Jag har totalt tappat min självkontroll. Det är jättetråkigt när det inte finns något mellan en öl och ÖÖÖH TAXI TAXI EFTERFEST MARFINI CAMPARI WOOHOOHOOWOOHO.
Jag skrämmer ju bara alla omkring mig, det hjälper ingen, och såhär dagen efter när man sitter på jobbet och mår panik förstår man aldrig varför man ville dit.
Jag önskar så mycket att jag bara kunde gå ut med mina vänner och umgås. Jag försöker ofta, men min fascination för människor jag inte känner är i stunden så mycket större än den för de jag känner och fast jag inte vill sår jag bara nya frön om och om igen utan att någonsin komma ihåg att vattna de gamla. De flesta gör väll sina fördomsprofiler på nya människor de möter, men som vanligt tar jag saken tre steg längre och bygger mig ett helt sagoliv med nästan varje trevlig människa jag träffar. Jag dricker fortare och fortare och pratar mer och mer om bröst och ladugårdssex för att maskera mina verkliga fantasier. De skamligaste av alla tror jag efter tolfte ölen; och kanske är det sant. Medan jag skriker, röker och dricker vill jag inget hellre än att vakna skavfötters med vårsolen på de vita lakanen, steka ägg och bacon till den knastriga slade-skivan old, new, borrowed and blue och servera frukost till min nyvakna vän på en sån där söt liten bricka med en kudde på undersidan. Sätta mig på gräsmattan och bara vara tyst. Det är långt dit, den längsta resan av alla och det svåraste av alla uppdrag.
Fel plats vid fel tidpunkt är ett jättedåligt utångsläge i livet. Jag är expert, jag är nästan alltid där och allt av mening missar jag till förmån för något utan mening. Det blir lätt så när rädslan att missa något är för stor, man tar i och man försöker men kanske var det inte platsen eller tiden det var fel på utan kanske bara mig. Kanske finns det inget som tur eller otur utan bara olika reaktioner på omgivningen och kanske är det där jag har att lära. När man sitter och pratar och hela tiden tänker ett steg fram; att man aldrig riktigt lyssnar och svarar utan bara försöker få det man redan tänkt sagt. Jag har missat så många konversationer och så många har hatat mig för jag inte lyssnar, men jag förstod det först nu. Som vanligt handlar allt om rädslan och som vanligt handlar det om den största rädslan av dem alla; rädslan att inte var bäst. Att man ska behöva bli nästan tjugoett år innan man förstår att det viktiga inte är vad man gör utan varför, och det viktiga inte är när utan sammanhang. Så skyller jag på alla andra igen, varför har ingen berättat det här för mig förut? Eller har jag bara inte lyssnat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar