Än en gång har det goda segrat. Jag menar, antagligen var det meningen att jag skulle förstå hur ohälsosamt mitt datoranvändande egentligen är, inte är det väll meningen att man ska ha hela sitt liv komprimerat till en klump på två komma två kilo?
Ibland kan jag bara tycka att gud eller vem det är som bestämmer kan vara lite väl hård i sina läxor mot just mig. Inte behövde han väll ge mig ett års depression bara för jag ska fatta lite mindre om kärlek, och inte behövde han väll radera all min musik och i princip vartenda brev jag någonsin skrivit och dessutom min ungefär tjugofem sidor långa början på mina memoarer. Alltså min kära självbiografi, det här kommer aldrig kunna återskapas och jag kommer aldrig kunna berätta med samma inlevelse som första gången. Eller så var det han ville förklara för mig att jag borde fokusera på mitt arbete. Allt i den kategorin har jag naturligtvis sparat på annat håll, så jag kan inte ens skylla ifrån mig på något nu när jag måste lägga all min tid och energi på att återskapa mitt privatliv.
Back to work; kärleken kärleken. Det känns som jag gör ett relativt bra jobb med att släppa tvångstanken som hitintills fått mig att dygnet runt gå och fladdra med blicken i hopp om en glimt av min framtida fästmö.
Recept:
House - Kärleksfria tv-serier tar mycket tid med lite romans. Generellt kanske ett dåligt trick, men Dr. House lyckas faktiskt med sin arrogans och likgiltighet tillfälligt förtrycka all kärlekstörst i mig. För övrigt var det tre säsonger House jag laddade ner då min hårddisk gick sönder. (Såklart, att jag inte tänkt på det. Naturligtvis kunde inget vanligt hederligt virus göra min dator såpass handlingsförlamad, men ett från House?)
Jobb - Den enda kvinnan på mitt jobb är gift med mannen mittemot. Kvinnoförtryck gör faktiskt ibland livet lite enklare att leva.
Ingen musik - Här har man gått i typ tjugo år och trott att musik gör hjärtat gott. Inget kunde ju vara mer fel. Det finns inget som får mig att gråta så fort som valfri musik. Exempelvis valfritt med Celine Dion eller Damien Rice. Eller Elliott Smith. (Förresten kanske filmer då någons (skitsnygga)käresta dör i typ cancer är snäppet värre (Autumn in New York (se den se den (Winona Ryder och Richard Gere (älska dem!)))))
Pyjamas - Jag har alltid älskat att sova naken. Tills för någon vecka sen, då jag insåg att man plötsligt inte är lika ensam med en pyjamas. På riktigt. När man är naken fattar man ju att något fattas. Med pyjamas förstår man att man inte känner sin kärestas hud bara för det är tyg emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar