Tillbaka!

Och jag skulle ju inte komma hit igen utan en ordentlig anledning!

Och det är bättre än du kan gissa,
för här har man en chans till GRATIS FÄRGADE LINSER WOHOWHOWOO!!!



GOGOGOGO!!!

Hot-shot

Jag har fått nytt jobb. Jag ska marknadsföra ett av världens största skivbolag. Jag är så jävla jävla glad.

När jag var yngre trodde jag att jag inte hade någon fantasi, men nu vet jag bättre. Min förmåga att bygga fantastiska karaktärer åt människor jag knappt känner är oslagbar.

Spara

Jag upprepar alltid mina misstag.

Kvinnor gråter alltid när jag lämnar dem. Jag gråter alltid när jag inte får dem tillbaka. Lärdom; varje liten del är viktig, och även det näst bästa kan vara gott nog. Man ska vara rädd om alla människor man kan kommunicera med på riktigt.
Jag är inte så bra på att vårda relationer.

Tillfällig adressändring

Jag flyttar in hos kollektivet utan kläder.

Men jag kommer tillbaka

FF

Jag bjöd på middag i kväll, middag för två. Makaronistuvning och falukorv. Imorgon ska jag äta frukostägg och kanske dricka lite te.

-Ska vi se på film?
-Åh, vad mysigt! Ska vi gå ner och köpa lite godis först? De har öppet, va?

Tätt intill går vi ner mot hemköp. Vi köper gammaldags vaniljglass, jordgubbsglass, hallonsoda och chips och en lila blomma innan vi går tillbaka mot lägenheten.
Där ligger vi tillsammans. Nästan nakna i sängen till en dålig komedi. Ibland går vi till balkongen. Röker och pratar om kärlek och julklappar. Jocke och jag.


Nej, vi är inte äckliga.

Ikväll är det flickfritt.


Utom för Hannes, men han ville åka någonstans där ingen applåderar när han kommer.

I goda vänners lag

I torsdags flyttade jag ut ur Matildas barndomshem. Kommunikationsbrist kanske, det gick ju inte. Fredag natt ramlade jag in i en omöblerad tvåa i Sundbyberg. Här bor Björn, Jocke, Oskar och Hannes. Och jag. Och Lady Apesalot. Lady Apesalot är en svart skyltdocka med aphuvud och spetsunderkläder. Kollektiv är kul. Den enda natten jag hittils spenderat i lägenheten visar på en sammanslagen liggratio om ungefär 200%.

Kväll 1:
Jocke fyllepiercar kuken. Jocke badar i fontänen på sergels torg med nypiercad penis. Oskar ligger. Hannes tokligger högljutt och smiskar hårdare än jag hört någon smiska. Hannes skriker när han kommer.

Hannes kände sig tillfreds innan den nittonåriga blondinen. Nöjd och belåten lade han sig på rygg. Flickan sätter sig gränsle över honom glider upp mot hans huvud. Han greppar tag om hennes lår och håller tillbaka henne.
-Jaha, det här var ju jävligt tillfredställande! Röt hon innan lade sig på madrassen och stirrade på köksluckan.
-Men jag vill ju för fan inte lapa min egen säd! Röt han tillbaka.

Jag och Lady Apesalot i badrummet

Sjuk/handlingsförlamad

Sedan igår bor jag hos Tilda. Flyttstädning med trolig halsfluss var kanske det värsta jag vart med om. Att bära en proppfull 90-liters ryggsäck gjorde inte dagen komplett. Orgasmatronen däremot - ni vet det där spindelliknande verktyget man masserar hårbotten med - kombinerat med en tigerbalsammassage fick mig att för första gången på länge somna utan tunga tankar.

Nu ligger jag i soffan i ett riktigt hem hos en riktig familj och tittar på vardagssåpor. Jag älskar Smallville.
Hos en riktig familj kan man få för sig att ta en kopp te, och göra det utan att först diska kastrull och mugg. Man kan få honung i utan att först gå och handla. Och någon uppskattar när man städar, diskar, fixar något.

Ibland vill jag bli hemmaman.

Sen ibland är allt bara inte lika bra

Nej det här går ju inte. Fattar inte vad jag tänkte. Lura mig själv, säkert bara lura mig själv.

Backa, backa

Hemlöshet

Klockan sex ska jag vara utflyttad. Jag vet inte vart jag ska flytta.

Jag vill sova en fredag

Jag har blivit otroligt morgontrött. Hela sommaren, undantaget festivalerna, har jag sovit minst åtta till tio timmar per natt. I morse gick jag exempelvis upp klockan elva, trots att jag somnade redan vid tolvtiden. Det känns som jag är trött hela tiden, oavsett om jag sover lagom, för mycket eller för lite. Har tappat sexlusten också. Hörde någonstans att man gör det när man är trött länge.

Så tänker jag på förfester, efterfester, fester, parkhäng, festivaler, hemmafester och tvkvällar. Det här är sommaren då jag gått från att vara en stillsam öldrickare, till att hälla i mig groggar och bag-in-boxviner under epitetet partydirektörn. Nu är jag trött. Jag vill ha en stuga med öppen spis, filtar, filmer, och en tjej som inte ska åka på någon jävla backpackingtripp runt jorden.

Väntar man fyra-sex månader på någon man känt i kanske tre?

Några bra saker händer dock i mitt liv. Mest glad är jag att jag börjar bli otroligt bra på mitt jobb, och faktiskt på riktigt börjar känna mig redo att bli egen. Helt fri. Ingen säger något om hur eller när man ska göra något. Sånt gillar jag. Oftast.

Fan vad tråkig jag blivit. Jag tänker knappt, än mindre har jag något att säga.

Ikväll ska jag dansa

Hejdå

94an

På halv fyra-bussen möts två vitt skilda samhällsgrupper. Kvällsmänniskor och morgonmänniskor. De som börjar jobba klockan fyra har ryggsäck och tjocka vinterjackor mitt i sommaren. Ofta hälsar de på busschauffören med ett käckt "God morgon!" innan de sätter sig precis bakom mittendörren.
Kvällsmänniskor och morgonmänniskor pratar aldrig med varandra. Oftast tittar de inte ens.

Defekta män

Klockan 00.23 sitter jag kvar på jobbet eftersom jag ville vara ledig hela helgen och dricka öl igår.

Jag har så många möjligheter jag aldrig kommer ta vara på.

Kan man ha lagom mycket tid?


Saker jag behöver köpa:
Skor. Snygga. 1 500?
Svart skinnjacka. 2 500?
Macbook. Med extra garanti denna gång. 30 000
Adobe CS 20 000
Fungerande telefon. 800 (tack Fredrik)
Cigaretter 49,50
Busskort 700
Gymkort 2600
Squashkort 1000
Träningskläder 200
Lägenhet 2 000 000
Möbler 5 000

Hur gör alla?

Sen ibland är allt bara så himla bra

Jag är jättestressad, fattig, snart hemlös igen.
Men:
Jag har träffat någon som jag skrattar med. Som kan säga "den här kommer du gilla" och ha rätt. En jag tycker om även då hon är sur, en jag tycker om både när vi aldrig får en paus och när vi inte setts på en vecka.

Jag har inte känt mig så här harmonisk på flera år.

Fast jag passerade en deadline i morse och fortfarande inte är klar.

Fast jag är pank för tusende gången denna månad.

Fast jag vet att hon ska åka om två månader.

Det sista kanske gör allt bättre. Jag tar mig tid. Jag brukar nog inte ta mig så mycket tid för människor.

Så tänker jag att vi dansar i videon till Beiruts 'Elephant gun' och allt är perfekt.

Jag har världens bästa vänner.

Jag hatar inte människor längre.

Sökordsorgie

mitt liv som romantiker
eric - romantiker
tove agnes rebecka
kåt var hon
kåt
självlysande skalbagge
"erika johansson" kungälv
"towe högdalen"
anna kåt
bananachaser
dagens betraktelse
elin kling
josephine crawford blogg
känslomässigt störd
kåta kvinnor
mitt liv som romantiker blogg
mittlivsomromantiker
"jag är så kåt"
"klara svensson"
"mutual friends på facebook"
"tove" +"kåt"
amanda naken
att hitta på en regnig dag i göteborg
bild på självlysande skalbagge
blogg josephine crawford
bonnie and clyde göteborg
bulgarisk
dumpad efter månad
elin kling +naken
elin kling naken
erika johansson
filma grannen naken
folkoperan
frisbee+tatuering
gone nuts
grön självlysande skalbagge
hur blir man en romantiker?
hur tänker romantiker
jag blev så kåt
jag kom fel
jag var kåt
jag var så kåt
jag var så kåt på
josephine crawford blog
josephine crawford the voice
kalsonger
kvinna i kåt
känslomässiga störd
känslomässigt
kåt jävla tjej
kåt sextonårig
kåt+dansgolvet
kåta agnes
kåta russians
kåta tjejer
ligga med
livet går mig förbi
mitt liv so ´m romantiker
mutual friends
prepubertala pojkar
shortcut
skriv farväl brev på jobbet
son of the beach
stiltips för män
stiltips till män
så jävla kåt
söndag+café tintin
tatuering
text love me tender
vad kan man blanda päronvodka med
wiki "klara svensson"
överfall + bläckfisk

Missbedömning

Plötsligt var min tvivel bortblåst och allt kanske ändå lite bättre än innan. Hon hade kanske bara en dålig dag. I kombination med en full jag kan man tänka att en dålig dag blir skitdålig.

Lunchade med Björn och Amanda i Vasaparken. Jag älskar spontanitet, jag älskar att hänga och jag älskar människor som kan spontanhänga. Pizzan var också god. Och stor.

Tove är min idol

Äsch

Fram till igår var allt så jävla bra. Hänga vid poolen, hångla, engagerat sex. Aspirerande kärlek är det bästa jag vet, 1,5 gånger bofast kärlek och kanske tusen gånger olycklig kärlek, men något kanske gick fel. Jag är inte säker på om det var de femton öl jag drack i stort, när jag började svepa halvlitermuggar eller när jag började ösa ut kärleksförklaringar till någon jag kanske känt i två veckor.

Jag kan vara den jobbigaste människan i världen när jag är full ibland. Jag liksom snepeppar och fast jag märker det kan jag liksom inte ta mig upp.

Men vad är grejen med spelet alla spelar och aldrig vill sluta med? "Den som tycker minst om den andra vinner" är inget tankesätt som främjar varken lycka eller kärlek. Faktum är att ni förstör för mig också. När jag säger det så fort jag tycker om någon, och ingen annan gör det, så blir jag ju genast inte bara förlorare utan kanske bottennapp i ert jävla spel.

Dessutom släppte jag någon mycket snyggare för henne.

Å andra sidan kanske jag hinner med två singelfestivaler i år?

Sen badade jag vid stadsgårdskajen och gick hem utan kläder.

Juli 08

-stress
-att jag var lat när jag borde jobbat och har sjukt mycket att göra när jag borde vara ledig.
-att jag är pank

+den supersöta tjejen som jag kanske kommer bli superkär i jättelänge
+att jag lärt mig göra världens godaste moka
+cykel
+sparkcykel
+parker
+medvind när man startar vid rödljusen
+peggy lejonhjärta, shins, shout out louds
+att plinga på folk som går på cykelbanan och sedan le jättestort, säga tack så mycket och se deras ansiktsuttryck
+bryggan till höger om årstabron
+nedförsbackar
+glass med kolasås
+att jag för nästan första gången lyckats laga en lagom portion mat
+bag-in-box: tre liter för 150kr?! varför har ingen sagt det förut?!
+att cykla nedför katarinavägen i solnedgången
+wikipedia

Summer lovin'

Förra veckan hängde jag på arvikafestivalen. Sex dagar i pyttesmå gröna shorts, guldmidjeväska med tandborste och kondomer och punk på kasett dansandes balansgång på brandkårens utlagda vattenslang fram och tillbaka medan solen gnistrade i dammet från grusgången. Jag har träffat de vackraste kvinnorna i mitt liv och sett den vackraste solnedgången till Peggy Lejonhjärtas Spår Nr 6. Jag har gjort kanske världens mest beundransvärda festivalplankning, ålandes genom brännässlor i bara shorts och keps och hoppande över diken fyllda med avföring, jag har skrattat åt de bästa bläckfiskskämten och fått de bästa vännerna.

Jag är så jävla nöjd. Jag är så jävla glad. Jag är så jävla nykär.

Jag är fan lycklig

Jag vill att sommaren aldrig ska ta slut och jag vill aldrig bli gammal.

Hon ringde mig från köpcentret och frågade vad jag ska jag köpa jag sa köp tow waits closing time för spår nr 6 handlar om oss

Dagen efter #3

Hemma igen. Kände mig som en turist då jag gick över Södermalmstorg. Ljud, rörelse, människor hur man än vänder sig. Bakom mig har jag nästan fyra dagar av solstolar, sällskapsspel, fotboll, kubb och öl. Kanske har jag aldrig mått bättre. Trodde aldrig jag skulle säga det, men det kändes inte alls bra att komma hem till en etta på Södermalm. Dessutom paniktvättade jag innan jag åkte, tvingades hänga upp tvätten över hela lägenheten. Kalsonger på elementen, tröjor på stolskanter och över dörrar. Strumporna hänger oordnat över kanterna på ett par vinlådor på golvet.

Daniel och jag fortsätter planera vår sommar. I veckan ska vi köpa en bil. Veckan därpå mjukstartar vi i Arvika. Hem och skramla pengar ett par veckor, bege sig ut på den riktiga färden i slutet av Juli. Emmaboda, Way out west, Danmark, Amsterdam, Tyskland, Baltikum och färjan hem från Tallin. Det kommer bli bäst bäst bäst. Vill du följa med?

Midsommarnattsdröm

Klockan åtta på morgonen sitter jag redan på altanen och strösurfar. Vattnet ligger blankt runt skären och framför mig rullar ölburkar och rester från middagen fram och tillbaka i vinden. Sanna sover i en solstol brevid en flaska Koskenkorva blåbär, tom sånär som på en liten Lucky Strike på botten. Misfits med Last Caress ekar; Arvika 08: den stora uppladdningen. Detta kommer bli årets bästa sommar.

Långa dagar och onsdagskärlek

Idag är jag kär i Klara Svensson. Jag skulle gärna göra något fin romantisk gest, men:

Jag har semester. Semester innebär att man tackar ja när gamla jobb ringer och frågar om man kan hoppa in tre-fyra dagar, alltså runt två veckor, att det ungefär samtidigt blir massor att göra på det vanliga jobbet, från vilket man ju skulle ha semester samtidigt som man försöker åka till skärgården och för en gångs skull ha en trevlig tid i goda vänners lag. Schema från igår:

Tisdag:
Upp åtta. Möte, tankeverksamhet, möte, tankeverksamhet, spela musik, dricka öl, somna två

Onsdag
Vakna fem. Bära stora stenar 7-22 långt ut på landet. Hemma elva (sms-biljett från förorten 45kr!), Boka tvättid, klippa jättejobbiga videoklipp som måste vara klara imorgon bitti till kanske klockan fyra eller så. Sova

Torsdag
Vakna sju. Tvätta. Packa Åka till jobbet och leverera nattens arbete samt hämta videokamera. Släpa sig till systembolaget packning för tre regniga dagar isolerad på en halvöde ö, dator, kamera. Åka från systembolaget till slussen med fyra lådor öl, packning för tre regninga dagar isolerad på en halvöde ö, dator, kamera. Möta Malin och Mikaela, handla mat med all packning, bussen till Stavsnäs, båt till ö, dricka öl. Äntligen, dricka öl.

Fredag
Skriva manus till en informationsfilm. Försöka tända grillen i regnet. Dricka öl

Lördag
Skriva manus till informationsfilm. Springa ut med kameran i femton minuters uppehåll som plötsligt övergår i spöregn. Konstatera att jag inte kommer få något gjort och istället dricka öl. Åka hem på kvällen och somna utmattad efter semestern.

Söndag
Vakna åtta. Bygga trappa i förorten hela dagen och kvällen.

Måndag
Vakna åtta. Möte, möte, möte, låtsas vara pigg och kreativ. Möte, öl

Tisdag
Vakna nio. Morgonmöte, lunchmöte, eftermiddagsmöte, öl


Ja, och så fortsätter det. Till sista veckan i Juli. Då ska jag sova.

Arbetsliv ööh

Jag har alltid haft lite komplex över att jag inte är bäst på något. Bra på nästan allt - men aldrig bäst. För någon månad sen gjorde jag en liten lista med saker jag anser mig bra på, men vi kan ju repetera. Jag kan massor om ljudteknik, gitarrer, videokameror och optik. Dessutom råkar jag vara skitbra på att hugga sten och köra grävmaskin. Relativt bra på motorer och kan montera en gammal Mazda-förgasare med ögonbindel i snöstorm. Men jag har ingen specialité. Jag kan ganska bra om allt men allt om inget.

Det senaste året har jag funderat mycket på vad jag vill bli. Vart jag vill komma, att jag vill tjäna pengar, att jag vill bli bäst. Idag började det ösregna medan jag och Georg satt hos Lasse i parken. Vi blev sittande i evigheter under taket - jag ville ju inte gärna cykla därifrån i åska och hällregn. Det var värt det. Jag kom till insikt. Jag ska inte bli bäst. Jag är inte sån som är bäst på något specifikt. Rastlös är jag också, jag skulle antagligen tröttna för eller senare oavsett vad jag gjorde.

Så slog det mig.

Jag är ju en entrepenör.

Från wikipedia:

"Vanliga drag hos entreprenörer är nyfikenhet, kreativitet, en positiv syn på arbete, självständighet, envishet, hängivenhet, optimism och visionärt tänkande."

Det kommer gå vansinnigt bra för mig.

Eric presenterar:

Den ser fortfarande lite äcklig ut, men herregud så snygg jag kommer bli när den läkt. Snyggast är molnen som smyger fram över nyckelbenet, men som var lite svåra att photobootha. Dessutom ser jag sjukt hård ut. Straight out of jail

Dagens sökord

En trevlig sysselsättning är att gå igenom sökord som tagit strösurfare till min blogg. Gårdagens bästa;

"bild på självlysande skalbagge"

Hur gick det till?

Jag och Daniel funderar på att köpa en sommarbil att cruisa runt i. En jättebillig som vi får stå och skruva med längs 61:an mot Arvika. Förresten är ju Arvika nästan i Koppom, kanske kan man hälsa på min favorit, Anders Lind. Nästa helg ska vi låna en skåpbil och hämta tusen kilo öl i Tyskland. Sommar -08!

Ungdomsfylla

Jag kan inte sova. Såg just Dazed and confused och önskar mig ignorans, ungdom, spänning, hångel. Förr var det spännande att leva. Skickar fina sms till en del jag gillar. Jag en ganska dålig vän just nu, orkar inte höra av mig mycket, orkar inte ställa upp. Det kommer och går antar jag. Funderar på att köpa en sommarbil och åka runt lite. Kanske till någon småstad och gå på dans.

Tiden accelererar fortare för var dag vi överlever. Troligtvis går det fortare från tjugo till fyrtio än från femton till tjugo, jag tror det accelererar så fort. Eller kanske ska man dividera dagarna med antalet dagar man passerat. Egentligen spelar det kanske ingen roll, den mesta tiden flyter ju bara ihop, förflutet, förflytet, finns ett samband eller bara en dålig ordvits? Man kan tänka att snart är det slut på det roliga, eller om man så vill att snart börjar det roliga. Det spelar roll vad man tänker, antagligen är det vad som avgör. Precis som sockerpiller botar sjuka skapar vi vår framtid, men jag gräver min grop då jag skyndar mig att inte missa.

Imorgon gör jag klart min Tove-tatuering. Det blir den finaste jag har, vet inte om det är bra eller dåligt. Många verkar tro det skulle vara jobbigt att gå med kvinnor tatuerade på kroppen. Det är fel. Jag har tre nu. De är mestadels förflytna nu. Undanskuffade bland meningslösa minnen som födelsedagsfester och lukten i gammelmormors källare.

Mitt märkligaste minne är en dröm jag hade ibland då jag var yngre. Det är känslan av ett material. Ett föremål i min hand som på samma gång är lent och strävt, hårt och mjukt, obehagligt och skönt. Ibland kan jag återskapa den känslan. Det är kanske min bästa känsla.

It's a beautiful day

Jag är superglad idag. Trots att jag motvilligt gick upp runt nio, trots att jag var tvungen att jobba. Teorin om kontraster som livets motor hänger kvar - fin dag efter ful dag är så otroligt mycket finare än fin dag efter fin dag. Försökte köpa billig smuggelöl men allt var slut, kanske har fler än jag uppmärksammat sommarens värmande närvaro. Tur att vi har systembolaget. Bra sortiment, priser och ett till synes obegränsat lager på det mesta. Nu ska jag spela rock 'n roll skithögt, bättra på min tinnitus och svettas. Puss världen!

Lördagkväll

Min lillasyster gav mig några pärlplattor innan jag reste igår. Två med mina initialer i blått och gult och en glad smiley i svart-vitt. Jag hoppas hon fortsätter vara fin och oförstörd genom den för många så förödande tonårstiden. En frisbee sticker fram ur en grön tygpåse på bordet och påminner om förra helgens bravader, medan regnet öser ned utanför fönstret. Snart kommer Sofia för pyjamasparty och b-filmer på sexan. Jag har redan pyjamasen på. För stämningens skull.

Mer, fortare

Kom hem från dalarna 2230 igår och gick direkt till Carmen. Killen brevid glömde cigaretter och tändare när han gick. Fredag den trettonde var kanske slut för mig, kanske bara börjat för honom. Vaknade snett med ont överallt, min kropp orkar inte mer snart men snart är det midsommar med öl i skärgården och fina vänner. Bitterheten över mitt eget tragiska livsöde (snart tjugoett och ogift) ebbar ut medan rädslan och oron för andra tar över. Uppenbarligen är det idiotiskt, alla andra brukar klara sig utmärkt utan mig vilket jag borde lärt mig för länge sen. Trött på det mesta nu, men mest på pretantioner, fotboll, credd, smärta, tid och pengar.

Mitt liv som dalmas

Jag ligger i en bäddsoffa i Stjärnsund. Småsyskonen cyklar åter själva längs vägarna, från uppståndelsen kring Engla syns inga spår utom möjligtvis ett och annat kontroversiellt skämt mellan mig och min far. Något om att låsa in sladdvindan, vill jag minnas.

Tiden går mycket långsammare i Dalarna. Människor pratar långsamt, går långsamt, tänker långsamt. Däremot kör de bil jättefort. Kanske är de lite inavlade, dalmasarna.

OBS! LÅNG, TRÅKIG HISTORIA:
En rolig anekdot skulle kunna vara det att banken av misstag skrev pantbreven till pappas samtliga sex fastigheter på en liten åkerplätt utanför byn. En åkerplätt min far sålde, ovetandes om bankens misstag. Det betyder att den enda säkerhet banken nu har för sina utlånade pengar är en grannens åkerplätt värd några tusenlappar. Min hederliga far påpekade naturligtvis detta för banken då han upptäckte det, och förklarade samtidigt för banktjänstemannen att det var brottom att ordna upp detta, då han står i begrepp att sälja övriga fastigheter. Idag, två månader senare, ringer han upp samma banktjänsteman som efter många om och men får ur sig ett "Oj, pappren ligger visst kvar på mitt skrivbord. Jag får skicka dem imorgon.". Däremot har de lyckats ta betalt för sitt misstag två gånger. De är sjukt långsamma.

Jag har i alla fall ganska fina småsyskon. Tre stycken av varierande ålder, den senaste född så sent som i februari. Liten skrynklig sak, ganska fula är de faktiskt när de är så små. Men de andra två är söta. Stackars syskon som har en så elak bror. Jag orkar inte bry mig om dem. Jag orkar inte leka och vara roliga storebror, men framför allt orkar jag inte vara i dalarna.
Jag tror inte det finns en enda människa i min ålder på flera mil. Alla har flytt. Imorgon hoppar jag på tåget. Tre dagar är mer dalarna än jag klarar.

Fan vad jag älskar Stockholm. Där finns det kvinnor.

Tid

Jag har två stora rädslor. Båda är egentligen rädslor att missa. Ibland känns det som om tiden går för långsamt. Som att livet går mig förbi medan jag väntar. Som att alla andra hinner allt de vill medan jag bara stampar, hoppas, försöker. Idag är en sådan dag. En dag då jag sitter på en brygga, läser och vill inte ens hälsa på de vackra kvinnor jag ser. Livet känns långsamt, jag pratar långsamt och jag cyklar långsamt. Plötsligt slår det mig att millenieskiftet ägde rum för åtta och ett halvt år sedan, att jag snart fyller tjugoett och livet knappt börjat, att jag kanske dör imorgon och har knappt gjort annat än väntat. Herregud tjugoett är ju ingenting, men nej ingenting eller ingenting om lika länge till är jag fyrtiotvå och kanske fortfarande ingen familjefar, kanske fortfarande ensam och kanske fortfarande väntar.

Ibland känns det som livet går för fort. Att jag hastar mig igenom utan att blinka eller tänka. Vad vill jag och vart vill jag, vad är min mening och mitt mål? Min värsta skräck kanske är att gå obemärkt förbi, ett scenario som kanske blir som mest realistiskt om jag inte hinner se vad jag gör och vad jag gjort. Vem bryr sig egentligen om killen med karriär och pengar när skynet tar över? Eller värre, vem bryr sig om att jag älskar och vem jag älskar, att jag finns eller om jag finns eller funnits?

Jag hoppas vakna en dag och veta att det viktiga inte är vart man kommer eller hur man kommer dit, bara hur det kändes på vägen. Att tron på rikedomen är så mycket viktigare än rikedomen själv och att rikedom kan förloras medan drömmen som aldrig uppfylls är evig.

Just nu finns det två kunskaper jag inte skulle byta mot något annat.
Jag vet att John Cage var en Amerikansk kompositör som levde 1912-1992 bland annat skrivit 4' 33". John Cage har ävet skrivit stycket As slow as possible som just nu spelas under världens längsta konsert på en halvfärdig orgel i Halberstadt i Tyskland. Konserten har varat i snart åtta år, och kommer fortsätta i 631 år till. Orgeln tänker man bygga färdigt i takt med att tonerna ska spelas. Nästa ton hörs den femtonde Juli klockan 15.33.
Det andra jag vet är inte så viktigt.

JAG HAR EN DEJT JAG HAR EN DEJT

Med en riktig tjej! En som jag inte bara vill ligga med, en som verkar snäll och kanske har ett spännande liv jag vill veta massor om. En som kommer från skåne och är supersöt! WOHOOHO

c'mon c'mon baby yeah yeah

Äntligen en superdag! Efter ett långt, supertrevligt frukostmöte hängde jag runt i olika musikaffärer och cyklade omkring i trafikkaos. Gjorde give-me-five-prylen med tjejer som hängde från studentflak då jag susade förbi. En stund satt jag på en av stenarna på sergelgatan. Det är mycket människor i city, sällan förstår man hur många det egentligen bor i Stockholm. Eller framför allt kanske hur många turister som tycker statyn vid konserthustrappan är asfräck. Såg Elin Kling flämtandes släpa tvåtusen påsar och blev lite kär. Försökte hälsa på Amanda på jobbet, men hittade henne inte. Hälsade på Daniel, som genast släppte sitt arbete för att följa mig till Tantolunden. Fin kille. Jag har en ny tatuering också. Den är assnygg och sticker upp lite sexigt i nacken. Svårt att gömma den från solen bara.

Jag cyklade före Daniel till Hornstull, så glömde han sin mobiltelefon och fick vända. Nu sitter jag och väntar, väntar, väntar. Daniel ska komma med öl. MMM, öl. Jag tror jag ser Madeleine nu. Jag måste kika närmre. Hejdå

Son of the beach

Det har kommit till min kännedom att vissa människor missat denna fantastiska tv-serie. Detta är definitionen på humor. Ett stort steg i evolutionen, till synes förbisett av den stora massan.

Olaglig nedladning

Man är aldrig redo för livsavgörande beslut

Jag vill ändå ha en fräknig tjej. En som är hundrasextioåtta centimeter lång och har sitt råttfärgade hår i en slarvig knut.

Igår trodde jag mig se någon form av vändning på min svacka. Under dagen och kvällen uppmärksammade jag inte mindre än fyra vackra kvinnor i olika parker. Mot kvällen träffade jag en som verkade trevlig också. Vi pratade gott och länge, spelade gitarr med Raymond & Maria-låtskrivarbröderna och kedjerökte. Jag tyckte vi hade ganska mycket gemensamt tills jag fick reda på att hon snart skulle fylla sexton. Lurad och lite besviken gick jag hem ensam igen. Men vi hade ju ganska mycket gemensamt, trots allt. Var det inte riktigt bara för hon råkade vara nypubertal?

Nu ikväll prövade jag för första gången takets potential som uteplats. Förutom att det är brant, saknar staket och är ganska högt var det fint. Tre fiskmåsar skrek över mitt huvud och upprepade gånger försökte de sig på någon form av attackmanöver. Kanske satt jag nära boet. Utsikten var i alla fall fin.

Så vill jag säga att jag är glad för din skull och hoppas du får det bra. Jag blev kanske lite ledsen, jag ville ju fortfarande att det skulle vara jag och kanske trodde jag fortfarande att det var så det skulle bli om än lite senare eller om några år eller så. Att det fortfarande bara finns en jag håller av förutsättningslöst och bara en jag vill ha ett liv med. Jag säger det inte igen, det vore ju oförskämt, men på bloggen får man väll skriva vad man vill. Ingen är ju tvungen att läsa.

Hur ska jag hitta tillbaka till min romantiske sinnesstämning? Jag behöver nya teorier. Fortfarande saknar jag inspiration i livet och fortfarande saknar jag ens en skymt av någon som kan ge den.

Coincidences coincide

Häromdagen satt jag i en trappa. Lyssnade på något humorprogram i P3 och rökte lite. Jag fick syn på en liten skalbagge och blåste lite. Jag gillar inte insekter. Han hamnade på rygg och sprattlade frenetiskt med benen. PRECIS två sekunder därpå hör jag något skrämmande i P3s sketch. Hjälp skalbaggen som hamnat på rygg. Otroligt obehagligt. Då jag blåste igen kom det visst med lite kolmonoxid och tjära av bara farten. Han slutade sprattla i alla fall.

Idag är det fredag och jag orkar inte gå till jobbet för jag är bakfull. Daniel och jag pratade om livets stora frågor till en och annan sex on the beach i varsin solstol på Thaiboats sandstrand. Idyllkänslan infann sig tidigt, och mot stängning dansade jag barfota och silade sand mellan tårna. Vi hittade en husbåt där det såg ut att vara fest (vem har en neonskylt med texten bar och jättestora självlysande neonblå isbitar på båten om det inte är fest?). Vi gick ombord och tittade lite genom olika fönster tills vi märkte att det kanske inte alls var fest. Just som vi skulle av rusade en rosenrasande författare ut bakom någon kran eller så på däcket, iförd tofflor och morgonrock och med en jättelik påk i handen befallde han oss att lämna båten. Men skriv inte bar om det inte är bar, liksom.

Det kändes långt från Skanstull till öppna ölställen, så jag prövade skjutsa daniel på min lilla cykel. Det gick bra för mig, men Daniel var visst jättedålig på det där. Han var ganska sårig när vi vaknade, tydligen hade jag kört över olika kroppsdelar han tyckte om då han upprepade gånger ramlade av cykeln. Dumt.

Eventuellt ska jag byta namn på bloggen till en vardagsalkoholist i vardagen.

Nu ska jag skicka in min deklaration. Jag förstår inte riktigt varför jag inte bara brände iväg ett sms för en månad sen och inkasserade 4500kr nu till midsommar, kanske den bästa timlönen man haft (om man räknar på de trettio sekunderna det tar att skriva smset motsvarar det en timlön om 540 000kr. Tänk då förra året då jag fick tio tusen för blott trettio sekunders smsande. 1 200 000kr/timme. Skattat och klart. Plus ränta(!)). Istället får jag nu betala någon, antagligen skithög, straffavgift och vänta på eventuellt resterande belopp till kanske Augusti. Sjukt dåligt Eric, bli vuxen kanske.

Sommar 2008

Jag måste bara hitta någon intressant. Någon jag kan prata med i över tjugofem minuter och vill ligga med. Någon värd att stalka. För övrigt saknar jag Emelies jeans väldigt mycket. Dom var jätteslitna med lite hål och ljusblå. Mjuuk bomull.

Dagens betraktelse

Gud vad sexigt det är med mjuka, lite pösiga jeans. Sådär lite urtvättade och riktigt slitet mjuk bomull. Jag såg en kvinna på bussen nyss. Jag vill ha henne. Jag var smutsig och luktade illa. Hon tittade på mig ändå. Dessutom hade hon sån där fin, rak, lång snygg-tjej-lugg. Jag vill ha henne.

Är min kärlekstörst tillbaka? Var det bara en engångsföreteelse? Var hon kvinnan i mitt liv?

Så idag har jag än en gång lärt mig; missa aldrig en chans. Tänk om jag aldrig ser henne igen?

Dissen #1

Jag är inte den snyggaste killen i stan, men faktum är att jag sällan misslyckas med någon form av ragg eller flört. Nästan alltid får jag vad jag vill, oavsett hur eller var jag vill det. Inte så att jag ligger med alla hela tiden, det vill jag ju sällan. Mer kanske vardagskärlek, bekräftelse, möjligheten. Ikväll satt jag, Daniel, Sofia och Malin på Carmen en liten stund. Vi satt bredvid några lite jobbiga tjejer, tjejer som man kan tänka kanske går på studentskivor på Kungsholmen och kanske pratar lite väl högt på tunnelbanan. Men en av dem var supersöt. Långt, rakt mörkt hår med en rak lugg som ramade in det smala ansiktet, höga jeans och en lite stor poppig tröja. Då jag försökte vara trevlig mot mina vänner missade jag mina chanser att vara trevlig och flörtig, men när hon plötsligt reste sig för att gå blev jag tvungen att snabba mig. Ur mig kom någon kanske inte jättecharmig kommentar om att vi borde dricka en öl någon dag, och fram åkte handen och pennan. Av gammal vana. Hon sträckte sig mot pennan, men vände plötsligt och svarade
Nej, du får inte mitt nummer. Vi ses säkert här någon dag.

Dessutom går det inget bra på tv. Jävla skitkväll.

Dessutom #2 ska jag upp klockan fem imorgon.

Dessutom#3; det skrämmer mig lite att jag blev sur och tänkte jävla bitch då hon lämnade lokalen. Hade ens jag, megadesperat som jag är, lämnat mitt telefonnummer till någon jag knappt sagt ett ord till? Kanske?

Dessutom #4 minns jag mig höra dem nämna något om Mariatorget. När jag hämtat mig från disschocken cyklade jag snabbt efter men hittade dem inte. Nu kommer jag bli tvungen att gå förbi Carmen varje kväll tills jag hittat henne. Jag hatar nej. De blir särskilt hårde när det handlar om något så oladdat som ett telefonnummer.

Sent konstaterande

Gud vad jag överanvänder kommatecken.

Road to celebrity

En kul sak man gör för sällan är att ljuga. Hörde en intressant historia på morgonmötet då ett par män utgett sig för att vara de som upphandlar tv-rättigheter till de största evenemangen i världen, så som OS och kanske Eurovision. De utgav sig för att vara de enda i branschen, ha kontor i Stockholm, London, New York, och självklart var de bara två som delade på miljonerna de fick in. Visitkort hade de såklart inte, de var ju de enda i branschen. To big to be known, liksom. Männen de skröt för hade blivit så imponerade att de ignorerat sina ragg för kvällen och bara koncentrerat sig på att bli bästisar med dessa storheter.

Jag ska sätta mig och skissa nu. Massor av roliga identiteter ska jag ha. Genomtänkta och intränade. Jag ska slänga mig med facktermer och namedroppa alla stora i branschen.

För övrigt har jag världens roligaste jobb just nu. Hela världen känns som en lek. Jag hoppas det går att göra på heltid i framtiden. Leka, världens bästa grej.

After work

Jag behöver:
1) Mat. Mest fett. Pizza? Kebab? Mest kött kanske, kanske Texas igen?
2) Sällskap. Texas? Pizza? Kebab? #3?
3) Öl? Drinkar? Folkoperan?

Tänk att kombinera dessa! Tänk att äta en rejäl måltid på folkoperan och skölja ner med emmas berömda Chicago fix. När jag tänker efter har jag aldrig ätit där. Det har jag nog inte råd med idag.

Sen jag slutade jobba för en och en halv timme sedan har jag:
1) Erbjudit Tove gratis pizza. Hon bangade. Banggirl.
2) Åkt förbi Amandas jobb. Call me, baby! utbrast jag nonchalant. Hon slutar om en kvart. Var inte trött, var inte trött! Bacardi!
4) Kollat tv.nu
3) Lusläst vägverkets magasin Sommarvägen. Fin skrift där man bland annat får lära sig hur man kör miljösmart, undviker vattenplaning och vilka vitesbelopp som föreligger oss cyklister vid olika trafikförseelser.
5) Kollat tv.nu

Andra bra saker jag gjort idag:
1) Skrivit ut olika papper jag ska ha imorgon. Framförhållning kallas det, och är navet i min personliga utveckling.
2) Levererat arbete i tid. För en gångs skull. Plötsligt insåg jag hur mycket tid man sparar på att slippa hitta på ursäkter.
3) Laddat Ipoden. Framförhållning, igen. Jag lät den alltså sitta i tills den var färdig, inte bara ladda fem minuter så den ska räcka hem. För övrigt är ju mp3spelare sjukt nittiotal. Tjugohundraåtta cyklar vi, och då är det skitsvårt att hålla koll på cigarett och mobiltelefon om man samtidigt har hörlurar på sig. Dessutom blir man ibland skitskraj när någon bil susar förbi/tutar precis bredvid utan att man hört dem komma. Mobiltelefonen känns för övrigt också ganska nittiotal. Typ som nycklar, koder och kreditkort.
5) Skruvat isär och rengjort mekaniken i favoritpennan.
6) Fyllt i förra veckans göromål i kalendern.
7) Flyttat ett glas från bordet till diskhögen på bänken.

Bra saker som händer ikväll även om mina planer går förlorade:
1) Terminator: the Sarah Connor chronicles TV3, 2100

Frukost och konverteringar

Gud testar mig tror jag. Inte nog med traumat förra veckan, då den blodiga kroppen vid odenplans tunnelbanestation tvingade mig att jobba upp min karma. Idag fick jag bevittna ett ganska våldsamt slagsmål på gatan här utanför jobbet. Jag tror det var tre mot en, om jag räknade rätt. Tre mot en full uteliggare. Känns humant. Tydligen sparkade de honom när han låg ned också, berättade Jojje som han se lite mer än jag. Just som jag tänkte rusa ut gick de därifrån. Han testar mig bara. Jävlas lite. Adrenalin kommer fort. Nu mår jag lite dåligt för det tog så lång tid för mig att reagera. Kanske fem sekunder. Eller tio till och med. Inte att jag hade gjort någon skillnad som det utvecklades denna gång, men tänk om någon hade dött på de tio sekunderna? Tänk om det var just där han skulle dra kniven, och allt som krävts för att styra av det hela vart lite uppmärksamhet? Det hade varit synd. Då hade jag nog inte tyckt om mig så mycket nu. Ibland har jag kanske tänkt att om man gör bra saker så samlas poängen på hög. Det är nog inte sant, jag tror man måste göra bra saker så ofta man har chansen. Kanske ska man snarare se det som ett privilegium att få visa lite civilkurage. Det är ju trots allt något väldigt fint.

Något annat fint är lunch-burgarna på Texas. Idag åt jag 250 gram med bacon och ost, men utan grönsaker och dressing. Som alltid. Den smyger ner och lägger sig som ett skyddande lager i magen, varefter man kan inta obegränsat med kaffe och cigaretter utan den karakteristiska smärtan i magen som så ofta uppkommer när man druckit för mycket espresso.

Idag sitter jag och batchar mpeg-fyror i olika upplösningar. Det är ett bra jobb, då mesta tiden går till att vänta. Vänta = slösurfning och, om man så vill, bloggande. Förra veckan ryckte jag in på mitt gamla jobb, där jag jobbade som stensättare. Tydligen finns det inte många som kan hugga skiffer med sådan precision som jag. Jag brände mig på ryggen och fick några nya muskler ganska kvickt. Jag ska nog jobba lite där i sommar. För hälsans skull, om inte annat. Vore ballt att inte ha en kropp som en anorektisk fjortonårig tjej.

Åter till bloggens tänkta ämne - intet nytt på kärleksfronten; dagar och nätter präglas av uppgivenhet och kaske lite ensamhet. Herregud alla är väll ensamma, men jag är nog särskilt dålig på att hantera det och särskilt dålig på att se saker i perspektiv. Tror jag skröt om just mitt nyfunna perspektiv här om sistens, kanske så sent som igår, men jag ljög nog. Perspektiv är nog lika avlägset som förr, men det är lätt att misstolka vissa saker. Lätt att missta sina tankar, ofta kanske man tänker en sak just för det är precis tvärt om, eller kanske mer att man känner en sak just för man tänker tvärt om. Och vice versa. Egentligen är nog enda skillnaden i mitt känsloliv mot för någon månad sen att jag i mångt och mycket gett upp hoppet. Tror jag nämnde det sist, jag ser knappt kvinnor på gatan längre. Alltid har jag gått och tänkt kanske hon, kanske hon, men plötsligt ser jag ingen längre. Kanske låter som en bra grej, men för mig symboliserar det slutet, döden.

Äsch, ryck upp dig. Det finns ju de som har det värre. Herregud jag har ju ett ganska bra liv på ytan? Bäst att leva upp till det, eller åtminstone ge sken.

Ett steg fram, två steg bak

Så vaknar man och inser att det är en dag igen. Hur kunde jag somna igårkväll, när jag sovit nästan hela dagen? Till frukost fick jag lite vaniljkräm som blivit över från middagen, som för övrigt bestod av makaroner med vaniljkräm. Idag ska jag investera i smör, och kanske några andra nödvändigheter. Jag inviga min nya skurborste, och en gång för alla få bort campari-doften i hallen. Idag är också första dagen utan busskort. Jag har bestämt mig för att inte ha något busskort i sommar. Elin Kling tycker ju trots allt det är sexigt att cykla. Hon verkar go, Elin. Man kanske skulle stalka henne lite?

Idag är också dagen då jag för första gången tänker köpa kondomer utan en tilltänkt partner. Mitt nya oberoende jag behöver kanske en liten morot. En liten påminnelse om att alla inte är ensamma i världen, och att heller inte jag måste vara det, varje gång jag öppnar badrumsskåpet.

Jag tror jag aldrig varit såhär likgiltig. Jag orkar knappt bry mig om att tv:n står på kanal fem, vilket betyder en diskussion om schlager-klänningar mellan Josephine Crawford och de töntiga killarna i "Vakna med Voice". Det finns kanske inget jag hatar så som morgonprogram i kommersiell radio.

Faktum är att jag trivdes bättre som desperat, sökande, patetisk än som likgiltig, stillastående, patetisk. Likgiltig så till den milda grad, att jag knappast hetsat upp mig ens över Tove på sista tiden. Jaha, kul att hon kom, kommer jag på mig själv med att tänka. Jag blev ens inte förkrossad när hon plötsligt gick. Jag trivdes bättre desperat stalker, jag gjorde det.

Ny dag. Gå till jobbet, stäng av Josephine Crawford. Jag gillar inte inställsamma mediahoror. Jag behöver åsikter och det måste på i alla fall något plan kunna anses kontroversiella, annars kan det vara. Antingen personligt eller kontroversiellt, annars kan man vara tyst. Eller åtminstone i media. Denna information tycks gått de flesta förbi.

8.50, måste ha frukost.

