Hjärnan och vänner säger, att är det inte bättre att bara klippa banden, bara hålla sig borta och glömma. Hjärtat säger, och erfarenheten säger, att fantasin om livet med Tove är så mycket värre än livet utan Tove. Att nära men så långt bort är bättre än bara långt bort, att långt bort bara betyder mer fantasi. I fantasin blir hon ett helgon, i fantasin går jag och hoppas vi ska springa på varandra, i fantasin står jag och väntar på tunnelbanan mot högdalen i trettio minuter efter Ace. I fantasin tror jag att Tove kommer ta mig tillbaka sekunden vi möts. När jag är med Tove vet jag mer och mer att det aldrig kommer bli vi, men då är det okej. Jag citerar mig själv, jag vet, men får jag inte kakan tar jag hellre smulorna än ingenting, och kan jag vara din tjugonde bästa vän är det bättre än ingenting. Lätt tror man, både jag och andra, att det bara är självdestruktivt, men jag nästan vet att det inte är sant. Att jag faktiskt mår bättre av smulorna än fantasin om kakan.
Såklart vill jag att Tove ska vilja träffa mig även utan att jag bjuder på sprit och pizza. Jag vill inte vara killen som köper, och kanske missförstås mina intentioner bara mer när jag köper, men vad är alternativen och hur tar jag mig dit?
Jag vill alltså knacka på dörren och säga hej, min tvättmaskin är trasig, hej vilken tröja ska jag ha ikväll?, hej jag har världens sämsta dag.
Jag vill inte det ska handla om några taffliga försök att ta sig in, ta sig till, jag vill bara vara Toves vän och att ingen ens ska tänka vad mina avsikter är, att det inte ska finnas. Tänker vi inte så finns de inte, och jag vet att jag skulle klara det.
En vän blir inte vänner. Jag vet att båda måste vilja, därför har jag trängt mig på ibland. Kanske jag tänker, att jag måste ta mig plats och visa att vi kan ha kul ihop, men då blir det bara fel. Jag borde förstått för länge sen att allt bara blir fel när man försöker bevisa något. Såklart jag insåg att det var fel väg att gå, att det till och med motverkat har blivit klart först nu. Jag vill ju så gärna, men jag vet inte hur man gör.
Men hon vet ju vem jag är, och om vi bara kan vara säkra på mig och jag kan sluta försöka försöka så tror jag vi båda skulle få ut något jättebra ur all min röra. Jag vet att du klarar dig utmärkt utan mig och att jag inte klarar mig utmärkt utan dig och jag vet att sned maktbalans var ett av våra största problem redan från start. Men jag tror att du skulle få ett lite bättre liv med mig som vän, och att jag skulle få ett mycket bättre liv med dig som vän.
Såklart det är svårt. Allt värt är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar