To the sea

"I tried to live without you. I tried to make myself believe I could live without you"

"Do you remember
When we met
That's the day
I knew you were my pet

I wanna tell you
how much
I love you

Come with me
My love
To the sea
The sea of love"

"Om du vill kan jag försöka förklara närmre om du vill, men jag tror det är bäst om vi inte ses eller hörs något mer."

Jag är bara trött. Kanske har du rätt, men hur ska det gå till och hur ska jag gå vidare med bara min fantasi som växer sig starkare och starkare. Precis som jag känner att kanske kunde vi vara vänner och bara vänner för äntligen känner jag att jag mår så himla bra med dig oavsett varför jag är med dig. Fredagen var kanske min bästa någonsin och jag vet att du också hade roligt. Jag förstod inte då att något var fel redan på morgonen, men jag tror det nu. Att du inte alls hade bråttom iväg utan bara behövde en anledning för mig att åka iväg.

Så det jag måste göra är alltså att ta bort samtliga tjugotre mutual friends samt Tove från facebook, radera ett antal telefonnummer, sluta gå till Ace, Kolingsborg, Marie Leveau, Debaser, Berns, sluta åka tunnelbana, sluta läsa bloggar och sluta skriva bloggar. Jag älskar dina vänner och jag ser dem verkligen som mina vänner, eller mina goda vänner till och med.

Du måste nog ha en jävligt bra motivation för detta.

Jag vet ju, jag känner ändå mig själv såpass bra, att jag bara mår värre av fantasin. Att tro dig vara med någon annan är faktiskt värre än att veta, och att sitta bredvid dig när du kysser en annan är bättre än att inte sitta bredvid dig alls.

Men om du verkligen, verkligen, verkligen behöver detta, Tove. Men snälla inte på ett infall. Även om jag kanske överdriver så ber du mig faktiskt förändra mitt liv.

Och jag älskar att prata med dig och jag vet att du minst tycker om att prata med mig. När vi pratar på riktigt vill säga.

Det finns bara två som jag verkligen tycker om att höra prata. Tove, och Christer i P3-Morgan.

Men kanske har du rätt. Jag är jävligt trött på att ens tänka på dig, men jag tror inte jag kan bo i den här staden och inte ha kontakt med dig. Vi kommer springa på varandra, och varje gång kommer min värld rasa. Jag kommer ha minnen. Platser, situationer, människor, allt upprepas och inget i hela min värld är värre än att inte veta, inte vara ens en liten del och inte tillåtas tänka på eller tänkas på.

Kanske är det äntligen dags för mitt New York.