Mitt liv som dalmas

Jag ligger i en bäddsoffa i Stjärnsund. Småsyskonen cyklar åter själva längs vägarna, från uppståndelsen kring Engla syns inga spår utom möjligtvis ett och annat kontroversiellt skämt mellan mig och min far. Något om att låsa in sladdvindan, vill jag minnas.

Tiden går mycket långsammare i Dalarna. Människor pratar långsamt, går långsamt, tänker långsamt. Däremot kör de bil jättefort. Kanske är de lite inavlade, dalmasarna.

OBS! LÅNG, TRÅKIG HISTORIA:
En rolig anekdot skulle kunna vara det att banken av misstag skrev pantbreven till pappas samtliga sex fastigheter på en liten åkerplätt utanför byn. En åkerplätt min far sålde, ovetandes om bankens misstag. Det betyder att den enda säkerhet banken nu har för sina utlånade pengar är en grannens åkerplätt värd några tusenlappar. Min hederliga far påpekade naturligtvis detta för banken då han upptäckte det, och förklarade samtidigt för banktjänstemannen att det var brottom att ordna upp detta, då han står i begrepp att sälja övriga fastigheter. Idag, två månader senare, ringer han upp samma banktjänsteman som efter många om och men får ur sig ett "Oj, pappren ligger visst kvar på mitt skrivbord. Jag får skicka dem imorgon.". Däremot har de lyckats ta betalt för sitt misstag två gånger. De är sjukt långsamma.

Jag har i alla fall ganska fina småsyskon. Tre stycken av varierande ålder, den senaste född så sent som i februari. Liten skrynklig sak, ganska fula är de faktiskt när de är så små. Men de andra två är söta. Stackars syskon som har en så elak bror. Jag orkar inte bry mig om dem. Jag orkar inte leka och vara roliga storebror, men framför allt orkar jag inte vara i dalarna.
Jag tror inte det finns en enda människa i min ålder på flera mil. Alla har flytt. Imorgon hoppar jag på tåget. Tre dagar är mer dalarna än jag klarar.

Fan vad jag älskar Stockholm. Där finns det kvinnor.