl, klubb gås med Amanda, Mimmi, alla andra, öl öl öl öl. När alla gått hem tvingade jag och Daniel smidigt in en stackars ovetande och förvirrad norrlänning i vår taxi.

Väl hemma hos Daniel ville vi se om det var sant om norrlänningar, att de kan dricka mer än vi. Från Daniels pappas barskåp plockade vi fram en flaska martini, en flaska absolut och en halv flaska campari. Bara en sak hade jag på hjärnan; campari juice. Åh, denna förädiska dryck, skruvkorken satt som berget och trots mina svällande testostronfyllda armar fick jag inte upp flaskan. Det tog Daniel ungefär en och en halv sekund att öppna korken, och jag hällde upp. Tor, norrlänningen alltså, och Daniel fick martini och fanta, camparin ville jag ha själv. Någon juice hittade jag inte, men fanta är väll ungefär samma sak?

Det var jätteäckligt, men jag drack ändå. Jag visste ju att det borde vara gott. Vi hade jätteroligt, dansade och skrattade tills jag slutligen somnade på golvet. På morgonen liksom klämde och vände sig magen fram och tillbaka. När jag ringde Daniel och jämrade mig förklarade han lungt. Korken på campariflaskan hade ju suttit så hårt för den var gammal. Det var möggel i korken, vilket min snälla kamrat tydligen glömt berätta för mig innan jag drack upp.

Bara för jag ville ha allt själv. Jävla karma.

ps.

Norrlänningen somnade först. (Dock var det jag som somnade på golvet och fick stora blåmärken på revbenen)

ds.

Dagens sökord

"bulgarisk"

Va?

Vi tar en öl efter jobbet

Jag har totalt tappat min självkontroll. Det är jättetråkigt när det inte finns något mellan en öl och ÖÖÖH TAXI TAXI EFTERFEST MARFINI CAMPARI WOOHOOHOOWOOHO.

Jag skrämmer ju bara alla omkring mig, det hjälper ingen, och såhär dagen efter när man sitter på jobbet och mår panik förstår man aldrig varför man ville dit.

Jag önskar så mycket att jag bara kunde gå ut med mina vänner och umgås. Jag försöker ofta, men min fascination för människor jag inte känner är i stunden så mycket större än den för de jag känner och fast jag inte vill sår jag bara nya frön om och om igen utan att någonsin komma ihåg att vattna de gamla. De flesta gör väll sina fördomsprofiler på nya människor de möter, men som vanligt tar jag saken tre steg längre och bygger mig ett helt sagoliv med nästan varje trevlig människa jag träffar. Jag dricker fortare och fortare och pratar mer och mer om bröst och ladugårdssex för att maskera mina verkliga fantasier. De skamligaste av alla tror jag efter tolfte ölen; och kanske är det sant. Medan jag skriker, röker och dricker vill jag inget hellre än att vakna skavfötters med vårsolen på de vita lakanen, steka ägg och bacon till den knastriga slade-skivan old, new, borrowed and blue och servera frukost till min nyvakna vän på en sån där söt liten bricka med en kudde på undersidan. Sätta mig på gräsmattan och bara vara tyst. Det är långt dit, den längsta resan av alla och det svåraste av alla uppdrag.

Fel plats vid fel tidpunkt är ett jättedåligt utångsläge i livet. Jag är expert, jag är nästan alltid där och allt av mening missar jag till förmån för något utan mening. Det blir lätt så när rädslan att missa något är för stor, man tar i och man försöker men kanske var det inte platsen eller tiden det var fel på utan kanske bara mig. Kanske finns det inget som tur eller otur utan bara olika reaktioner på omgivningen och kanske är det där jag har att lära. När man sitter och pratar och hela tiden tänker ett steg fram; att man aldrig riktigt lyssnar och svarar utan bara försöker få det man redan tänkt sagt. Jag har missat så många konversationer och så många har hatat mig för jag inte lyssnar, men jag förstod det först nu. Som vanligt handlar allt om rädslan och som vanligt handlar det om den största rädslan av dem alla; rädslan att inte var bäst. Att man ska behöva bli nästan tjugoett år innan man förstår att det viktiga inte är vad man gör utan varför, och det viktiga inte är när utan sammanhang. Så skyller jag på alla andra igen, varför har ingen berättat det här för mig förut? Eller har jag bara inte lyssnat?

Dagens löpsedel

"POLISENS SEX MISSTAG; ENGLA KUNDE ÖVERLEVT"

då får jag lust att säga

"ENGLAS SEX MISSTAG; ENGLA KUNDE ÖVERLEVT"

eller

"MAMMANS SEX MISSTAG; ENGLA KUNDE ÖVERLEVT"

så arg blev jag

Dagens löpsedel

"SÅ FICK KVINNORNA ANDERS, 42 ATT ERKÄNNA"

Min lillebror gick i samma klass som Engla

Är det något jag tycker sämre om än mitt eget känsloliv måste det vara medier. Alltid ska de skriva om antingen fullständigt irrelevanta saker, eller saker de inte har en aning om. Värst är som ni vet gratistidningarna. Särskilt illa tycker jag då om dessa monster i fula jackor som jagar mig varje morgon. Särskilt illa tycker jag då om han med det självbelåtna leendet, stora röda prasseljackan och en gigantisk reklamskylt på ryggen som täcker halva gången från fridhemsplans tunnelbanestation till västermalmsgallerian varje morgon. Fast honom kanske det mest är synd om, egentligen. "Men sluta för guds skull le när du står har med en jättelik skylt på ryggen, stockholms fulaste jacka och stockholms fulaste keps med stockholms sämsta tidning i handen" vill jag skrika varje morgon.

Såklart har jag inte öppnat någon skvallertidning, däremot har jag följt rapport slaviskt den senaste veckan. De flesta brott kan jag ändå relatera till. Eller på något vis förstå. Att man kan tänka, att visst var det jävligt onödigt att döda killen, men jag förstår att du var arg. Eller du behövde väll inte råna banken, men jag förstår att du behövde pengar. Men det här? Jo, jag såg en liten flicka cykla längs vägen, så jag tänkte att om jag inte skulle ta och döda henne och gräva ner henne i skogen?

Google gone nuts

Jag har en ny besatthet. Jag vet inte om det är fel på mig eller google. Söker du på "kåt sexton" hittar du mig som nummer två bland googles resultat. Samma gäller när du söker på "anna kåt", "kåt var hon" blir #4, och "jag blev så kåt" #5.

Jag kom fel/dagens sökord

Kanske är det dags att starta ett återkommande element i all denna röra av känslor och egocentrism.

Vinnare i jag kom fel är:

"Kåt var hon"

1) Vem fattar inte att man inte hittar porr på google? Prova altavista.
2) Skriver jag verkligen snusk så ofta, eller är dessa googlare kanske än mer besatta av sin quest än jag?
3) Är det porr jag behöver? Kommer porr hjälpa mig släppa mina absurda begär?
4) Vi har nog mycket att lära av varandra, porrgooglarna och jag.

Fortsättning till Kajsa

Jag vill tillägga att jag aldrig varit den som klagat om relationsproblem förut. Alltid har jag tagit vad jag kan, släppt vad jag inte når. Bara vad gäller relationer, förstås. Jag har aldrig ältat förut. Även om jag efter mitt första major breake-up var tillräckligt ledsen för att tatuera in ett minne på en så strategisk plats som handen, så släppte jag det fort. Efter bara någon vecka gick jag vidare, och har faktiskt aldrig blickat tillbaka. Kanske är den oundvikliga prövotiden som ung redan slut. Kanske är det en fix-idé, kanske handlar min obsession i första hand om en längtan bort från jakten, till en fast punkt i livet, till en vän som alltid finns där.

Säkert spelar det in att jag aldrig haft ett permanent boende, även som barn flyttade jag ofta, och säkert spelar det in att jag aldrig, förutom då Tove, haft en riktig vän. Någon jag verkligen litat på om allt, kunnat ringa mitt i natten bara för att säga hej, kunnat träffa fast man bara vill sova, någon jag kunnat bråka och tycka olika med utan att vara orolig för relationens fortsatta existens.

Jag har ju trots allt betat av ett ganska stort antal relationer under mitt ganska korta liv. Både kärleksrelationerna och de vänskapliga har vart många men korta, och jag tror inte bara det beror på att andra tröttnar på mig. Min pappa har jag aldrig vart nära på något djupare plan än möjligtvis ett och annat skämt om kvinnor och mörkhyade, och min mamma lärde jag egentligen känna först för kanske någon månad sedan. Då Tove faktiskt är den enda fasta punkt jag riktigt haft känns det på sätt och vis ganska naturligt att det nu är henne jag längtar efter. Något måste man ju visualisera, och hon ligger ju väldigt nära till hands.

Dialog med Kajsa

"kajsa sa...

jag förstår att du vet det jag säger, men ibland känns det som att du behöver höra det. det går ju inte att leva i nuet om man hela tiden obsessar och tänker på att man måste leva i nuet.

jag tror att man kommer rätt långt med att flytta till ett annat land, en annan stad och skapa sitt eget äventyr. (dessutom suger ju stockholm). OCH, glöm den där tove. det var väl ändå antagligen inte meningen?

den 14 april 2008 16:31"

Såklart jag behöver höra det, och jag tackar ödmjukt för din ärlighet. Såklart måste jag släppa min besatthet, både om nuet och specifika kvinnor, det är ju så att säga poängen med att vräka den ur sig. En annan aspekt, kan jag visserligen bara spekulera i, men är det inte som utomstående också ganska roande att läsa en psyko stalkerkilles bekännelser? För de som inte blir uthängda då förstås. Men jag tror det jämnar ut sig för er, trots mitt egocentriska innersta anser jag mig ändå i ganska hög grad ha dedicerat mitt liv åt att hjälpa och vara snäll.

