Göteborg

Jag ligger just nu i en bäddsoffa tio bussminuter från göteborgs centralstation. Målet helgar medlen får man väll tänka. Jag har sextio kronor. Jag har ingen biljett hem. Jag har huvudvärk. Jag åkte hit på någon form av infall igårkväll. Jag ville träffa Filippa. Vi firade nyår tillsammans, men har inte setts och knappt hörts sedan dess. Jag tänker på henne nästan varje dag. I vilket fall bestämde jag mig för att åka hit. Hon skulle ju kunna vara kvinnan i mitt liv. Då gäller det ju att vara lite snabb också, innan hon träffar någon annan man som hon får för sig är mannen i hennes liv. I vilket fall satte jag mig på ett snabbtåg klockan 20.10 igårkväll. Jag tror jag skickade något sms redan på väg ner som skvallrade om att jag kanske snart skulle dyka upp vid hennes dörr. Men tiden gick. Inget svar.

Planen var att jag tillsammans med några körtjejer skulle ställa mig nedanför hennes balkong och spela Dylans It aint me babe. Ni vet den som börjar "Go away from my window..". Filippa älskar Dylan. Det kändes inte som ett särskilt svårt projekt. Jag vet vart hennes föräldrar bor, och har numret till några av hennes vänner. Redan innan jag åkte visste jag att hon precis hade flyttat, men hur svårt kan det vara att hitta någon i denna lilla stad?

Väl framme i göteborg, fortfarande utan något svar från kvinnan, bestämde jag mig för att besöka hennes favorithak i hopp hitta henne där. Filippa var inte på kingshead. Istället ringde jag runt till hennes kompisar för att hitta en adress. Alla visste att hon bodde i lunden. Lunden, men ingen adress. Klockan blev stängning. Några stockholmare sökte kontakt, och efter att förklarat min situation erbjöd de mig en madrass i en mysig lägenhet på hisingen.

Morgonen därpå begav jag mig mot staden och kärleken. Det var en regnig dag. Storm och regn. Jävligt mycket regn. Under den långa spårvagnsfärden passade jag på att försöka få tag på filippas bror och syster. Tyvärr var inte någon av dem listade i nummerupplysningens register, så jag gick direkt på alternativ nummer två och tog mig mot Filippas pappas lägenhet. Jag ringde utan framgång på porttelefonen, men medan jag stannade och funderade över mitt nästa drag så kom Filippas hund ut genom dörren ledd av en okänd kvinna. Jag presenterade mig artigt, och hon visade sig vara Filippas pappas frus mor, som kommit för att rasta hunden.

Filippas pappas frus mor visste inte vart Filippa bodde, bara att hon nyligen flyttat. Istället fick jag telefonnumret till Filippas pappas fru, som ju kanske visste bättre. Det faller sig så väl att Filippas pappas fru även är Filippas chef, vilket ju passade mig som hand i handsken denna fredag klockan tolv och trettio. Jag ringde upp denna chefskvinna, som förklarade att hon tyvärr inte heller visste vart Filippa bor. Och att hon just gått från jobbet. Men kanske skulle Filippas pappa veta? Jag fick hans telefonnummer och ringde vidare.

Filippas pappa visste vart hon bodde. Eller, adressen åtminstånde. Tyvärr hade jag ingen karta. Efter att ha irrat omkring i regnstorm i lunden en tid så hittade jag adressen. Porttelefonen fungerade inte, men turen föll sig så att en kvinna med en tonårsson precis skulle ut genom dörren. Sonen såg på mig med misstänksamma ögon medan han höll upp dörren och lät mig gå in. Våning sju hade Filippas pappa sagt. Jag tog hissen till våning sju. Det tog lång tid. Filippas namn stod inte på någon av dörrarna, så jag plingade på allihop. En i taget, till någon öppnar tänkte jag. Dörr nummer fyra, den sista på våningen, öppnades av en flicka i treårsåldern. Jag presenterade mig och frågade om hon möjligtvis visste i vilken dörr på våningen som en kvinna flyttat in häromdagen. Hon visste inte det, men mamman dök upp och berättade att det var dörren längst bort till vänster.

Nu visste jag allt. Hon var inte hemma. Jag visste vilket hus, vilken dörr, vilken balkong. Jag visste allt. Med nyfunnet hopp gick jag ner till hörnet och åt en vesuvio. I göteborg får man paprika på sin vesuvio.

to be continued