Help me, help you

Tycks alla slutat blogga och gått ut i solen. Jag bestämde igår att jag inte får gå utanför dörren innan jag städat, vilket tvingar mig att se på alla möjliga värdelösa tv-program. Jag kanske aldrig vart såhär oinspirerad. Med sommaren ska ju följa kärlek och lust, men faktum är att jag inte ens slentrianfantiserar om kvinnor jag möter längre. Visst, vädret är bra och fina stunder med vänner är inte att underskatta, men utan ens hopp om kärlek och utan antydan till nötkött i kylskåpet är livet ganska tråkigt. Till och med alkoholen har slutat kännas rolig. Höjdpunkten idag är reklampauserna på tv:n. Särskilt tidigare omnämnd Mer-reklam, såklart. Men vem har hittat på de dubbade reklamfilmerna där ett par föräldrar bråkar om godis och barnen säger ifrån? Och herregud så glad jag är att jag missade schlager-jippot i år, nu när jag råkade zappa förbi en liten tillbakablick och såg alla hysteriska kitsch-bidrag. Så kommer Finland på det, mer hårdrock och lite kulspruta! Great.

Desperat försöker jag styra upp några tankar, men varje gång kommer jag tillbaka till ingenting. Desperation har bytts mot hopplöshet samtidigt som kärlek och vilja bytts mot ingenting, än en gång tycks jag tappa greppet, lite mindre, lite mer innehållslös, lite längre bort rent fysiskt och mycket längre bort i spelet.

Shortcut

Igårkväll satt jag i en blodpöl och höll hårt min tröja mot en kvinnas bakhuvud. Väninnan grät och sa du får inte dö, du får inte dö. Den bleka kvinnan bara log och tog sin väninnas hand i sin. Jag kunde svurit på att jag såg en bit av hjärnan trilla ut. Jag gömde klumparna under tröjan, så inte väninnan skulle se dem. Hon skulle ju inte dö.

Att dö i mina armar

Livet borde alltid vara som Mer-reklamen. Den då söta tjejen träffas av amors pil och faller i armarna på söta pojken. Den är kanske det finaste jag sett i modern tid. Det är sällan så.

Wednesday by night

Nu måste jag jobba. Jag är trött på att jobba. Jag vill ha asmycket pengar och leka hela dagarna. Ikväll har Ebba och Maria releasfest på pet sounds. Det serveras musik och tårta, och det säljs lådvis av den supersnygga ep:n med plastpåsar i ett rum på framsidan.

Senare baba sonic(!) för andra veckan i rad. Let's hoppa i fontänen this time! Jag måste bara komma på någon skitbra finansiering för kvällen så jag kan bli superfull och spexxa roliga fotografier.

För övrigt tänker jag hoppa med cykel ner i karlbergskanalen i sommar. Jag har hittat en jätterolig liten ramp liksom under en bro. Spexx!

Ses ikväll!

Puss!

Elin Kling!

Morgonens strösurfande ledde mig till några stiltips för män på tidningen café's hemsida. Se vad jag hittade!

"4. Vilka är dina tre bästa stiltips till män, vår/sommar 2008?
– 1) Skaffa en söt flickvan. Gärna från Mariestad! 2) Sola. Skit i att det ar farligt. Rynkor är snyggt. 3) Cykla. Sexigare färdmedel finns inte."

Äntligen lite nyttiga tips!

Love me tender

Det var nog länge sedan jag blev kär i verkliga livet. Men alla dessa bloggar! Det är fantastiskt, två timmars googling, max, är allt som krävs för ett halvdygns kärleksrus. Så tänkte jag, att om jag sparar ner bilder på alla de jag faller för i bloggvärlden, och photoshoppar ihop dessa med de jag varit kär i på riktigt, då kommer jag äntligen hitta min drömkvinna! Kanske att man kan sätta upp lappar på stan när man är färdig. Typ som när någon tappat bort sin ett år fyra månader och tio dagar gamla gråspräckliga bondkatt med hack i ena örat och en extra tå på ena tassen. Hopp!

U-liv

Tvättid klockan sju på morgonen. Jag förstår inte att jag gick med på det här, men jag antar att suget efter rena kalsonger var stort. Egentligen borde man ha kanske tre hundra par kalsonger och strumpor. Det lär ju gå in kanske 100 par bara i en tvättmaskin, så då kunde man ta ett långpass runt jul eller så och sen ha rena kalsonger i nästan ett år!

Det värsta nu är att jag sitter här helt morgonäcklig men kan inte göra något annat än att stirra på facebook. Alla handdukar hänger i torkskåpet och ica är stängt för frukostinköp.

På sommaren är det lätt att man koncentrerar all sin kvinnojakt till parker. Kanske lite klubbar också, men det är ju inget sommarfenomen. Tyvärr träffar man ju aldrig dessa ballaste människor när man börjar med att döma dem efter bröst/rumpa. De bästa, snyggaste, verkligaste kvinnorna hittar man väll fortfarande i kollektivtrafiken? Isåfall kan jag ju inte cykla hela sommaren. Eller finns dessa bästa kvinnor på cykel också? Då kan jag plinga på dem. Det vore ashett.

PLINGPLING!
tune of summer

Om femtio minuter öppnar Ica. Då ska jag köpa smör till mitt knäckebröd! Woho!

Nästa vecka är denna panikfattiga period slut! Kan det vart min längsta? Kanske kanske. En dag var det så illa att jag bakade scones med sirap istället för smör och åt utan pålägg. Men snart är jag man igen. Ses på folkoperan! Woho! Parteyheyhey! Jag och Amanda kommer troligtvis riva några klubbar. Kanske att vi sänker Harley-båten. Sen ska vi hänga på Thaiboat och dricka piña colada. Hey freedom!

Inkonsekvens

Madeleine har rätt, jag borde faktiskt börja skriva här igen. När jag försvann härifrån för kanske en vecka sedan kände jag att jag ju klarade mig ganska bra själv, men naturligtvis var det bara ett symptom på att jag jobbat för mycket, druckit för mycket och sovit för lite. Nu har nog ändå de flesta tagit bort sitt bokmärke, så jag kan ju lika gärna börja om här som att starta helt på nytt.

Nyheter:
Jag har fått en cykel. Den är skitsnygg, verkligen skitsnygg. Peo hittade den i sitt förråd och ville inte ha den. Peo vill inte cykla längre sedan han bröt foten i början av nittio-talet. Nu ska jag sluta köpa busskort. Tur att jag är skitbra på att cykla och tar mig från dörren till vart som innanför tullarna på max tjugo minuter.

Jag har en ny kompis. Hon heter Amanda och är asgrym. Någon kanske till och med minns, jag skrev om hur bra kompisar jag trodde vi skulle bli innan vi kände varandra för några veckor sedan. Annars går det bra att söka. Amanda och jag är asbra på att dricka sprit och skrika bögjävel åt varandra. 

Det har blivit sommar. Plötsligt är det ganska trevligt att vara singel. Man kan sitta i en park med solglasögon och titta på tjejer med snygga bröst. När man har lust tar man Valentinas kickbike och studsar över gräsmattan för att prata med dem. Tyvärr ser jag mest rolig ut i solglasögon, så mina chanser är kanske inte jättebra. I lördags friade jag till Lisa, men hon sa nej. Förresten ser jag jävligt dum ut i keps också. Observera att jag hade solsting då denna bild togs. Förresten #2; jag ser ut exakt som min lillebror! Han är elva.

Det var också i lördags jag somnade i kanske tjugoåtta graders värme, mitt i gassande solen på gräsmattan i Tantolunden. När jag kom hem fick jag supermycket feber och frossa så jag knappt kunde stå. En tråkig bieffekt var att jag dessutom redan i maj lyckats skaffa min traditionella välmarkerade T-

bränna. Särskilt då på vänster arm. Det värsta med denna typ av solbränna är att man ju inte vill visa den. Det resulterar i att man har t-shirt på sig hela sommaren, och kontrasterna blir bara starkare och starkare. I augusti vill man ens inte visa sig utan tröja för mamma. Men det är ju tradition.

Idag skrev jag en kommentar på Hanna Fridéns blogg. Jag visste väll inte vem hon var, bara någon randomblogg jag ramlat in på. Inlägget handlade om att hon ville ha en toffelkille i sommar, som kunde sova med henne men låta henne vara ifred på dagarna. Utmärkt, tänkte jag och berättade kort om mig själv. Det tog kanske fem minuter innan Madeleine faceboxade ett citat från min kommentar. Genast blev jag lite orolig och beslutade mig för att faceboxa upp denna Fridén. Naturligtvis har vi fjorton mutual friends på facebook och alla tycker hon är jätteball för hon är snygg och smart och programledare. Alltså no offense, hon är säkert jätteball, men kan man inte få vara anonym någonstans? Som vanligt vet alltså alla allt jag gör utan att jag ens medvetet fläkt ut det. Då kan man ju lika gärna blogga, tänkte jag. Säkert sitter någon jag har tio mutual friends med och spanar på min nakna kropp genom fönstret just i detta nu. Det vore fint.

En sak som gör mig glad är dans på tv. Alltså inte typ Let's Dance, typ som i 13 snart 30 som precis gick på trean. När två börjar med någon superavancerad intränad synkroniserad dans. Så plötsligt kommer det kanske trettio personer till som helt magiskt kan vartenda move. Fantastic!

Fortsättning följer inte

Jag och Sebastian hade ett långt samtal på parkbänken här utanför igår. Om vad som är viktigt, om att bearbeta och gå vidare och om att skriva sina tankar. Sebastian hade när det var lite jobbigt skrivit som ett slags schema för vad han skulle gå igenom. När han ska vara ledsen, när han ska vara arg och när han ska vara uppgiven. Han satte den på kylskåpet och tittade på den några dagar innan han kände sig redo att ta bort den. Bra tipps tyckte jag.

Vi pratade om mig också, ganska mycket. Om mina besattheter och hur de kan vara så långvariga. Men jag har gjort framsteg, mer de senaste veckorna än på hela året innan tror jag, det känns inte som det är så långt kvar nu.
Saken med dessa anteckningar man sätter på kylen är att man också måste slänga dem när man känner att de gjort sitt. Att det är bra att skyffla ur sig känslor, men i längden blir nog inget bättre om man hela tiden påminns om hur man var. Min förra blogg handlade bara om min besatthet till Tove. Fast jag kanske inte slutat vara besatt blev jag till slut tvungen att släppa den, och bli av med de värsta tvångstankarna som lagrats där.

Nu tycks det tyvärr ha blivit dags att kassera även dessa tankar. Jag måste nog börja om lite från början igen. Jag vill ha en riktig romantikblogg, så som denna var tänkt. En som blickar fram och inte bak, en fylld med hopp och utan sorg.

Hejdå

Call me, baby

Ibland tittar jag på fotografier föreställande kvinnor jag tycker om. Eller bara kvinnor jag någon gång har tyckt om. Konstigt nog tycks det finnas mindre bilder på de jag tyckt om mest.

Jag har:
En fin lägenhet
En ny Ally-box
Inte legat på kanske två månader
En dålig skivsamling
Tio centiliter Campari
Fem centiliter brännvin
Nästan en flaska rödvin
Två paket bacon
Tvättid
En kärlek
Tre småbesattheter
Tio cigaretter
Fem kronor

Dessutom:
Ett jättestort behov av förfest, fest, efterfest

Så om någon vill:
Köpa sovplats
Köpa sex
Köpa broder daniel-skivor
Äta middag på restaurang Eric (skitdyrt)
Betala för att titta på Ally med mig
Betala för tvättning

Så går det bra

Grannarna ser mig naken

Jag fick lite dåligt samvete idag när jag läste Amandas blogg. Hon berättade hur mycket hon ogillar ouppdaterade bloggar, och jag vet ju redan hur mycket jag ogillar dem. Jag ber om ursäkt. Den här helgen har jag legat i soffan med följande undantag:

Fredag:
Tantolunden med Daniel, Allhuset featuring tre (3!) (+en som inte räknas (fast egentligen var det kanske bara två som riktigt räknas)) ex, allvarliga konversationer, förlust av garderobsnyckel. Kvällen avslutades med över två timmars promenad för att sova på ett hårt golv.

