Igår var det jättefint väder. Efter en fredag i soffan kände jag att det var dags att skaffa luft. Efter ungefär tvåhundra telefonsamtal, som alla avslutades "men skit i det då.", mötte jag Amanda och Bruno i Vasaparken. Vi pratade porr, promenerade, hälsade på Brunos katter, åt cheesburgare och drack latte.
Amanda en lite obehaglig kvinna. Hon och jag har, tror jag åtminstone, lite samma sorts intensitet, samma sorts hyper. Min sämsta egenskap brukar jag höra, men jag gillar den trots allt ibland. Ja, vänner säger att de inte gillar den, men faktum är att det ofta är den som styr kvällen eller dagen till dess topp. Det obehagliga med Amanda är, att jag totalt tappar mig i hennes sällskap. Alltså inte på ett kärleksfullt eller vördnadsfullt sätt, utan att jag helt enkelt blir lite långsammare, lite tråkigare, lite stelare. Jag känner igen symptomen. Det handlar om internskämt och osäkerheten därav. Hur man så lätt känner sig utanför i ett sällskap som känner varandra väl, men som vanligt måste jag ta egenskapen till sin spets. Det är synd. Jag känner att Amanda och jag skulle kunna bli superpolare och ha askul för vi är ju så lika, det är bara så svårt att vara sig själv ibland, och det förstör så mycket. Istället uppfattas jag nog som en jättetråkig och eftertänksam litteraturvetare.
Förfest hos Malin, alltid fenomenalt. Vi kedjerökte och pratade om sex, fåfänga etcetera. Jag hade bara ätit en cheesburgare på hela dagen, så efter ett par tequila och några öl var partyt ett faktum och vi begav oss. Superkul bussresa, tunnelbaneresa, snygga kläder hade jag och jag flirtade med kvinnorna i kollektivtrafiken. Upplagt för eufori kan tyckas.
Trots allt detta blir jag bara trött. Hoppet har alltid legat mig relativt nära, då jag alltid kunnat hitta någon jag åtminstone blev attraherad av, men det går liksom inte längre. Bland hundratals kvinnor ser jag inte en enda jag ens vill prata med. Människor är så jävla tråkiga. Är man party är man för party, är man oparty är man tråkig, kanske är det som jag alltid trott, att det är jag som är extrem, mig det är fel på, men efter förra helgen känns det nästan som bevisat att det är ni andra som är tråkiga. Jag är inte mannen med den bästa självkänslan, men när jag står på balkongen över kolingsborgs dansgolv blir jag bara ledsen. Varför vill alla människor se så jävla tråkiga, osjälvständiga och rädda ut. Varför kan ingen släppa sina spärrar och bara go wild, hoppa upp och ner, skrika och älska?
Så dansade jag lite med Rikard på lilla golvet. Vi hade ganska roligt. Han var dödsfull och jag tänkte att äntligen, äntligen någon som släpper loss lite. Men så dansar någon in lite i Rikard, och genast vill han slåss. Bra idé, Rikard, putta tillbaka så blir det bättre. Manligt och kvinnligt, lägg ner det på festen för jag vill bara ha fest, och då tror jag kvinnorna skulle se lite trevligare ut, lite snyggare ut, och lite smartare ut.
Har man inte jättemycket pengar ska man inte gå på klubb. Man ska sitta i soffan med goda vänner och tycka om varandra.
Så jag bestämde mig för att spara mina ölpengar till en dag i månaden. Att lägga tre-fyra tusen på en kväll, ha skitkul, och sen strunta i alla dessa lördagar. De är sällan roliga, de är sällan prisvärda. Jag kan leva med er tråkiga människor bara om jag är jättejättefull. Tjugofemte säger jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar