Sammanträffanden

Det är ju inte som att jag väntade henne falla i mina armar och utbrista kärleksförklaringar till höger och vänster. Mest tyckte jag allt det här skulle bli väldigt roligt. Det känns lite som att jag planerat världens överaskningsfest men inte lyckats få offret att dyka upp. Lite besvikelse alltså.

Väl hemma spenderade jag nästan två dygn i soffan tillsammans med diverse lågbudgeterade romantiska kommedier innan jag bestämde mig för att det var dags att resa sig. Plötsligt ringer ungefär alla i min telefonbok i olika roliga och tråkiga ärenden. Exempelvis ville chefen att jag nästa månad ska börja ha lite fasta tider. Lät trist tyckte jag, som oanonserat inte dykt upp till jobbet på en vecka.

Igårkväll var det hur som helst dags att ta tag i sitt liv igen. Jag bestämde mig för att åka till Malin. Vi spelade trival pursuit, gitarr och såg på tv. Vid elvasnåret blev jag sugen på ungdomsfylla och åkte mot city. Stockholm var igårkväll samlat på Kolingsborg, men då jag kom fram med en dubbel hundrafemtiogrammare i munnen såg kön inte så lockande ut. Istället bestämde jag mig för att gå till stampen och lyssna på jazz. Detta måste vända, tänkte jag. Det finns ju kvinnor överallt. Kanske finns det vackra kvinnor som lyssnar på jazz? Med Shins i öronen trallade jag nerför stora nygatan. Plötsligt dök en hotfull figur upp i ögonvrån. En kvinna som gick på andra sidan gatan stirrade omotiverat mycket. När vi nästan passerat varandra svängde hon av och gick med snabba steg mot mig. Jag höjde garden och sträckte ryggen. Ut med brösten, in med magen, bak med axlarna. Jag vände mig mot den hotfulla figuren och stirrade henne rakt i ögonen. Det var Maja. Hon hade just slutat jobbet, och tänkte gå till Kolingsborg för att bomma en cigg. Jag mutade henne med två och hon svansade efter mot jazzens högkvarter. En Zlatopramen till mig och någon form av cider till Maja.

Just som vi satt och diskuterade giftermål och barnvagnar ringde Erika. Erika vem, frågade jag? Erika Johansson? Ingen aning. Eeh. Hon förklarade att vi träffades på Ace för några veckor sen. Timing tänkte jag och bestämde träff. Först dagen efter tyckte jag mig ha känt igen rösten. Var inte detta samma märkliga kvinna som ringde mig för några månader sen, som jag kaxigt avvisade som ett skämt. Jag minns att jag kände mig ganska elak efteråt, tänk om hon på riktigt bara var en trevlig tjej med oturen att träffa mig under alkoholpåverkan? I vilket fall. Jag tror det var samma person. Jag tror jag har en stalker. Jag hoppas jag har en stalker.

Och vad är större än tro och hopp?

Välriktad marknadsföring

Ni vet hur reklam på internet försöker vara sådär sjukt träffande? Man skriver ett blogginlägg om möbler och vips är det reklam från ikea där?

Jag gick in på Filippas blog. Där var det reklam för spraydejt. Jag ska genast skapa ett konto.

x2000

Jag vaknade med enorma smärtor längs rygg och nacke. Vi pratar enormt. Jag hörde kvarvarande vänner prata i rummet intill och skrek panikartat;

-VEM HAR HOPPAT PÅ MIG HELA NATTEN????

Ingen svarade. Jaja, tänkte jag och reste mig långsamt från den tunna madrassen. 25 minuter spenderades åt att rulla ihop Rebeckas sovsäck som jag lånat under natten innan jag gick ner till pizzeria ferrari för att köpa frukost. Två calzone, en vegetariana samt tre jaffa. Lönen hade kommit. Gött liv.

Rebecka, Marcus och jag fikade. Spelade lite gitarr i något gathörn och åt glass med Madelene (gemensam vän bosatt i götet). Vid lunchtid smsade jag Filippa.

-Want Food?
-Mat alltid! jobbar dock? jessica lånade min lägenhet inatt när jag sov hos mikael. du skrämde henne lite. haha.

Diverse andra sms skickades från min telefon de följande timmarna utan svar. Vändpunkten kom vid sextiden när vi övergått till öl på kingshead.

-Kan vi inte sitta ner lite bara så jag kan förklara mig lite. 15 minuter is all i ask. Det är inte så mycket.
-Grejen är att jag är i kungälv. Vilken grej ska förklaras?
-Jag kommer till valfri pizza/café/vadsom. Jag ska förklaras. Jag behöver det ibland. Jag inser att jag verkar en aning psyko. Kan hända jag är det också.
-Jag är ledsen men jag kan inte. Är hos Mikaels föräldrar. Jag tycker inte att du har något att förklara.

Nu är det kört. Helt kört. Visst har man ju tänkt i kanske tre dagar att det är nästan kört, men nu är det faktiskt helt kört. Jag tänkte noga innan jag svarade. Jag ville ju avslutade detta som den solidariska killen trots allt.

-Jag är en ganska lätt person, och jag tar sällan saker så hårt. Men till nästa kille som kommer för att träffa dig kan du ju bara säga läget. Det är ganska enkelt. Då slipper han vänta i en främmande stad i typ fem daar. No hard feelings, men du fattar. Det är ganska lätt.

Expresståg till stockholm 290kr en timme senare. Lite kompensation gav han mig trots allt, han där uppe. Jag bestämde mig för att bli full. Eftersom resten av berättelsen är som en film, så vore det ju dumt att sluta nu. Vitt vin, rött vin, öl. Jag tyckte mig ge kvinnan ganska många lätta vägar ut. Sms med en liten antydan till att "svarar du inte nu så drar jag". Hon kanske inte vill bli stalkad. Fast jag fick alltid svar på mina hotfulla sms. Men jag menar, det hade ju varit ganska enkelt att bara svara "nej" på frågan om man ska ses. Eller kanske nämna fraser som "min kille" på valfri plats i valfri mening. Det är skitenkelt. Men igen, all respekt för att Filippa inte haft en aning om vad jag haft för mig. Filippa smsade någon gång på tåget också.

-"jag tyckte inte att du var ‘psyko’ innan detta sms. jag har inte bett dig komma eller vänta på mig i fem dagar. jag har sagt hela tiden att jag inte varit hemma. hoppas du mår bra hur som helst o att du får en fin resa hem."

Det är synd att hon har rätt. Det är synd att normen är så tråkig. Pratade lite med Madeleine på msn på vägen. Hon ville inte träffa mig igen sa hon. Det kan man ju förstå.

Någon stans i detta måste jag somnat, för jag vaknade med ett ryck klockan 23.45 på stockholms central. Med en öppnad öl liggande brevid mig på sätet och, som vanligt, blöta kalsonger.

När jag kom hem från göteborg sist, efter att ha firat nyår med Filippa, skickade jag två skivor till henne. Den ena var Dresden dolls. Den andra var en blandskiva med ett liv i streckgubbar ritat runt en grön jordglob i mitten (det låter betydligt finare än det var). I vilket fall hade jag suttit på tåget hem och klurat ut en bra låtordning. Artisterna brydde jag mig inte så mycket om, men titlarna på låtarna var som följer.

Here comes a man
Charmless man
Bad to the bones
Don’t
Linger
Wild honey pie
This boy
Dreams of you
A Million ways
And the you kissed me
Picture this
Because
I will
Oh darling
Say yes

Tänkte bara jag skulle passa på att säga detta, eftersom jag inte tror hon fattade. Eller det var ju kanske inte skitenkelt heller, men ändå. Nu vet ni i alla fall.


Hur som helst så är detta glada nyheter för er läsare. Det finns nu ingen anledning för mig att sluta skriva. Det finns tusentals vackra kvinnor i sverige. En av dem kan vara rätt.

Så här börjar en ung mans långa resa i jakt på kärleken.

Vägen till söndag

Man tror lätt att som hemlös i en främmande stad skulle man ha gott om tid. Precis så är det. Dagarna spenderas till största delen gående lite småfrusen längs med gatorna. Idag har jag sökt lite jobb och druckit gratiskaffe. En uppmärksam läsare har naturligtvis lagt märke till att det gått två dagar sen min senaste post. Två dagar är ganska länge när man letar efter en kvinna i en främmande stad. Följande vet jag nu;

• Filippa är en knepig kvinna
  
• Bonnie and Clyde med vänner är ett väldigt trevligt gäng
  
• Göteborg är en väldigt kall stad
  
• Filippa är hos sin farmor och städar efter den stora stormen
  
• I göteborg kan man köpa enorma kanelbullar

Med mitt nyfunna hopp (se förra posten) tog jag vagnen (lägg märke till att jag vid det här laget börjar låta som en infödd göteborgare) mot stan. Det ösregnade. Verkligen ösregnade. Mina kalsonger var dygnsura, liksom min packning. Jag promenerade till café tintin, där jag ju kunde sitta hela natten om jag så ville. Eller, med mina hundra kronor skulle jag kanske inte få sitta hela natten. Men ganska länge i alla fall. Det är nästan det bästa med göteborg, det finns nattöppet. På riktigt. Man kan alltså dricka kaffe hela natten utan att sitta på 7-eleven. När kvällen närmade sig, utan tecken på att Filippa var det minsta intresserad av att höra av sig, började jag fundera på om det var värt detta. Jag ville hem. Då ringde Agnes* och bjöd upp mig till Görans* föräldrar. Dom bodde precis runt hörnet, så varför inte tänkte jag. Agnes hade erbjudit sig låna ut pengar till resan, men det var ju ändå två timmar kvar till nattbussen.

Precis som jag skulle ringa på porttelefonen ringde Filippa. Hon var inte i stan. Men hon lät som hon tyckte om mig, som hon ju brukar när man väl hör av kvinnan. Hon tyckte jag borde höra av mig innan jag kommer. Inte att hon inte gillar spontanitet, men det vore kul att träffa mig sa hon. Innan vi avslutade berättade hon att hon kanske skulle komma hem på lördagkvällen. Ja men jag skulle nog ändå hem, tänkte jag. Jag är ju pank i en främmande stad, det går ju inte.

Hemma hos Görans föräldrar satt en pappa, en mamma och en bulgarisk folksångare. Det bjöds på vin, bröd och bubbelvatten till tonerna av en riktig bulgarisk folkkör på CD. Görans mamma tyckte inte jag skulle åka hem. Fast jag var pank så borde jag stanna sa hon, annars hade jag ju gjort hela resan i onödan. Hon hade ju rätt, såklart. Äldre vet ofta bättre, trots allt. När Agnes fick huvudvärk åkte vi mot Göran för att samla lite nattsömn. Det är viktigt med nattsömn, även för romantiker.

(Det var ungefär här i historien jag startade denna blogg. Liggandes i Görans soffa)

Lagom tills jag somnat i bäddsoffan slet Göran upp dörren.
-HAAAAAALLÅÅÅ!! GÖTT MOS!! LÄGETDÅ!!! HALLÅFAN!!! GÖTT MOS!!!
Göran hade varit på firmafest. Full som ett ägg men glad som bara en göteborgare kan klampade han in i natten. Han e go Göran, jag hade inte träffat honom på kanske ett år. Men go är han.

Lördagen fortsatte med diverse strapatser och trevliga möten. Jag drack kaffe med Bonnie and Clyde, blev erbjuden soffplats hos en kvinna vid namn Emma samt funderade över hur otroligt pank jag var. Vid sexsnåret mötte jag Rebecka (även hon vän till tove) Marcus (min barndomsvän och sedermera Rebeckas pojkvän) och Göran vid centralstationen. Rebecka och Marcus hade rest från stockholm med buss tillsammans med några prepubertala pojkar som diskuterade hur ofta de fick stånd. En kille fick stånd åtta gånger om dagen och hade haft stånd minst tio tusen gånger. Jag följde med till Göran och hängde lite innan jag åkte till Emma för en god natts sömn. Vi diskuterade livet, såg på garden state och drack te länge innan vi somnade till hockeykörer på gatan. Nattcigaretten intogs på hustak i centrala göteborg tillsammans med the shins mästerverk new slang. Lyckad kväll i göteborg.

På söndagen gick jag skitlångt. Hängde i gäng och rökte hemrullat. Sökte jobb och var ashungrig. Bjöds på kaffé av inredningsbutiken Attraction. Jag utarbetade också en ny teknik för att planka på bussarna. Det är ganska enkelt. Man bara håller upp telefonen, som om man precis håller på att smsa, och nickar mot chauffören när man passerar. Då tror han att man har en sms-biljett.

På kvällen hade Göran fest. Vi spelade massa gitarr och twister. När vi var lagom fulla slogs vi lite också. Göran vann. Sen gick jag till Filippa. Hon bor typ granne med Göran. Tre-fyra cigaretter utanför porten tog det innan två violinister från operan skulle in i porten. Jag hälsade trevligt och lite fyndigt innan jag släpptes in. "Jaha, du ska till den där nya tjejen." "Ja men är hon inte hemma får du väll vänta då!"

Jag plingade två gånger, men Filippa öppnade inte. Istället sysselsatte jag mig med att skicka in små lappar med låtcitat på i brevinkastet. Jag skrev exempelvis;

• C'mon c'mon c'mon c'mon c'mon c'mon baby now
• Twist and shout
• C'mon baby
• You know you look so good (look so good)
• Go away from my window. Leave at your own chosen speed
• Oh baby baby, how was i suppose to know
• My love she speaks like silence

Då och då tyckte jag mig höra små tassande ljud innan för dörren. Ibland hörde jag till och med den lilla brickan för titthålet röra sig. Förhoppningsvis inbillade jag mig. Eller så är denna kvinna en jävel på spela spel. Kanske båda. Efter kanske nittio minuter gav jag upp. Jag avslutade med att skriva "Hejdå!" på en stor lapp som jag la i brevinkastet innan jag tröck upp hissen. Utifrån såg det ut som om tv:n var på, men man vet ju aldrig så nog vilka fönster som hör till vilken lägenhet. Så tjänar det ju inte mycket till att ge upp nu heller.

to be continued imorgon bitti när vi slutat spela twister

Göteborg

Jag ligger just nu i en bäddsoffa tio bussminuter från göteborgs centralstation. Målet helgar medlen får man väll tänka. Jag har sextio kronor. Jag har ingen biljett hem. Jag har huvudvärk. Jag åkte hit på någon form av infall igårkväll. Jag ville träffa Filippa. Vi firade nyår tillsammans, men har inte setts och knappt hörts sedan dess. Jag tänker på henne nästan varje dag. I vilket fall bestämde jag mig för att åka hit. Hon skulle ju kunna vara kvinnan i mitt liv. Då gäller det ju att vara lite snabb också, innan hon träffar någon annan man som hon får för sig är mannen i hennes liv. I vilket fall satte jag mig på ett snabbtåg klockan 20.10 igårkväll. Jag tror jag skickade något sms redan på väg ner som skvallrade om att jag kanske snart skulle dyka upp vid hennes dörr. Men tiden gick. Inget svar.

Planen var att jag tillsammans med några körtjejer skulle ställa mig nedanför hennes balkong och spela Dylans It aint me babe. Ni vet den som börjar "Go away from my window..". Filippa älskar Dylan. Det kändes inte som ett särskilt svårt projekt. Jag vet vart hennes föräldrar bor, och har numret till några av hennes vänner. Redan innan jag åkte visste jag att hon precis hade flyttat, men hur svårt kan det vara att hitta någon i denna lilla stad?

Väl framme i göteborg, fortfarande utan något svar från kvinnan, bestämde jag mig för att besöka hennes favorithak i hopp hitta henne där. Filippa var inte på kingshead. Istället ringde jag runt till hennes kompisar för att hitta en adress. Alla visste att hon bodde i lunden. Lunden, men ingen adress. Klockan blev stängning. Några stockholmare sökte kontakt, och efter att förklarat min situation erbjöd de mig en madrass i en mysig lägenhet på hisingen.

Morgonen därpå begav jag mig mot staden och kärleken. Det var en regnig dag. Storm och regn. Jävligt mycket regn. Under den långa spårvagnsfärden passade jag på att försöka få tag på filippas bror och syster. Tyvärr var inte någon av dem listade i nummerupplysningens register, så jag gick direkt på alternativ nummer två och tog mig mot Filippas pappas lägenhet. Jag ringde utan framgång på porttelefonen, men medan jag stannade och funderade över mitt nästa drag så kom Filippas hund ut genom dörren ledd av en okänd kvinna. Jag presenterade mig artigt, och hon visade sig vara Filippas pappas frus mor, som kommit för att rasta hunden.

Filippas pappas frus mor visste inte vart Filippa bodde, bara att hon nyligen flyttat. Istället fick jag telefonnumret till Filippas pappas fru, som ju kanske visste bättre. Det faller sig så väl att Filippas pappas fru även är Filippas chef, vilket ju passade mig som hand i handsken denna fredag klockan tolv och trettio. Jag ringde upp denna chefskvinna, som förklarade att hon tyvärr inte heller visste vart Filippa bor. Och att hon just gått från jobbet. Men kanske skulle Filippas pappa veta? Jag fick hans telefonnummer och ringde vidare.

Filippas pappa visste vart hon bodde. Eller, adressen åtminstånde. Tyvärr hade jag ingen karta. Efter att ha irrat omkring i regnstorm i lunden en tid så hittade jag adressen. Porttelefonen fungerade inte, men turen föll sig så att en kvinna med en tonårsson precis skulle ut genom dörren. Sonen såg på mig med misstänksamma ögon medan han höll upp dörren och lät mig gå in. Våning sju hade Filippas pappa sagt. Jag tog hissen till våning sju. Det tog lång tid. Filippas namn stod inte på någon av dörrarna, så jag plingade på allihop. En i taget, till någon öppnar tänkte jag. Dörr nummer fyra, den sista på våningen, öppnades av en flicka i treårsåldern. Jag presenterade mig och frågade om hon möjligtvis visste i vilken dörr på våningen som en kvinna flyttat in häromdagen. Hon visste inte det, men mamman dök upp och berättade att det var dörren längst bort till vänster.

Nu visste jag allt. Hon var inte hemma. Jag visste vilket hus, vilken dörr, vilken balkong. Jag visste allt. Med nyfunnet hopp gick jag ner till hörnet och åt en vesuvio. I göteborg får man paprika på sin vesuvio.

to be continued

Presentation

Jag tycker om kvinnor. Jag tycker om kärlek. Jag tror att kanske nittio procent av min vakna tid går åt till jakten på kärlek. Efter ännu ett storslaget, men misslyckat försök att hitta den rätte bestämde jag mig för att detta måste dokumenteras.

Låt mig börja med att presentera kvinnorna som är aktuella i mitt liv då historien börjar.

• Tove - Än så länge kvinnan i mitt liv. Oöverträffad. i ett svagt ögonblick gjorde jag slut på vårt ett år och fyra månader långa förhållande, vilket jag senare bittert skulle ångra. Det var den första april förra året.
  
• Madeleine - Med denna kvinna har jag nu någon form av förhållande. Egentligen inget uttalat, men vi ses lite för mycket på lite för allvarliga tillfällen (föräldrars födelsedagar, julafton mm). Hon är en bra tjej. I teorin perfekt. Men jag är inte kär. Jag ska tala om det för henne snart.
  
• Filippa - Kvinnan jag vill ha. Hon bor i göteborg. Vi har träffats tre gånger, efter vi lärt känna varandra på lunarstorm för hur länge sen som helst. Hon är smart. Hon är rolig. Hon har smak. Hon är fin. Integritet. Hon är jävligt vacker. Hon är en sjuhelvetes kvinna helt enkelt. Hon är också anledningen till att jag överhuvudtaget börjar skriva.
  
• Catrin - Musiker. Kroppsliga begär. Vacker kvinna, bra kvinna, bra adress. Vi känner egentligen inte varandra.
  

Det var de viktigaste idag. Övriga karaktärer i berättelsen får jag presentera när de dyker upp i texten.