Lördag:
Smärta i hela kroppen. Bonnie & Clyde på Landet, lång promenad hem, drömde om att bo centralt.

Söndag:
Tv-serier, packning.

Måndag:
Tv-serier, flytt (folkungagatan!), campari-juice med Amanda S och Björn, tanto med några fler.

Okej jag vet att det här inte ska vara en av alla dessa bloggar där det bara berättas ÖÖH IDAG HAR JAG men faktum är

Jag måste sluta obsessa

Dessutom har jag en jättefin lägenhet dit ni alla är välkommna på vin/sprit/öl/drinkar/pizza/tv/film/middag/mackor/tristess/vadnivill/närnivill

TIPSTIPS

Jag brukar ju vara ganska retarded vad gäller trender/nya saker/gamla saker, så alla här säkert redan hört. Men det här är det bästa jag hört på kanske två hundra år.
New Soul

Ännu ett exempel på en superlåt som hamnat hos fel artist med fel producenter:
Toxic

Du skulle vart där

Georg påminde mig om en trevlig ankedot idag. Det var när vi skulle till Finland i somras. Vi var trötta och inte alls sugna på alkohol, men en finlandsbåt är en finlandsbåt tänkte vi och gick till akterbaren. Väl där motade vi vårdslöst ned ölen i strupen och pratade om hur dålig trubaduren var. I hörnet satt en kvinna och såg lite ensam ut, så medan jag gick ut för en cigarett samlade Georg mod och satte sig vid hennes bord. När jag var borta berättade hon att mannen på scen var hennes pojkvän, men Georg pratade på om sig och mig och henne tills jag kom in. Jag presenterade mig och hon frågade, vad jag tyckte om musiken. Konversationen löd som följer:

-How do you like the music?
-Actually I think it's terrible.
-Okey.. So what do you look for in an artist?
-Well.. How about some talent?
(Georg viskar)
-Det är hennes kille

Kapitalismens fläktar

Medan jag all min vakna tid brottas med mina tvångstankar och besattheter slår det mig; det är väll självaste defenitionen, att det inte går? Att här går jag och kämpar dagarna i ända men kanske kan förtryck aldrig tysta rebellerna för gott?

Om jag nu ska tro den tesen finns det bara en väg att gå. Jag måste förhandla. Jag har ingen aning om hur man förhandlar med sitt inre. Jag lyssnar ju aldrig.

Det är synd att självbevarelsedriften alltid är den svagaste av drifter. Jag har ingen lust längre att hela tiden känna mig som botten på näringskedjan, men jag tycks aldrig riktigt kunna förmå mig kravla över denna lilla kant eller höga mur. I tysthet avundas jag de riktiga rebellerna. De som bor i grottor i bergen och aldrig vet om de ska överleva dagen. De slåss för något verkligt, något de tror på. Kanske slåss de för frihet, kärlek, eller något mycket större - kanske slåss de för en ledare de dyrkar, sina vänner eller någon gud. Jag slåss också. Varje dag. Jag slåss för pengar och mental hälsa. Det är inget värdigt liv. När jag går hem på kvällen hoppas jag passera någon i nöd. Bara så jag kan få rycka in, kanske känna lite riktig fara, och förhoppningsvis känna att jag gör någon nytta för någon annan någonsin. Det är nog ganska naturligt att känna så i vår trygga tillvaro. Trygghet, trygghet.

Samtidigt i en annan del av hjärnan; trygghet är det enda jag vill ha. Veta att någon kan hjälpa mig om jag behöver. Att någon är där. Ibland tänker jag på vad som skulle hända om jag exempelvis spontandog eller rymde. Hur lång tid skulle det ta innan någon förstod att jag var borta? Säkert en vecka. Minst, kanske två. Jag vet inte om jag är bekväm eller inte med tanken, men det är nog sant. Eller, kanske att bloggen skulle avslöja mig. Om jag exempelvis inte skulle skriva på en hel dag. Troligtvis skulle tyvärr inte polisen ta en sådan anmälan på så stort allvar.

Det är egentligen inte så viktigt, det där. Dör man så dör man, spelar roll om någon vet eller inte man är lika död ändå. Rymmer man så uppskattas förmodligen bara det lilla försprånget, så det gör ju heller inget. Men så tänker jag lite på den här veckan. Jag har jobbat minst nio till tolv varje dag. Då vill man så gärna att någon ska ringa och säga men gör det där imorgon. Fast man inte kan. Äsch

Snart är det sommar. Vem bryr sig om kärlek.

Dagens slutsatser

1) Tunnelbanan är vårkänslans värsta fiende. Kallt, mörkt, fuktigt
2) Förseningar i tunnelbanan är jättebra. Då kan man gå istället.
3) Liggförbud införs till och med andra dejten.

Ally says:

"Why can't I give advice to whoever? I mean, I obviously have love all figured out"

Ally gör mig så himla varm. Förvirringen, skrattet, den tafatta intelligensen.

Men kom igen då

Jag önskar så himla mycket att någon ska berätta att hon är hemligt kär i mig. Jag ska bli jätteförvånad och säga åh du är så himla fin, men jag känner inte så, och krama henne hårt. När vi inte pratat på någon vecka och jag tänkt om och om igen kommer jag fram till att hon ju är den bästa kvinnan jag vet. När hon ska till jobbet/skolan dagen därpå sitter jag på hennes buss med en blomma. Förlåt, jag fattar inte hur jag inte kunde fatta vad du betyder för mig.

Så börjar en av medpassagerarna sjunga;

"This is the first day of my life

Swear I was born right in the doorway"

och alla andra på bussen stämmer upp;

"I went out in the rain suddenly everything changed.."

Kör är kommande trenden inom kärleksförklaringar. Jag tror jag aldrig skulle kunna säga nej till någon som kom med en kör. Observera att det alltid måste finnas lite aaah-stämmor.

Ballt vore också om man gjorde hela tricket strax innan avstigning, och hade en liten orkester redo på hållplatsen. Med hjälp av varsin mobiltelefon skulle man kunna synkronisera kalaset, och när vi stiger av står där en hel orkester med pukor, blås och stråkar, och kören följer med av bakifrån.

Men vänta är det då inte ännu bättre följande scenario;

Kvinnan sitter på bussen. Strax innan hon ska av börjar alla på bussen spontansjunga. När hon kliver av står där en hel orkester och bildar en korridor från bussdörren. Kören följer bakom henne, och längst bort där korridoren slutar (ca femton meter musiker i två led) står jag med jättefina kläder och en jättefin blomma (bara en, med långt skaft).

Hoppas jag inte skrämt iväg några eventuella spekulanter nu.

Musik är nya svart

Jag tar tillbaka allt ont jag skrev om musik igår, och inser att det bara handlar om min obefintliga självbevarelsedrift. Ska det vara så svårt att välja musik man borde lyssna på, istället för musik man känner som?

I morse gjorde jag slag i saken och laddade ipoden med Sam's Town. Ni kan säga hur många gånger ni vill att Killers bara är ytlig plastpop, få kan beskriva mig så väl i ett paket utan ångest, med vårkänslor.

"It’s funny how you just break down
Waitin' on some sign
I pull up to the front of your driveway
With magic soakin' my spine
Can you read my mind?
The teenage queen, the loaded gun;
The drop dead dream, the Chosen One
A southern drawl, a world unseen;
A city wall and a trampoline
Oh well I don't mind, if you don't mind
'Cause I don't shine if you don't shine
Before you jump
Tell me what you find when you read my mind
Slippin’ in my faith until I fall
You never returned that call
Woman, open the door, don't let it sting
I wanna breathe that fire again"

"Can we climb this mountain
I don't know
Higher now than ever before
I know we can make it if we take it slow
Let's take it easy
Easy now, watch it go"

Seriöst, jag får lyckoryck av denna plastpop. Ni vet sådär så man inte kan låta bli att knäcka huvudet lite fram och tillbaka, axeln rycker i takt med musiken, eller det kanske förresten bara är jag som inte lyssnat på musik nästan alls på så himla länge? Abstinensen gör sig till känna först när man luktar lite på drogen?

Hur som helst
I feel good

Tyvärr hinner jag inte se solen för jag måste sitta och jobba i mörka bunkern i kanske två veckor (sen är det augusti och regn)

Vårkänslor

Det bästa med våren är att alla är så himla snygga. Jag lunkar visserligen fortfarande omkring och utstrålar nyvaken i soptunna, men alla kvinnor! Jag förstår inte vad ni gör, för varje vår när solen börjar kännas på riktigt är ni så himla snygga. Oftast brukar jag tycka det är mysigt bara och kanske på sin höjd snegla lite hit och dit, men idag kände jag mig faktiskt lite illa berörd. Hur ska jag jobba med mig själv när alla världens kvinnor plötsligt hoppar tre steg upp på den klassiska tio-skalan. Sjuor blir tior, nior blir tolvor, jag blir besatt, stirrig, ofokuserad.

Jag försöker sätta på mig lite för mycket kläder och stirra ner i marken när jag rör mig utomhus. Jag tänker att om ingen ser mig ser jag inte någon och vice versa. Jag skäms faktiskt lite över att jag inte ens försökt se lite fräsch ut men jag trodde det kom automatiskt. Kanske efter några fler soltimmar.

Road from perdition

Än en gång har det goda segrat. Jag menar, antagligen var det meningen att jag skulle förstå hur ohälsosamt mitt datoranvändande egentligen är, inte är det väll meningen att man ska ha hela sitt liv komprimerat till en klump på två komma två kilo?

Ibland kan jag bara tycka att gud eller vem det är som bestämmer kan vara lite väl hård i sina läxor mot just mig. Inte behövde han väll ge mig ett års depression bara för jag ska fatta lite mindre om kärlek, och inte behövde han väll radera all min musik och i princip vartenda brev jag någonsin skrivit och dessutom min ungefär tjugofem sidor långa början på mina memoarer. Alltså min kära självbiografi, det här kommer aldrig kunna återskapas och jag kommer aldrig kunna berätta med samma inlevelse som första gången. Eller så var det han ville förklara för mig att jag borde fokusera på mitt arbete. Allt i den kategorin har jag naturligtvis sparat på annat håll, så jag kan inte ens skylla ifrån mig på något nu när jag måste lägga all min tid och energi på att återskapa mitt privatliv.

Back to work; kärleken kärleken. Det känns som jag gör ett relativt bra jobb med att släppa tvångstanken som hitintills fått mig att dygnet runt gå och fladdra med blicken i hopp om en glimt av min framtida fästmö. 

Recept:

House - Kärleksfria tv-serier tar mycket tid med lite romans. Generellt kanske ett dåligt trick, men Dr. House lyckas faktiskt med sin arrogans och likgiltighet tillfälligt förtrycka all kärlekstörst i mig. För övrigt var det tre säsonger House jag laddade ner då min hårddisk gick sönder. (Såklart, att jag inte tänkt på det. Naturligtvis kunde inget vanligt hederligt virus göra min dator såpass handlingsförlamad, men ett från House?)

Jobb - Den enda kvinnan på mitt jobb är gift med mannen mittemot. Kvinnoförtryck gör faktiskt ibland livet lite enklare att leva.

Ingen musik - Här har man gått i typ tjugo år och trott att musik gör hjärtat gott. Inget kunde ju vara mer fel. Det finns inget som får mig att gråta så fort som valfri musik. Exempelvis valfritt med Celine Dion eller Damien Rice. Eller Elliott Smith. (Förresten kanske filmer då någons (skitsnygga)käresta dör i typ cancer är snäppet värre (Autumn in New York (se den se den (Winona Ryder och Richard Gere (älska dem!)))))

Pyjamas - Jag har alltid älskat att sova naken. Tills för någon vecka sen, då jag insåg att man plötsligt inte är lika ensam med en pyjamas. På riktigt. När man är naken fattar man ju att något fattas. Med pyjamas förstår man att man inte känner sin kärestas hud bara för det är tyg emellan.

Ett sista farväl

En oerfaren kanske kan tänka att följande ju inte har något med romantik att göra, men faktum är att jag de senaste kanske nio månaderna inte haft någon närmre än min dator. Jag har inte ens märkt det, inte reflekterat, bara tagit honom för givet. Alltid har han följt vid min sida, alltid har jag kunnat jobba, blogga och facebooka vart jag vill, när jag vill.

I morse var min käresta död. Alltså hårdisken är helt stendöd. Alla mina bilder, brev, musik, mail. Kanske det värsta; hela min sparade bloggrunda. Det känns så förnedrande, den lilla plåtburken för kanske tusen kronor dör och hela mitt liv rasar samman.

Snälla, ge mig adressen till din favoritblogg.

Fokus

Shape up säger jag. Jag tycks helt tappat syftet till denna skrift. Jag skummade igenom senaste månaden och inser snabbt att detta inte är något annat än planlöst ältande som omöjligt kan leda någonstans. Jag behöver en plan.

1) Ta hand om mina vänner

Vattna dem, vattna dem.

2) Göra upp med mitt förflutna

Okej, uppenbarligen släpps inga obsessioner genom att sitta själv och titta billiga romantiska komedier. En av mina dåliga egenskaper är den att jag, liksom många andra, gärna håller dörrar öppna. Att man kanske avslutar exempelvis ett förhållande med ord som "..just nu" bara för man är så rädd att man ska ångra sig. Inte okej, här ska skrivas brev. Jag tänkte börja med Madeleine. Några rader kanske som berättar för henne att hon är en fin tjej och jag är ledsen att jag varit ett jävla asshole men att det nog var lika bra för hennes mentala hälsa. Eller bara ett förlåt, du förtjänade inte vad jag gav dig du är bra live on and live good. Naturligtvis då utan några öppningar eller kom tillbaka-rop.

Tove måste också få ett brev. Eller, jag ska nog inte skicka det till henne, men i alla fall skriva ett så jag vet själv. Lite att jag är ledsen att jag gjorde slut, men som vi båda vet skulle det antagligen slutat i vilket fall för jag hade aldrig insett vad du betydde för mig innan det var för sent och kanske var allt om man så vill bara en jävla läxa för mitt ego och för dig (vad det nu var). Men mest vill jag säga förlåt för jag rev upp såren och för jag fortfarande är så helt utan motstycke värdelös på att förstå konsekvenser, känslor, människor, förlåt för jag fortfarande efter all denna tid missförstår varenda sak du säger eller gör och inte minst förlåt för jag fortfarande inte litar på ditt omdöme.

3) Göra upp med min stress

En av de största syndabockarna för mina rasade relationer är nog min osäkerhet i resten av mitt liv. Att man aldrig vet var man ska bo, om man har pengar, vad man vill göra, det blir svårt att fokusera på vad man väl känner när man väl känner det. Eller att ta sig tid. När jag i vintras träffade Madeleine var jag så upptagen att jag redan några veckor in i vårt förhållande kunde komma hem till henne vid nio-tiden för att bara sätta mig och jobba till efter hon somnat. Men det här är så viktigt, vi gör något kul imorgon! Prioriteringar hela tiden. Emelie, Tove, alla har de fått lite samma behandling. Inte okej.

Jag behöver alltså styra upp alla grundläggande mänskliga behov innan jag ens försöker träffa någon. Jag kan ju inte förstöra en chans till bara för jag är så upptagen med mig själv. Regler alltså. Ingen dejt innan lägenhet, stadig ekonomi och mindre än tolv timmars arbetsdagar.

4) En första gallring

Jag har alltid vart dålig på att sålla bland eventuella livspartners. Alltid blivit besatt av människor jag egentligen redan förstår att jag inte har någon som helst framtid med. Okej, är man stabil i psyket är det helt ok med jättesnygga one-night's, men inte när man är mig. Den första partnergallringen får inte innehålla saker som bröst, rumpa, pengar, lägenhet. Den första partnergallringen får innehålla personliga egenskaper, röst, ögon. 

5) Ärlighet

Ärlighet kanske mest gentemot mig själv. Jag får helt enkelt inte träffa någon bara för jag inte har något bättre för mig. Framför allt får jag inte träffa någon bara för det är en utmaning, eller bara för hon inte vill ha mig. Det är bara så svårt att veta skillnaden, när vill man ha kvinnan och när vill man ha jakten? Det blir nästa uppgift att ta reda på. Kom gärna med förslag.

Ibland känns det som mitt liv stulits från mig. Allt jag någonsin hållit kärt har tagits över av någon annan, men som vanligt är det ju mitt fel. Knowledge is not bliss, jag vill inte veta att jag bara har mig själv att skylla min egen olycka.

Fredagsbekännelser

Idag nådde jag en sentimental lågpunkt. Kanske en av mina värsta. Det var en tår. En liten, men ack så förtryckt. Förmodligen min minst önskade tår, någonsin.

"Knowing Cameron I know there must be a good reason"

"My birthday is July fourteen. My daddy is coming home July fourteen. I'm going to meet my daddy for the first time ever, on July fourteen"

Ja ni fattar nog. Jag grät till Con Air. Jag kunde inte hjälpa det. Jag hatar mig för det. Jag hatar Simon West för han regisserat. Jag hatar Nicolas Cage för han är den sämsta skådespelaren jag vet. Jag hatar Jerry Bruckheimer för han producerat. Det bara hände.

En bra sak har dock hänt. Ännu ett bra drag av SVT. Idag sändes Erin Brockovich på kanal ett. Fantastisk, fantastisk. Här var tårarna befogade.

Jag har jätteont i magen. Magknip alltså, oavbrutet sen klockan åtta i morse panikmagknip. Här kommer lite bakgrundshistoria:

Igår jobbade jag över. Peo blev glad av min godhet och köpte lite öl jag kunde dricka medan jag satt i den mörka studion för tusende timmen i rad. Jag blev full. Då ringde jag Daniel som gick med på att mötas upp på Folkoperan. Öl, öl, white russian, öl, klubb gås med Amanda, Mimmi, alla andra, öl öl öl öl. När alla gått hem tvingade jag och Daniel smidigt in en stackars ovetande och förvirrad norrlänning i vår taxi.

Väl hemma hos Daniel ville vi se om det var sant om norrlänningar, att de kan dricka mer än vi. Från Daniels pappas barskåp plockade vi fram en flaska martini, en flaska absolut och en halv flaska campari. Bara en sak hade jag på hjärnan; campari juice. Åh, denna förädiska dryck, skruvkorken satt som berget och trots mina svällande testostronfyllda armar fick jag inte upp flaskan. Det tog Daniel ungefär en och en halv sekund att öppna korken, och jag hällde upp. Tor, norrlänningen alltså, och Daniel fick martini och fanta, camparin ville jag ha själv. Någon juice hittade jag inte, men fanta är väll ungefär samma sak?

Det var jätteäckligt, men jag drack ändå. Jag visste ju att det borde vara gott. Vi hade jätteroligt, dansade och skrattade tills jag slutligen somnade på golvet. På morgonen liksom klämde och vände sig magen fram och tillbaka. När jag ringde Daniel och jämrade mig förklarade han lungt. Korken på campariflaskan hade ju suttit så hårt för den var gammal. Det var möggel i korken, vilket min snälla kamrat tydligen glömt berätta för mig innan jag drack upp.

Bara för jag ville ha allt själv. Jävla karma.

ps.

Norrlänningen somnade först. (Dock var det jag som somnade på golvet och fick stora blåmärken på revbenen)

ds.

Dagens sökord

"bulgarisk"

Va?

Vi tar en öl efter jobbet

Jag har totalt tappat min självkontroll. Det är jättetråkigt när det inte finns något mellan en öl och ÖÖÖH TAXI TAXI EFTERFEST MARFINI CAMPARI WOOHOOHOOWOOHO.

Jag skrämmer ju bara alla omkring mig, det hjälper ingen, och såhär dagen efter när man sitter på jobbet och mår panik förstår man aldrig varför man ville dit.

Jag önskar så mycket att jag bara kunde gå ut med mina vänner och umgås. Jag försöker ofta, men min fascination för människor jag inte känner är i stunden så mycket större än den för de jag känner och fast jag inte vill sår jag bara nya frön om och om igen utan att någonsin komma ihåg att vattna de gamla. De flesta gör väll sina fördomsprofiler på nya människor de möter, men som vanligt tar jag saken tre steg längre och bygger mig ett helt sagoliv med nästan varje trevlig människa jag träffar. Jag dricker fortare och fortare och pratar mer och mer om bröst och ladugårdssex för att maskera mina verkliga fantasier. De skamligaste av alla tror jag efter tolfte ölen; och kanske är det sant. Medan jag skriker, röker och dricker vill jag inget hellre än att vakna skavfötters med vårsolen på de vita lakanen, steka ägg och bacon till den knastriga slade-skivan old, new, borrowed and blue och servera frukost till min nyvakna vän på en sån där söt liten bricka med en kudde på undersidan. Sätta mig på gräsmattan och bara vara tyst. Det är långt dit, den längsta resan av alla och det svåraste av alla uppdrag.

Fel plats vid fel tidpunkt är ett jättedåligt utångsläge i livet. Jag är expert, jag är nästan alltid där och allt av mening missar jag till förmån för något utan mening. Det blir lätt så när rädslan att missa något är för stor, man tar i och man försöker men kanske var det inte platsen eller tiden det var fel på utan kanske bara mig. Kanske finns det inget som tur eller otur utan bara olika reaktioner på omgivningen och kanske är det där jag har att lära. När man sitter och pratar och hela tiden tänker ett steg fram; att man aldrig riktigt lyssnar och svarar utan bara försöker få det man redan tänkt sagt. Jag har missat så många konversationer och så många har hatat mig för jag inte lyssnar, men jag förstod det först nu. Som vanligt handlar allt om rädslan och som vanligt handlar det om den största rädslan av dem alla; rädslan att inte var bäst. Att man ska behöva bli nästan tjugoett år innan man förstår att det viktiga inte är vad man gör utan varför, och det viktiga inte är när utan sammanhang. Så skyller jag på alla andra igen, varför har ingen berättat det här för mig förut? Eller har jag bara inte lyssnat?

