Dagen efter #3

Hemma igen. Kände mig som en turist då jag gick över Södermalmstorg. Ljud, rörelse, människor hur man än vänder sig. Bakom mig har jag nästan fyra dagar av solstolar, sällskapsspel, fotboll, kubb och öl. Kanske har jag aldrig mått bättre. Trodde aldrig jag skulle säga det, men det kändes inte alls bra att komma hem till en etta på Södermalm. Dessutom paniktvättade jag innan jag åkte, tvingades hänga upp tvätten över hela lägenheten. Kalsonger på elementen, tröjor på stolskanter och över dörrar. Strumporna hänger oordnat över kanterna på ett par vinlådor på golvet.

Daniel och jag fortsätter planera vår sommar. I veckan ska vi köpa en bil. Veckan därpå mjukstartar vi i Arvika. Hem och skramla pengar ett par veckor, bege sig ut på den riktiga färden i slutet av Juli. Emmaboda, Way out west, Danmark, Amsterdam, Tyskland, Baltikum och färjan hem från Tallin. Det kommer bli bäst bäst bäst. Vill du följa med?

Midsommarnattsdröm

Klockan åtta på morgonen sitter jag redan på altanen och strösurfar. Vattnet ligger blankt runt skären och framför mig rullar ölburkar och rester från middagen fram och tillbaka i vinden. Sanna sover i en solstol brevid en flaska Koskenkorva blåbär, tom sånär som på en liten Lucky Strike på botten. Misfits med Last Caress ekar; Arvika 08: den stora uppladdningen. Detta kommer bli årets bästa sommar.

Långa dagar och onsdagskärlek

Idag är jag kär i Klara Svensson. Jag skulle gärna göra något fin romantisk gest, men:

Jag har semester. Semester innebär att man tackar ja när gamla jobb ringer och frågar om man kan hoppa in tre-fyra dagar, alltså runt två veckor, att det ungefär samtidigt blir massor att göra på det vanliga jobbet, från vilket man ju skulle ha semester samtidigt som man försöker åka till skärgården och för en gångs skull ha en trevlig tid i goda vänners lag. Schema från igår:

Tisdag:
Upp åtta. Möte, tankeverksamhet, möte, tankeverksamhet, spela musik, dricka öl, somna två

Onsdag
Vakna fem. Bära stora stenar 7-22 långt ut på landet. Hemma elva (sms-biljett från förorten 45kr!), Boka tvättid, klippa jättejobbiga videoklipp som måste vara klara imorgon bitti till kanske klockan fyra eller så. Sova

Torsdag
Vakna sju. Tvätta. Packa Åka till jobbet och leverera nattens arbete samt hämta videokamera. Släpa sig till systembolaget packning för tre regniga dagar isolerad på en halvöde ö, dator, kamera. Åka från systembolaget till slussen med fyra lådor öl, packning för tre regninga dagar isolerad på en halvöde ö, dator, kamera. Möta Malin och Mikaela, handla mat med all packning, bussen till Stavsnäs, båt till ö, dricka öl. Äntligen, dricka öl.

Fredag
Skriva manus till en informationsfilm. Försöka tända grillen i regnet. Dricka öl

Lördag
Skriva manus till informationsfilm. Springa ut med kameran i femton minuters uppehåll som plötsligt övergår i spöregn. Konstatera att jag inte kommer få något gjort och istället dricka öl. Åka hem på kvällen och somna utmattad efter semestern.

Söndag
Vakna åtta. Bygga trappa i förorten hela dagen och kvällen.

Måndag
Vakna åtta. Möte, möte, möte, låtsas vara pigg och kreativ. Möte, öl

Tisdag
Vakna nio. Morgonmöte, lunchmöte, eftermiddagsmöte, öl


Ja, och så fortsätter det. Till sista veckan i Juli. Då ska jag sova.

Arbetsliv ööh

Jag har alltid haft lite komplex över att jag inte är bäst på något. Bra på nästan allt - men aldrig bäst. För någon månad sen gjorde jag en liten lista med saker jag anser mig bra på, men vi kan ju repetera. Jag kan massor om ljudteknik, gitarrer, videokameror och optik. Dessutom råkar jag vara skitbra på att hugga sten och köra grävmaskin. Relativt bra på motorer och kan montera en gammal Mazda-förgasare med ögonbindel i snöstorm. Men jag har ingen specialité. Jag kan ganska bra om allt men allt om inget.

Det senaste året har jag funderat mycket på vad jag vill bli. Vart jag vill komma, att jag vill tjäna pengar, att jag vill bli bäst. Idag började det ösregna medan jag och Georg satt hos Lasse i parken. Vi blev sittande i evigheter under taket - jag ville ju inte gärna cykla därifrån i åska och hällregn. Det var värt det. Jag kom till insikt. Jag ska inte bli bäst. Jag är inte sån som är bäst på något specifikt. Rastlös är jag också, jag skulle antagligen tröttna för eller senare oavsett vad jag gjorde.

Så slog det mig.

Jag är ju en entrepenör.

Från wikipedia:

"Vanliga drag hos entreprenörer är nyfikenhet, kreativitet, en positiv syn på arbete, självständighet, envishet, hängivenhet, optimism och visionärt tänkande."

Det kommer gå vansinnigt bra för mig.

Eric presenterar:

Den ser fortfarande lite äcklig ut, men herregud så snygg jag kommer bli när den läkt. Snyggast är molnen som smyger fram över nyckelbenet, men som var lite svåra att photobootha. Dessutom ser jag sjukt hård ut. Straight out of jail

Dagens sökord

En trevlig sysselsättning är att gå igenom sökord som tagit strösurfare till min blogg. Gårdagens bästa;

"bild på självlysande skalbagge"

Hur gick det till?

Jag och Daniel funderar på att köpa en sommarbil att cruisa runt i. En jättebillig som vi får stå och skruva med längs 61:an mot Arvika. Förresten är ju Arvika nästan i Koppom, kanske kan man hälsa på min favorit, Anders Lind. Nästa helg ska vi låna en skåpbil och hämta tusen kilo öl i Tyskland. Sommar -08!

Ungdomsfylla

Jag kan inte sova. Såg just Dazed and confused och önskar mig ignorans, ungdom, spänning, hångel. Förr var det spännande att leva. Skickar fina sms till en del jag gillar. Jag en ganska dålig vän just nu, orkar inte höra av mig mycket, orkar inte ställa upp. Det kommer och går antar jag. Funderar på att köpa en sommarbil och åka runt lite. Kanske till någon småstad och gå på dans.

Tiden accelererar fortare för var dag vi överlever. Troligtvis går det fortare från tjugo till fyrtio än från femton till tjugo, jag tror det accelererar så fort. Eller kanske ska man dividera dagarna med antalet dagar man passerat. Egentligen spelar det kanske ingen roll, den mesta tiden flyter ju bara ihop, förflutet, förflytet, finns ett samband eller bara en dålig ordvits? Man kan tänka att snart är det slut på det roliga, eller om man så vill att snart börjar det roliga. Det spelar roll vad man tänker, antagligen är det vad som avgör. Precis som sockerpiller botar sjuka skapar vi vår framtid, men jag gräver min grop då jag skyndar mig att inte missa.

Imorgon gör jag klart min Tove-tatuering. Det blir den finaste jag har, vet inte om det är bra eller dåligt. Många verkar tro det skulle vara jobbigt att gå med kvinnor tatuerade på kroppen. Det är fel. Jag har tre nu. De är mestadels förflytna nu. Undanskuffade bland meningslösa minnen som födelsedagsfester och lukten i gammelmormors källare.

Mitt märkligaste minne är en dröm jag hade ibland då jag var yngre. Det är känslan av ett material. Ett föremål i min hand som på samma gång är lent och strävt, hårt och mjukt, obehagligt och skönt. Ibland kan jag återskapa den känslan. Det är kanske min bästa känsla.

It's a beautiful day

Jag är superglad idag. Trots att jag motvilligt gick upp runt nio, trots att jag var tvungen att jobba. Teorin om kontraster som livets motor hänger kvar - fin dag efter ful dag är så otroligt mycket finare än fin dag efter fin dag. Försökte köpa billig smuggelöl men allt var slut, kanske har fler än jag uppmärksammat sommarens värmande närvaro. Tur att vi har systembolaget. Bra sortiment, priser och ett till synes obegränsat lager på det mesta. Nu ska jag spela rock 'n roll skithögt, bättra på min tinnitus och svettas. Puss världen!

Lördagkväll

Min lillasyster gav mig några pärlplattor innan jag reste igår. Två med mina initialer i blått och gult och en glad smiley i svart-vitt. Jag hoppas hon fortsätter vara fin och oförstörd genom den för många så förödande tonårstiden. En frisbee sticker fram ur en grön tygpåse på bordet och påminner om förra helgens bravader, medan regnet öser ned utanför fönstret. Snart kommer Sofia för pyjamasparty och b-filmer på sexan. Jag har redan pyjamasen på. För stämningens skull.

Mer, fortare

Kom hem från dalarna 2230 igår och gick direkt till Carmen. Killen brevid glömde cigaretter och tändare när han gick. Fredag den trettonde var kanske slut för mig, kanske bara börjat för honom. Vaknade snett med ont överallt, min kropp orkar inte mer snart men snart är det midsommar med öl i skärgården och fina vänner. Bitterheten över mitt eget tragiska livsöde (snart tjugoett och ogift) ebbar ut medan rädslan och oron för andra tar över. Uppenbarligen är det idiotiskt, alla andra brukar klara sig utmärkt utan mig vilket jag borde lärt mig för länge sen. Trött på det mesta nu, men mest på pretantioner, fotboll, credd, smärta, tid och pengar.

Mitt liv som dalmas

Jag ligger i en bäddsoffa i Stjärnsund. Småsyskonen cyklar åter själva längs vägarna, från uppståndelsen kring Engla syns inga spår utom möjligtvis ett och annat kontroversiellt skämt mellan mig och min far. Något om att låsa in sladdvindan, vill jag minnas.

Tiden går mycket långsammare i Dalarna. Människor pratar långsamt, går långsamt, tänker långsamt. Däremot kör de bil jättefort. Kanske är de lite inavlade, dalmasarna.

OBS! LÅNG, TRÅKIG HISTORIA:
En rolig anekdot skulle kunna vara det att banken av misstag skrev pantbreven till pappas samtliga sex fastigheter på en liten åkerplätt utanför byn. En åkerplätt min far sålde, ovetandes om bankens misstag. Det betyder att den enda säkerhet banken nu har för sina utlånade pengar är en grannens åkerplätt värd några tusenlappar. Min hederliga far påpekade naturligtvis detta för banken då han upptäckte det, och förklarade samtidigt för banktjänstemannen att det var brottom att ordna upp detta, då han står i begrepp att sälja övriga fastigheter. Idag, två månader senare, ringer han upp samma banktjänsteman som efter många om och men får ur sig ett "Oj, pappren ligger visst kvar på mitt skrivbord. Jag får skicka dem imorgon.". Däremot har de lyckats ta betalt för sitt misstag två gånger. De är sjukt långsamma.

Jag har i alla fall ganska fina småsyskon. Tre stycken av varierande ålder, den senaste född så sent som i februari. Liten skrynklig sak, ganska fula är de faktiskt när de är så små. Men de andra två är söta. Stackars syskon som har en så elak bror. Jag orkar inte bry mig om dem. Jag orkar inte leka och vara roliga storebror, men framför allt orkar jag inte vara i dalarna.
Jag tror inte det finns en enda människa i min ålder på flera mil. Alla har flytt. Imorgon hoppar jag på tåget. Tre dagar är mer dalarna än jag klarar.

Fan vad jag älskar Stockholm. Där finns det kvinnor.

Tid

Jag har två stora rädslor. Båda är egentligen rädslor att missa. Ibland känns det som om tiden går för långsamt. Som att livet går mig förbi medan jag väntar. Som att alla andra hinner allt de vill medan jag bara stampar, hoppas, försöker. Idag är en sådan dag. En dag då jag sitter på en brygga, läser och vill inte ens hälsa på de vackra kvinnor jag ser. Livet känns långsamt, jag pratar långsamt och jag cyklar långsamt. Plötsligt slår det mig att millenieskiftet ägde rum för åtta och ett halvt år sedan, att jag snart fyller tjugoett och livet knappt börjat, att jag kanske dör imorgon och har knappt gjort annat än väntat. Herregud tjugoett är ju ingenting, men nej ingenting eller ingenting om lika länge till är jag fyrtiotvå och kanske fortfarande ingen familjefar, kanske fortfarande ensam och kanske fortfarande väntar.

Ibland känns det som livet går för fort. Att jag hastar mig igenom utan att blinka eller tänka. Vad vill jag och vart vill jag, vad är min mening och mitt mål? Min värsta skräck kanske är att gå obemärkt förbi, ett scenario som kanske blir som mest realistiskt om jag inte hinner se vad jag gör och vad jag gjort. Vem bryr sig egentligen om killen med karriär och pengar när skynet tar över? Eller värre, vem bryr sig om att jag älskar och vem jag älskar, att jag finns eller om jag finns eller funnits?

Jag hoppas vakna en dag och veta att det viktiga inte är vart man kommer eller hur man kommer dit, bara hur det kändes på vägen. Att tron på rikedomen är så mycket viktigare än rikedomen själv och att rikedom kan förloras medan drömmen som aldrig uppfylls är evig.

Just nu finns det två kunskaper jag inte skulle byta mot något annat.
Jag vet att John Cage var en Amerikansk kompositör som levde 1912-1992 bland annat skrivit 4' 33". John Cage har ävet skrivit stycket As slow as possible som just nu spelas under världens längsta konsert på en halvfärdig orgel i Halberstadt i Tyskland. Konserten har varat i snart åtta år, och kommer fortsätta i 631 år till. Orgeln tänker man bygga färdigt i takt med att tonerna ska spelas. Nästa ton hörs den femtonde Juli klockan 15.33.
Det andra jag vet är inte så viktigt.

JAG HAR EN DEJT JAG HAR EN DEJT

Med en riktig tjej! En som jag inte bara vill ligga med, en som verkar snäll och kanske har ett spännande liv jag vill veta massor om. En som kommer från skåne och är supersöt! WOHOOHO

c'mon c'mon baby yeah yeah

Äntligen en superdag! Efter ett långt, supertrevligt frukostmöte hängde jag runt i olika musikaffärer och cyklade omkring i trafikkaos. Gjorde give-me-five-prylen med tjejer som hängde från studentflak då jag susade förbi. En stund satt jag på en av stenarna på sergelgatan. Det är mycket människor i city, sällan förstår man hur många det egentligen bor i Stockholm. Eller framför allt kanske hur många turister som tycker statyn vid konserthustrappan är asfräck. Såg Elin Kling flämtandes släpa tvåtusen påsar och blev lite kär. Försökte hälsa på Amanda på jobbet, men hittade henne inte. Hälsade på Daniel, som genast släppte sitt arbete för att följa mig till Tantolunden. Fin kille. Jag har en ny tatuering också. Den är assnygg och sticker upp lite sexigt i nacken. Svårt att gömma den från solen bara.

Jag cyklade före Daniel till Hornstull, så glömde han sin mobiltelefon och fick vända. Nu sitter jag och väntar, väntar, väntar. Daniel ska komma med öl. MMM, öl. Jag tror jag ser Madeleine nu. Jag måste kika närmre. Hejdå

Son of the beach

Det har kommit till min kännedom att vissa människor missat denna fantastiska tv-serie. Detta är definitionen på humor. Ett stort steg i evolutionen, till synes förbisett av den stora massan.

Olaglig nedladning

Man är aldrig redo för livsavgörande beslut

Jag vill ändå ha en fräknig tjej. En som är hundrasextioåtta centimeter lång och har sitt råttfärgade hår i en slarvig knut.

Igår trodde jag mig se någon form av vändning på min svacka. Under dagen och kvällen uppmärksammade jag inte mindre än fyra vackra kvinnor i olika parker. Mot kvällen träffade jag en som verkade trevlig också. Vi pratade gott och länge, spelade gitarr med Raymond & Maria-låtskrivarbröderna och kedjerökte. Jag tyckte vi hade ganska mycket gemensamt tills jag fick reda på att hon snart skulle fylla sexton. Lurad och lite besviken gick jag hem ensam igen. Men vi hade ju ganska mycket gemensamt, trots allt. Var det inte riktigt bara för hon råkade vara nypubertal?

Nu ikväll prövade jag för första gången takets potential som uteplats. Förutom att det är brant, saknar staket och är ganska högt var det fint. Tre fiskmåsar skrek över mitt huvud och upprepade gånger försökte de sig på någon form av attackmanöver. Kanske satt jag nära boet. Utsikten var i alla fall fin.

Så vill jag säga att jag är glad för din skull och hoppas du får det bra. Jag blev kanske lite ledsen, jag ville ju fortfarande att det skulle vara jag och kanske trodde jag fortfarande att det var så det skulle bli om än lite senare eller om några år eller så. Att det fortfarande bara finns en jag håller av förutsättningslöst och bara en jag vill ha ett liv med. Jag säger det inte igen, det vore ju oförskämt, men på bloggen får man väll skriva vad man vill. Ingen är ju tvungen att läsa.

Hur ska jag hitta tillbaka till min romantiske sinnesstämning? Jag behöver nya teorier. Fortfarande saknar jag inspiration i livet och fortfarande saknar jag ens en skymt av någon som kan ge den.