Det materiella hindrar mig tyvärr mer än något annat från en landsflykt. Jag har ett oförskämt bra och roligt jobb här i Stockholm, och det skulle dröja minst några år för mig att nå motsvarande på ny ort. Kanske särskilt utomlands. Dessutom älskar jag Stockholm på många sätt. Skinnarviksberget, Tantolunden och en del pubar ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Kanske är jag, tyvärr, lite för intensiv för en såpass liten stad. Ibland känns det som jag nöter bort allt det bra.

Problemet med Tove är att jag inte är övertygad om att det inte var rätt. Fast hon sagt till mig tusen gånger (tre, kanske) att det inte är någon idé, har jag inte lyckats släppa min fantasi om att hon kanske bara är rädd. Eller att hon bara behöver påminnas. Sen vet jag ju att jag omöjligt kan varken visa henne från rädslan eller påminna henne om hennes eventuella känslor från den sits jag satt mig. Allt logiskt säger ju lägg ner; Tove har alltid vetat bäst, alltid haft bäst minne, och faktiskt nästan alltid haft rätt (utom möjligtvis om tv-apparater och datorer). Men jag har aldrig fått något genom att vänta på det, alltid tvingats jaga antingen av mig själv eller andra, och kanske är det bara så jag vill ha det. Alltid har jag blivit kär först, för att sedan lura och manipulera mig till besvarandet av känslan, men en del fungerar nog bara så. Oftast är detta bra, oftast (nästan alltid) har jag faktiskt fått vad jag vill, men när jag väl inte får det blir det näst intill omöjligt att släppa taget. Bara lite till, bara lite till. 

Jag är inte van vid nej. Det är min största utmaning nu, jag måste lära mig. När är ett nej ett nej?

PS

Jag gillar Göteborg också. Jättemycket.

DS

Analys till Kajsa

"kajsa sa...
ibland undrar jag hur seriös du är och hur mycket som är ett skämt och ifall du är så desperat som du verkar och ifall du tror att du kommer träffa någon om du letar ögonen öronen och själen ur dig. och om du bor kvar i stockholm! kom igen, flytta någonstans, flytta ifrån alla ex och allt bagage. jag tror att det ibland räcker att fly geografiskt. och så ibland, nästan hela tiden, vill jag bara säga CHILLA.

puss och kram från kajsa

den 14 april 2008 00:18"


Ibland tror jag på den gamla tesen, att det finns en för alla. Eller kanske högst två eller tre, men att det definitivt inte finns obegränsat med kärlek till var och en. Att det gäller att veta sin chans, känna sig själv, veta vad man vill när man vill det.

Ibland tror jag kvinnor är kvinnor, kärlek är vad man vill och don't worry be happy. Men oftast inte.

Mycket handlar nog om rädslan, vad händer om jag missar? Men herregud, du är ju tjugo år! Varför stressa, en del hittar inte sin kärlek innan trettio och andra inte före femtio, ta det lugnt!

Det är dit jag behöver komma, och jag måste inse att fast livet är så kort så finns det tid.

Att det viktiga inte är kvantitet utan kvalitet är en teori som jag utan problem applicerar på de flesta aspekter av mitt liv.

Klart du ska röka, det viktiga är att man har kul så länge det varar. Klart du ska knarka, det viktiga är att man har kul så länge det varar. Klart du ska hoppa över stupet, det viktiga är att man har kul så länge det varar.

Jag anser hela tiden mitt liv vara i stunden. Jag kan inte vänta på något, och jag kan inte planera eller spara. Vill jag ha något, då skaffar jag det genast, och jag är van att få vad jag vill, när jag vill det. Dessa egenskaper ger mig två alternativa tankegångar; antingen kan jag tänka att det spelar ingen roll när det kommer, eller hur länge det varar, bara det är riktigt bra under tiden. Eller så är det bråttom. Jag kanske dör imorgon eller dagen därpå. Jag vill ju ha det nu.

Klart är att jag inte tror man hittar när man söker. Kanske att jag försöker prata av mig mitt sökbegär, samtidigt som jag kanske lyckas analysera mig själv såpass att jag kan gå vidare utan mitt begär. Jag vet allt du säger, och jag vet att det mesta jag säger uppfattas som antingen idioti, girighet eller bara en fullkomligt oproportionerlig naivitet, men att tala om det för vad som i teorin skulle kunna vara hela världen kanske kan hjälpa mig att ta mig därifrån?

Ibland vill jag såklart flytta, börja om, men frågan är om det hjälper? Kommer jag bara starta samma röra i en helt ny stad, ligger problemet inte helt hos mig och spelar egentligen omgivningen ens en roll i min röra?

Om jag är instabil?

Jag såg just die hard 4

"if something would happens to me... don't let him get my daughter"

Något måste hända

Ordet rastlös räcker nästan ingenstans när man pratar om mig. Jag har panik. Allt vill jag ha, fort. Alltid har det varit så. Det största, viktigaste och mest avgörande valet i mitt liv kommer antagligen vara kvinnan. Vi ska ha roligt, älska varandra, attraheras av varandra, äta varandras mat och stå ut med samma färger på väggar och gardiner. Det är stort och jävligt svårt, ett sånt val som man kanske ska låta ta sin tid, men jag får panik. Varje dag tänker jag på det; hur känner jag igen henne? Hur ser jag till att inte missa min nästa chans, eller kommer den ens?

Det är så töntigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag har panik.

Intolerable cruelty

"Jag älskar ditt sätt att prata. Du låter så himla.. högtidlig!"

Jag vill inte vara så jävla nyfiken. Du har rätt Tove, jag vill inte ens till Ace. Om jag ens skulle gå ut idag finns det tusen saker jag hellre skulle göra. Jag vill till Street, jag vill till Marie Laveau, jag vill till Folkoperan, men jag vill inte till Ace men fan fan vad förbjuden frukt MM fuck facebook

jag blir bara så himla nyfiken hela tiden

Jag vill inte, jag vill, men jag vill ju inte
Men lugn, jag kommer inte.



Jag har en röd fläck under högra bröstet som ser ut som en infektion i någon science-fiction-serie.
Jag har små sår och rivmärken på båda händerna.
Jag har vansinnigt ont på utsidan av höger underarm.
Jag har ett stort blågulgrönrött blåmärke nedanför högra knät.
Jag har något som ser ut som inre blödningar på min högra biceps (jätteont)
Jag har svullna och ömma blodådror på hela högerarmen.

Jag är faktiskt lite lite orolig. Vad kommer detta ifrån? Vad vill det mig?

Apropå ingenting

En av mina favoritsysselsättningar är att läsa statistiken till denna blogg. Särskilt förtjust är jag i de olika sökord människor använt för att komma hit.

Gårdagens:
Kåta kvinnor
Ligga med
Känslomässigt
Tatuering

Jag vet inte om detta säger mest om mig eller om mänskligheten, men jag vet att för varje gång jag skriver dessa ord kommer ännu fler hitta hit med hjälp av dem. Fab!


Jag handlade lite bröd och dylikt på Ica en kväll för inte så länge sedan. Vid kassorna stod en tjusig kvinna runt gissningsvis tjugofem vårar och packade sina varor. Hon verkade känna kassören sedan tidigare, de pratade lite om träning. På något sätt, av någon anledning, droppade jag in i konversationen att jag tänkte gå och träna dagen därpå. Plötsligt stod vi utanför affären jättelänge och pratade om Idol-Ola, min nyupptäckta antydan till ölmage, hennes favorit-instruktör i aerobics och vilket gym som egentligen är trevligast i stan.

Det kallas vardagsflirt och är en av få saker som faktiskt gör livet värt att leva. Några andra anledningar är:

kött, ost, vackra kvinnor, andra kvinnor, soffor, vänner, romantiska komedier

Dagens outfit

You're so nice and you're so smart

När man har för mycket att göra är det väldigt lätt att göra ingenting istället. Berget växer, stressen ökar, och ju mer panik man får ju mer gör man ingenting. Så är det ofta för mig, nu kanske mest specifikt i mitt/mina försök att förverkliga mig själv, och få en personlighet lite mer överensstämmande med mina ideal.

Jag har alltid sett mig som en väldigt socialt begåvad person. Smidigt minglar jag mig ur krogslagsmål, förbi dörrvakter på stureplan och till oförtjänt höga poster i arbetslivet. Där har vi det också; att "manipulera sig till oförtjänt höga poster i arbetslivet", läste jag någonstans, skulle vara en utmärkande egenskap hos psykopater. Jag vet inte om jag vill ta upp den diskussionen med mig själv igen, så jag kanske struntar i det.

I vilket fall får jag nästan alltid min vilja igenom. Det stör mig lite, fast såklart inte lika mycket som när jag inte får min vilja igenom. I det stora hela är jag väldigt inkonsekvent, kanske särskilt när jag skriver, kanske särskilt nu, men jag fortsätter; jag har lurat världen. Jag har två lägen, eller personligheter kanske man ska kalla det. Jag kan inte växla mellan dem med viljekraft, men jag kan ibland styra min omgivning till att påverka mig åt ena eller andra hållet. Ibland blir jag ledsen bara för jag inser mina egna brister. Mina lägen är:

1. Kung i världen
   
2. Dykare överfallen av jättestor bläckfisk

En bra sak är att jag är så himla nördig. Här är några saker jag är bra på:

Film, musik, spela gitarr, pennor, laga saker (allt), laga mat, tjäna pengar, köpa saker, göra av med pengar utan att köpa saker, skriva brev, röka, springa, öl-sorter, lödning, cigarettmärken, förgasare, skruvar, google, ljud, bildskärmar, dataöverföringshastigheter, lagringsmedier, filmformat, chroma-keying, videoformat, konvertering mellan olika videoformat, kameror, optik, tv-apparater, trådlösa saker, jord, mikrofoner, sladdar (här kan jag nästan allt), kontakter, sten, olika stenkross-material, ljudkort, mikrofonförstärkare, kompressorer, mixerbord, gitarrförstärkare, gitarrsound, dvd-spelare.

Jag förstår nästan allt konkret, som har med saker, siffror eller ord att göra. Men jag förstår inget annat. Inget av människor. Jag vill inte bli professor, jag vill bli älskad. Jag är trött på att vara duktig. Tyvärr fick man inte välja hur man skulle bli.

En annan dålig sak är att jag inte är särskilt rolig.

EDIT:

När jag läser det här inser jag att jag inte bara inte är rolig; jag är astråkig.

Ni fattar ju hur glad man blir

På högstadiet hade jag en god vän vid namn Madelene J. Ofta var jag nog lite hemligt förälskad i henne, men det gjorde inget. Det känns lite som vi alltid tagit hand om varandra, på något vis. Numer ses vi inte så ofta, men ringer varandra någon gång ibland, när vi har kärlekskris eller så.

00.30, Ältar, ältar i huvudet; 

Varför Tove, varför Tove? Åka båt åka båt. Kan jag verkligen gå på festen och vad kommer hända där egentligen? Varför Tove? Varför Madeleine? Varför Emelie? Slut var så jävla bitter. Nej, varför tovemadeleineemelie, varför är jag ett jävla asshole och aldrig fattar vad jag har förrens jag inte har det jävla kille lägg ner nu lägg ner lägg ner lägg ner lägg ner.

00.40, Sms

"Jag älskar dig min vän. Du är det vackraste som finns, glöm inte det"

Det är lätt att vara efterklok

Jag sitter och tittar på bilder på Madeleine. Hon var ju värsta supergoa megabruden. Jag hatar att jag är en bitch och alltid skjuter mig i foten.

Madeleine är

• Snäll
• Smart
• Generös
• Smakfull
• Omtänksam
• Kreativ
• Söt
• Sexig
• Blond
• Symaskinist
• Mysig

Madeleine har

• Bra musiksmak
• Fina kläder
• En snäll katt
• Bra humör
• Snäll och godhjärtad familj
• Snygga ben

Jag är

• Dryg
• Elak
• Osmaklig
• Lat

Nej hon är inte Tove, och det har sabbat vårt förhållande två gånger nu. Jävla fantasi, släpp mig jag orkar inte mer. Förstör mig inte för fler kvinnor och förstör inte fler kvinnor för mig.

SLUTA VARA SÅ JÄVLA SJÄLVUPPTAGEN

Tema; jag kom fel

Denna vecka har jag fått besök genom google med sökord som;

"Anna kåt"

"Jag blev så kåt"

"Kåta tjejer"

Med ens känns det som jag kanske, trots min ringa mentala kapacitet, kanske har en folkfostrande uppgift här i världen.

Det är oftast samma

I can buy you oh yeah oh yeah
but I can't make you do what you don't
and I can hire you oh yeah oh yeah
but I can't make you love me
I can't make you care

Explicit content

Jag försöker styra mina tankar. Jag hatar det, jag över övertygad om att det på inget sätt främjar min personliga utveckling, åtminstone inte långsiktigt, men jag gör det för er, världen. Jag gör det lite för grannsämjan och jag gör det kanske lite för mig ändå, men indirekt - att jag ska sluta känna mig i vägen, jobbig, en last, en börda. Förr eller senare går det och kanske är det sant att man kan förtränga. Aldrig förr i mitt liv har jag ju kunnat minnas något. Vissa dagar är det så illa att jag knappt minns mina föräldrars namn. Jag minns inte vem jag senast kysste eller vem jag senast ville kyssa. Jag minns inte när jag senast ville slåss eller ens hur det känns, inte när jag köpte en tvål eller när jag drack min första öl. Jag vet inte om det är bäst att minnas eller inte, men det är ibland frustrerande att inte göra och ibland fruktansvärt att göra. Jag minns sällan situationen, vad som hände, vem som gjorde vad, men jag minns ofta vad jag tänkte, vad jag kände. Egocentrisk skulle man kanske kalla mig, och det må vara sant, men jag tar små, små steg i vad jag tror är rätt riktning. För er skull.

Idag satte jag mig långt fram i tåget när jag åkte från Högdalen. Bara så inte Tove skulle råka hoppa in i min vagn och kanske tänka att det var en dålig situation. Fast jag ville ju gärna, ni förstår. I vilket fall ansåg jag det vara ett litet steg i rätt riktning. Men en Nöjesguiden i handen kunde jag till och med låta bli att se ut över perrongen medan vi passerade. Kaka!

(Observera att jag inte menar att Tove tycker/säger/tänker/såvittjagvet jag ska hålla mig undan, men det kanske är lättare att anti-stalka än att bara låta bli att stalka)

Jag ska sluta tvinga på andra mina problem, dåliga sidor och missnöjen. Jag ska i fortsättningen nöja mig med att bekänna mina mörka tankar för min bästa vän, denna blogg. Här väljer man faktiskt själv om man vill ta del av informationen. Kanske är det dags att sluta, för jag känner inte alls för att bli finkänslig. Ska man lägga all skit i en hög, då blir det en stor hög.

Godnatt, mina vänner.

En lyckad kväll består av pengar.

Igår var det jättefint väder. Efter en fredag i soffan kände jag att det var dags att skaffa luft. Efter ungefär tvåhundra telefonsamtal, som alla avslutades "men skit i det då.", mötte jag Amanda och Bruno i Vasaparken. Vi pratade porr, promenerade, hälsade på Brunos katter, åt cheesburgare och drack latte.

Amanda en lite obehaglig kvinna. Hon och jag har, tror jag åtminstone, lite samma sorts intensitet, samma sorts hyper. Min sämsta egenskap brukar jag höra, men jag gillar den trots allt ibland. Ja, vänner säger att de inte gillar den, men faktum är att det ofta är den som styr kvällen eller dagen till dess topp. Det obehagliga med Amanda är, att jag totalt tappar mig i hennes sällskap. Alltså inte på ett kärleksfullt eller vördnadsfullt sätt, utan att jag helt enkelt blir lite långsammare, lite tråkigare, lite stelare. Jag känner igen symptomen. Det handlar om internskämt och osäkerheten därav. Hur man så lätt känner sig utanför i ett sällskap som känner varandra väl, men som vanligt måste jag ta egenskapen till sin spets. Det är synd. Jag känner att Amanda och jag skulle kunna bli superpolare och ha askul för vi är ju så lika, det är bara så svårt att vara sig själv ibland, och det förstör så mycket. Istället uppfattas jag nog som en jättetråkig och eftertänksam litteraturvetare.

Förfest hos Malin, alltid fenomenalt. Vi kedjerökte och pratade om sex, fåfänga etcetera. Jag hade bara ätit en cheesburgare på hela dagen, så efter ett par tequila och några öl var partyt ett faktum och vi begav oss. Superkul bussresa, tunnelbaneresa, snygga kläder hade jag och jag flirtade med kvinnorna i kollektivtrafiken. Upplagt för eufori kan tyckas.

Trots allt detta blir jag bara trött. Hoppet har alltid legat mig relativt nära, då jag alltid kunnat hitta någon jag åtminstone blev attraherad av, men det går liksom inte längre. Bland hundratals kvinnor ser jag inte en enda jag ens vill prata med. Människor är så jävla tråkiga. Är man party är man för party, är man oparty är man tråkig, kanske är det som jag alltid trott, att det är jag som är extrem, mig det är fel på, men efter förra helgen känns det nästan som bevisat att det är ni andra som är tråkiga. Jag är inte mannen med den bästa självkänslan, men när jag står på balkongen över kolingsborgs dansgolv blir jag bara ledsen. Varför vill alla människor se så jävla tråkiga, osjälvständiga och rädda ut. Varför kan ingen släppa sina spärrar och bara go wild, hoppa upp och ner, skrika och älska?

Så dansade jag lite med Rikard på lilla golvet. Vi hade ganska roligt. Han var dödsfull och jag tänkte att äntligen, äntligen någon som släpper loss lite. Men så dansar någon in lite i Rikard, och genast vill han slåss. Bra idé, Rikard, putta tillbaka så blir det bättre. Manligt och kvinnligt, lägg ner det på festen för jag vill bara ha fest, och då tror jag kvinnorna skulle se lite trevligare ut, lite snyggare ut, och lite smartare ut.

Har man inte jättemycket pengar ska man inte gå på klubb. Man ska sitta i soffan med goda vänner och tycka om varandra.

Så jag bestämde mig för att spara mina ölpengar till en dag i månaden. Att lägga tre-fyra tusen på en kväll, ha skitkul, och sen strunta i alla dessa lördagar. De är sällan roliga, de är sällan prisvärda. Jag kan leva med er tråkiga människor bara om jag är jättejättefull. Tjugofemte säger jag.

Goda avsikter

Hjärnan och vänner säger, att är det inte bättre att bara klippa banden, bara hålla sig borta och glömma. Hjärtat säger, och erfarenheten säger, att fantasin om livet med Tove är så mycket värre än livet utan Tove. Att nära men så långt bort är bättre än bara långt bort, att långt bort bara betyder mer fantasi. I fantasin blir hon ett helgon, i fantasin går jag och hoppas vi ska springa på varandra, i fantasin står jag och väntar på tunnelbanan mot högdalen i trettio minuter efter Ace. I fantasin tror jag att Tove kommer ta mig tillbaka sekunden vi möts. När jag är med Tove vet jag mer och mer att det aldrig kommer bli vi, men då är det okej. Jag citerar mig själv, jag vet, men får jag inte kakan tar jag hellre smulorna än ingenting, och kan jag vara din tjugonde bästa vän är det bättre än ingenting. Lätt tror man, både jag och andra, att det bara är självdestruktivt, men jag nästan vet att det inte är sant. Att jag faktiskt mår bättre av smulorna än fantasin om kakan.

Såklart vill jag att Tove ska vilja träffa mig även utan att jag bjuder på sprit och pizza. Jag vill inte vara killen som köper, och kanske missförstås mina intentioner bara mer när jag köper, men vad är alternativen och hur tar jag mig dit?

Jag vill alltså knacka på dörren och säga hej, min tvättmaskin är trasig, hej vilken tröja ska jag ha ikväll?, hej jag har världens sämsta dag.

Jag vill inte det ska handla om några taffliga försök att ta sig in, ta sig till, jag vill bara vara Toves vän och att ingen ens ska tänka vad mina avsikter är, att det inte ska finnas. Tänker vi inte så finns de inte, och jag vet att jag skulle klara det.

En vän blir inte vänner. Jag vet att båda måste vilja, därför har jag trängt mig på ibland. Kanske jag tänker, att jag måste ta mig plats och visa att vi kan ha kul ihop, men då blir det bara fel. Jag borde förstått för länge sen att allt bara blir fel när man försöker bevisa något. Såklart jag insåg att det var fel väg att gå, att det till och med motverkat har blivit klart först nu. Jag vill ju så gärna, men jag vet inte hur man gör.

Men hon vet ju vem jag är, och om vi bara kan vara säkra på mig och jag kan sluta försöka försöka så tror jag vi båda skulle få ut något jättebra ur all min röra. Jag vet att du klarar dig utmärkt utan mig och att jag inte klarar mig utmärkt utan dig och jag vet att sned maktbalans var ett av våra största problem redan från start. Men jag tror att du skulle få ett lite bättre liv med mig som vän, och att jag skulle få ett mycket bättre liv med dig som vän.

Såklart det är svårt. Allt värt är svårt.

Censur

För första gången ska jag medvetet lämna något utanför min blogg.

Men:

Jag vet inte vad som är min största besatthet; Tove eller min patetiska läggning.

Fan det svider att inte säga. Så ni vet. Men jag säger inte.

Förresten är det sant, alltihop. Jag skulle inte tveka.

Jag skulle ringa och väcka prästen nu genast.

Synd att man är så jävla ogenomtänkt och långsam i livesamtal. Kanske behöver jag träna.

OBS! Läs min ursäkt längst ner i inlägget "Jag är så kåt"

Förresten vet ni att ni innerst inne är lika patetiska som jag.

EDIT:

Jag hatar när allt spårar ur och jag hatar att det alltid händer mig. Jag lovar att jobba på det.

Om jag fortsätter denna blogg har jag nog inga vänner snart.

To the sea

"I tried to live without you. I tried to make myself believe I could live without you"

"Do you remember
When we met
That's the day
I knew you were my pet

I wanna tell you
how much
I love you

Come with me
My love
To the sea
The sea of love"

"Om du vill kan jag försöka förklara närmre om du vill, men jag tror det är bäst om vi inte ses eller hörs något mer."

Jag är bara trött. Kanske har du rätt, men hur ska det gå till och hur ska jag gå vidare med bara min fantasi som växer sig starkare och starkare. Precis som jag känner att kanske kunde vi vara vänner och bara vänner för äntligen känner jag att jag mår så himla bra med dig oavsett varför jag är med dig. Fredagen var kanske min bästa någonsin och jag vet att du också hade roligt. Jag förstod inte då att något var fel redan på morgonen, men jag tror det nu. Att du inte alls hade bråttom iväg utan bara behövde en anledning för mig att åka iväg.

Så det jag måste göra är alltså att ta bort samtliga tjugotre mutual friends samt Tove från facebook, radera ett antal telefonnummer, sluta gå till Ace, Kolingsborg, Marie Leveau, Debaser, Berns, sluta åka tunnelbana, sluta läsa bloggar och sluta skriva bloggar. Jag älskar dina vänner och jag ser dem verkligen som mina vänner, eller mina goda vänner till och med.

Du måste nog ha en jävligt bra motivation för detta.

Jag vet ju, jag känner ändå mig själv såpass bra, att jag bara mår värre av fantasin. Att tro dig vara med någon annan är faktiskt värre än att veta, och att sitta bredvid dig när du kysser en annan är bättre än att inte sitta bredvid dig alls.

Men om du verkligen, verkligen, verkligen behöver detta, Tove. Men snälla inte på ett infall. Även om jag kanske överdriver så ber du mig faktiskt förändra mitt liv.

Och jag älskar att prata med dig och jag vet att du minst tycker om att prata med mig. När vi pratar på riktigt vill säga.

Det finns bara två som jag verkligen tycker om att höra prata. Tove, och Christer i P3-Morgan.

Men kanske har du rätt. Jag är jävligt trött på att ens tänka på dig, men jag tror inte jag kan bo i den här staden och inte ha kontakt med dig. Vi kommer springa på varandra, och varje gång kommer min värld rasa. Jag kommer ha minnen. Platser, situationer, människor, allt upprepas och inget i hela min värld är värre än att inte veta, inte vara ens en liten del och inte tillåtas tänka på eller tänkas på.

Kanske är det äntligen dags för mitt New York.

Jag är så kåt

I fredags mutade jag Tove att komma till Folkoperan för att bjudas på drinkar. Vi skrattade och hade roligt, Mimmi och Anna satt mitt emot och viskade "Men gud, de passar ju perfekt ihop. Hur kan hon inte fatta det?", och vi stal en rysk pälsmössa. När de stängde gick jag och Tove till Marie Leveau och sprang på Valentina och Anna. Med pälsmössan på huvudet blev det white russian white russian white russian till stängning, mot Berns, drinkar drinkar drinkar. Anna dök inte upp till pommesracet, men vi var nog inte så oroliga då. Taxin körde hem Valentina, och precis som jag skulle släppa av Tove frågade hon om jag ville sova hos henne. Jag blev jätteglad och låg tätt tätt mot väggen för hon inte skulle tro jag försökte något.

På morgonen åkte jag till Espen och drack öl. Partey partey, klockan elva eller så gick vi till systembolaget, Espen köpte en gitarr, så satte vi oss på en liten mur och överröstade punkarnas bandspelare.  Vi hade ett jätteroligt dygn. Fast det hör inte hit.

Anna var försvunnen fram till eftermiddagen. Hennes mamma hade tydligen ringt polisen och sånt, vilket i stunden gjorde mig lite orolig. Man borde ju inte bjuda sextonåriga tjejer på drinkar. Såklart hade Anna bara varit på Spy Bar och så vidare, men man undrar ju alltid.

Under dagen drack jag drinkar drinkar drinkar och facebookade med Valentina. Även hon sexton. "Vaddå, det bryr jag mig liksom inte om" tänkte jag inte ens. Eller så genuint brydde jag mig bara inte. Och säkert hade det inte spelat någon roll om de åkt på efterfest med oss eller inte, och säkert spelar det ingen roll vad jag egentligen ville, men jag tror Tove är ganska arg på mig. Eller hon har kanske inte sagt något, men man fattar ju. Att Tove tänker äckliga kille försöka ligga med sextonåriga tjejer och om jag inte ville det, tänker hon, då bjöd jag dem på sprit i vilket fall och det är ju inte heller okej.

Mikaela berättade för mig en dag att Anna W blivit rädd för mig för jag vart "så jävla kåt" på dansgolvet i onsdags. Ja, jag dansade med Anna W. En sån dans då man liksom smeker varandra lite för mycket men NEJ det var inte bara jag men JA jag var full, men faktum är att det var hon som tog på mitt skrev först och det var hon som la mina händer på sina bröst. Ja jag var kåt och ja det var hon också och vem bryr sig egentligen men sluta nu jävla tjejer sluta skylla ifrån er och nervärdera er egen kåthet it will do you no good.

Det är så jävla typiskt och jag är så jävla trött på att betraktas som den kåta äckliga killen och jag är så jävla trött på att allt jag gör tolkas som att jag vill ligga med någon. Jag hade bara jävligt kul i onsdags och jag hade det även med sextonåriga tjejer. Jag hade jävligt kul och jag skiter i hur eller varför för jag tror inte det skadat någon.

Jag vill inte ligga med någon.

Jag vill bli kär i någon annan.

Om jag är kär skiter jag i om hon är sexton. Eller tjugosex. Eller tjugoett.

Men sluta nu för guds skull spä på fördomarna om att kvinnor inte blir kåta och att män är det hela tiden. Det är vi inte. Jag har inte varit det på hela helgen.

Dessutom bjöd jag dem inte på sprit i lördags, Tove, och jag försökte heller inte ligga med dem. Men jag skulle bjudit dem om baren accepterat visa.

Som vanligt.

Eller såhär; en man säger till en kvinna "följ med mig hem ikväll", varpå kvinnan följer med. De ligger inte med varandra. Dagen efter kan kvinnan säga "jag var inte kåt". Mannen kan inte säga "jag var inte kåt". Det handlar inte om vem som frågade, det handlar om normen. Den sämsta av normer.

Stoppa förtrycket.

Jag är jättearg

EDIT:

Förlåt Emma för jag kallade dig Anna. Jag är skitdålig på namn och jag var i stunden väldigt upprörd.

Förlåt Tove för du fick ta emot min ilska gentemot mänskligheten.

Förlåt Valentina och Emma för ni inte alls var beredda på min uthängningsblogg.