Jag försöker styra mina tankar. Jag hatar det, jag över övertygad om att det på inget sätt främjar min personliga utveckling, åtminstone inte långsiktigt, men jag gör det för er, världen. Jag gör det lite för grannsämjan och jag gör det kanske lite för mig ändå, men indirekt - att jag ska sluta känna mig i vägen, jobbig, en last, en börda. Förr eller senare går det och kanske är det sant att man kan förtränga. Aldrig förr i mitt liv har jag ju kunnat minnas något. Vissa dagar är det så illa att jag knappt minns mina föräldrars namn. Jag minns inte vem jag senast kysste eller vem jag senast ville kyssa. Jag minns inte när jag senast ville slåss eller ens hur det känns, inte när jag köpte en tvål eller när jag drack min första öl. Jag vet inte om det är bäst att minnas eller inte, men det är ibland frustrerande att inte göra och ibland fruktansvärt att göra. Jag minns sällan situationen, vad som hände, vem som gjorde vad, men jag minns ofta vad jag tänkte, vad jag kände. Egocentrisk skulle man kanske kalla mig, och det må vara sant, men jag tar små, små steg i vad jag tror är rätt riktning. För er skull.
Idag satte jag mig långt fram i tåget när jag åkte från Högdalen. Bara så inte Tove skulle råka hoppa in i min vagn och kanske tänka att det var en dålig situation. Fast jag ville ju gärna, ni förstår. I vilket fall ansåg jag det vara ett litet steg i rätt riktning. Men en Nöjesguiden i handen kunde jag till och med låta bli att se ut över perrongen medan vi passerade. Kaka!
(Observera att jag inte menar att Tove tycker/säger/tänker/såvittjagvet jag ska hålla mig undan, men det kanske är lättare att anti-stalka än att bara låta bli att stalka)
Jag ska sluta tvinga på andra mina problem, dåliga sidor och missnöjen. Jag ska i fortsättningen nöja mig med att bekänna mina mörka tankar för min bästa vän, denna blogg. Här väljer man faktiskt själv om man vill ta del av informationen. Kanske är det dags att sluta, för jag känner inte alls för att bli finkänslig. Ska man lägga all skit i en hög, då blir det en stor hög.
Godnatt, mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar