Fredagsbekännelser

Idag nådde jag en sentimental lågpunkt. Kanske en av mina värsta. Det var en tår. En liten, men ack så förtryckt. Förmodligen min minst önskade tår, någonsin.

"Knowing Cameron I know there must be a good reason"

"My birthday is July fourteen. My daddy is coming home July fourteen. I'm going to meet my daddy for the first time ever, on July fourteen"

Ja ni fattar nog. Jag grät till Con Air. Jag kunde inte hjälpa det. Jag hatar mig för det. Jag hatar Simon West för han regisserat. Jag hatar Nicolas Cage för han är den sämsta skådespelaren jag vet. Jag hatar Jerry Bruckheimer för han producerat. Det bara hände.

En bra sak har dock hänt. Ännu ett bra drag av SVT. Idag sändes Erin Brockovich på kanal ett. Fantastisk, fantastisk. Här var tårarna befogade.

Jag har jätteont i magen. Magknip alltså, oavbrutet sen klockan åtta i morse panikmagknip. Här kommer lite bakgrundshistoria:

Igår jobbade jag över. Peo blev glad av min godhet och köpte lite öl jag kunde dricka medan jag satt i den mörka studion för tusende timmen i rad. Jag blev full. Då ringde jag Daniel som gick med på att mötas upp på Folkoperan. Öl, öl, white russian, öl, klubb gås med Amanda, Mimmi, alla andra, öl öl öl öl. När alla gått hem tvingade jag och Daniel smidigt in en stackars ovetande och förvirrad norrlänning i vår taxi.

Väl hemma hos Daniel ville vi se om det var sant om norrlänningar, att de kan dricka mer än vi. Från Daniels pappas barskåp plockade vi fram en flaska martini, en flaska absolut och en halv flaska campari. Bara en sak hade jag på hjärnan; campari juice. Åh, denna förädiska dryck, skruvkorken satt som berget och trots mina svällande testostronfyllda armar fick jag inte upp flaskan. Det tog Daniel ungefär en och en halv sekund att öppna korken, och jag hällde upp. Tor, norrlänningen alltså, och Daniel fick martini och fanta, camparin ville jag ha själv. Någon juice hittade jag inte, men fanta är väll ungefär samma sak?

Det var jätteäckligt, men jag drack ändå. Jag visste ju att det borde vara gott. Vi hade jätteroligt, dansade och skrattade tills jag slutligen somnade på golvet. På morgonen liksom klämde och vände sig magen fram och tillbaka. När jag ringde Daniel och jämrade mig förklarade han lungt. Korken på campariflaskan hade ju suttit så hårt för den var gammal. Det var möggel i korken, vilket min snälla kamrat tydligen glömt berätta för mig innan jag drack upp.

Bara för jag ville ha allt själv. Jävla karma.

ps.

Norrlänningen somnade först. (Dock var det jag som somnade på golvet och fick stora blåmärken på revbenen)

ds.