Dagens löpsedel

"POLISENS SEX MISSTAG; ENGLA KUNDE ÖVERLEVT"

då får jag lust att säga

"ENGLAS SEX MISSTAG; ENGLA KUNDE ÖVERLEVT"

eller

"MAMMANS SEX MISSTAG; ENGLA KUNDE ÖVERLEVT"

så arg blev jag

Dagens löpsedel

"SÅ FICK KVINNORNA ANDERS, 42 ATT ERKÄNNA"

Min lillebror gick i samma klass som Engla

Är det något jag tycker sämre om än mitt eget känsloliv måste det vara medier. Alltid ska de skriva om antingen fullständigt irrelevanta saker, eller saker de inte har en aning om. Värst är som ni vet gratistidningarna. Särskilt illa tycker jag då om dessa monster i fula jackor som jagar mig varje morgon. Särskilt illa tycker jag då om han med det självbelåtna leendet, stora röda prasseljackan och en gigantisk reklamskylt på ryggen som täcker halva gången från fridhemsplans tunnelbanestation till västermalmsgallerian varje morgon. Fast honom kanske det mest är synd om, egentligen. "Men sluta för guds skull le när du står har med en jättelik skylt på ryggen, stockholms fulaste jacka och stockholms fulaste keps med stockholms sämsta tidning i handen" vill jag skrika varje morgon.

Såklart har jag inte öppnat någon skvallertidning, däremot har jag följt rapport slaviskt den senaste veckan. De flesta brott kan jag ändå relatera till. Eller på något vis förstå. Att man kan tänka, att visst var det jävligt onödigt att döda killen, men jag förstår att du var arg. Eller du behövde väll inte råna banken, men jag förstår att du behövde pengar. Men det här? Jo, jag såg en liten flicka cykla längs vägen, så jag tänkte att om jag inte skulle ta och döda henne och gräva ner henne i skogen?

Google gone nuts

Jag har en ny besatthet. Jag vet inte om det är fel på mig eller google. Söker du på "kåt sexton" hittar du mig som nummer två bland googles resultat. Samma gäller när du söker på "anna kåt", "kåt var hon" blir #4, och "jag blev så kåt" #5.

Jag kom fel/dagens sökord

Kanske är det dags att starta ett återkommande element i all denna röra av känslor och egocentrism.

Vinnare i jag kom fel är:

"Kåt var hon"

1) Vem fattar inte att man inte hittar porr på google? Prova altavista.
2) Skriver jag verkligen snusk så ofta, eller är dessa googlare kanske än mer besatta av sin quest än jag?
3) Är det porr jag behöver? Kommer porr hjälpa mig släppa mina absurda begär?
4) Vi har nog mycket att lära av varandra, porrgooglarna och jag.

Fortsättning till Kajsa

Jag vill tillägga att jag aldrig varit den som klagat om relationsproblem förut. Alltid har jag tagit vad jag kan, släppt vad jag inte når. Bara vad gäller relationer, förstås. Jag har aldrig ältat förut. Även om jag efter mitt första major breake-up var tillräckligt ledsen för att tatuera in ett minne på en så strategisk plats som handen, så släppte jag det fort. Efter bara någon vecka gick jag vidare, och har faktiskt aldrig blickat tillbaka. Kanske är den oundvikliga prövotiden som ung redan slut. Kanske är det en fix-idé, kanske handlar min obsession i första hand om en längtan bort från jakten, till en fast punkt i livet, till en vän som alltid finns där.

Säkert spelar det in att jag aldrig haft ett permanent boende, även som barn flyttade jag ofta, och säkert spelar det in att jag aldrig, förutom då Tove, haft en riktig vän. Någon jag verkligen litat på om allt, kunnat ringa mitt i natten bara för att säga hej, kunnat träffa fast man bara vill sova, någon jag kunnat bråka och tycka olika med utan att vara orolig för relationens fortsatta existens.

Jag har ju trots allt betat av ett ganska stort antal relationer under mitt ganska korta liv. Både kärleksrelationerna och de vänskapliga har vart många men korta, och jag tror inte bara det beror på att andra tröttnar på mig. Min pappa har jag aldrig vart nära på något djupare plan än möjligtvis ett och annat skämt om kvinnor och mörkhyade, och min mamma lärde jag egentligen känna först för kanske någon månad sedan. Då Tove faktiskt är den enda fasta punkt jag riktigt haft känns det på sätt och vis ganska naturligt att det nu är henne jag längtar efter. Något måste man ju visualisera, och hon ligger ju väldigt nära till hands.

Dialog med Kajsa

"kajsa sa...

jag förstår att du vet det jag säger, men ibland känns det som att du behöver höra det. det går ju inte att leva i nuet om man hela tiden obsessar och tänker på att man måste leva i nuet.

jag tror att man kommer rätt långt med att flytta till ett annat land, en annan stad och skapa sitt eget äventyr. (dessutom suger ju stockholm). OCH, glöm den där tove. det var väl ändå antagligen inte meningen?

den 14 april 2008 16:31"

Såklart jag behöver höra det, och jag tackar ödmjukt för din ärlighet. Såklart måste jag släppa min besatthet, både om nuet och specifika kvinnor, det är ju så att säga poängen med att vräka den ur sig. En annan aspekt, kan jag visserligen bara spekulera i, men är det inte som utomstående också ganska roande att läsa en psyko stalkerkilles bekännelser? För de som inte blir uthängda då förstås. Men jag tror det jämnar ut sig för er, trots mitt egocentriska innersta anser jag mig ändå i ganska hög grad ha dedicerat mitt liv åt att hjälpa och vara snäll.

Det materiella hindrar mig tyvärr mer än något annat från en landsflykt. Jag har ett oförskämt bra och roligt jobb här i Stockholm, och det skulle dröja minst några år för mig att nå motsvarande på ny ort. Kanske särskilt utomlands. Dessutom älskar jag Stockholm på många sätt. Skinnarviksberget, Tantolunden och en del pubar ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Kanske är jag, tyvärr, lite för intensiv för en såpass liten stad. Ibland känns det som jag nöter bort allt det bra.

Problemet med Tove är att jag inte är övertygad om att det inte var rätt. Fast hon sagt till mig tusen gånger (tre, kanske) att det inte är någon idé, har jag inte lyckats släppa min fantasi om att hon kanske bara är rädd. Eller att hon bara behöver påminnas. Sen vet jag ju att jag omöjligt kan varken visa henne från rädslan eller påminna henne om hennes eventuella känslor från den sits jag satt mig. Allt logiskt säger ju lägg ner; Tove har alltid vetat bäst, alltid haft bäst minne, och faktiskt nästan alltid haft rätt (utom möjligtvis om tv-apparater och datorer). Men jag har aldrig fått något genom att vänta på det, alltid tvingats jaga antingen av mig själv eller andra, och kanske är det bara så jag vill ha det. Alltid har jag blivit kär först, för att sedan lura och manipulera mig till besvarandet av känslan, men en del fungerar nog bara så. Oftast är detta bra, oftast (nästan alltid) har jag faktiskt fått vad jag vill, men när jag väl inte får det blir det näst intill omöjligt att släppa taget. Bara lite till, bara lite till. 

Jag är inte van vid nej. Det är min största utmaning nu, jag måste lära mig. När är ett nej ett nej?

PS

Jag gillar Göteborg också. Jättemycket.

DS

Analys till Kajsa

"kajsa sa...
ibland undrar jag hur seriös du är och hur mycket som är ett skämt och ifall du är så desperat som du verkar och ifall du tror att du kommer träffa någon om du letar ögonen öronen och själen ur dig. och om du bor kvar i stockholm! kom igen, flytta någonstans, flytta ifrån alla ex och allt bagage. jag tror att det ibland räcker att fly geografiskt. och så ibland, nästan hela tiden, vill jag bara säga CHILLA.

puss och kram från kajsa

den 14 april 2008 00:18"


Ibland tror jag på den gamla tesen, att det finns en för alla. Eller kanske högst två eller tre, men att det definitivt inte finns obegränsat med kärlek till var och en. Att det gäller att veta sin chans, känna sig själv, veta vad man vill när man vill det.

Ibland tror jag kvinnor är kvinnor, kärlek är vad man vill och don't worry be happy. Men oftast inte.

Mycket handlar nog om rädslan, vad händer om jag missar? Men herregud, du är ju tjugo år! Varför stressa, en del hittar inte sin kärlek innan trettio och andra inte före femtio, ta det lugnt!

Det är dit jag behöver komma, och jag måste inse att fast livet är så kort så finns det tid.

Att det viktiga inte är kvantitet utan kvalitet är en teori som jag utan problem applicerar på de flesta aspekter av mitt liv.

Klart du ska röka, det viktiga är att man har kul så länge det varar. Klart du ska knarka, det viktiga är att man har kul så länge det varar. Klart du ska hoppa över stupet, det viktiga är att man har kul så länge det varar.

Jag anser hela tiden mitt liv vara i stunden. Jag kan inte vänta på något, och jag kan inte planera eller spara. Vill jag ha något, då skaffar jag det genast, och jag är van att få vad jag vill, när jag vill det. Dessa egenskaper ger mig två alternativa tankegångar; antingen kan jag tänka att det spelar ingen roll när det kommer, eller hur länge det varar, bara det är riktigt bra under tiden. Eller så är det bråttom. Jag kanske dör imorgon eller dagen därpå. Jag vill ju ha det nu.

Klart är att jag inte tror man hittar när man söker. Kanske att jag försöker prata av mig mitt sökbegär, samtidigt som jag kanske lyckas analysera mig själv såpass att jag kan gå vidare utan mitt begär. Jag vet allt du säger, och jag vet att det mesta jag säger uppfattas som antingen idioti, girighet eller bara en fullkomligt oproportionerlig naivitet, men att tala om det för vad som i teorin skulle kunna vara hela världen kanske kan hjälpa mig att ta mig därifrån?

Ibland vill jag såklart flytta, börja om, men frågan är om det hjälper? Kommer jag bara starta samma röra i en helt ny stad, ligger problemet inte helt hos mig och spelar egentligen omgivningen ens en roll i min röra?

Om jag är instabil?

Jag såg just die hard 4

"if something would happens to me... don't let him get my daughter"

Något måste hända

Ordet rastlös räcker nästan ingenstans när man pratar om mig. Jag har panik. Allt vill jag ha, fort. Alltid har det varit så. Det största, viktigaste och mest avgörande valet i mitt liv kommer antagligen vara kvinnan. Vi ska ha roligt, älska varandra, attraheras av varandra, äta varandras mat och stå ut med samma färger på väggar och gardiner. Det är stort och jävligt svårt, ett sånt val som man kanske ska låta ta sin tid, men jag får panik. Varje dag tänker jag på det; hur känner jag igen henne? Hur ser jag till att inte missa min nästa chans, eller kommer den ens?

Det är så töntigt, men jag kan inte hjälpa det. Jag har panik.

Intolerable cruelty

"Jag älskar ditt sätt att prata. Du låter så himla.. högtidlig!"

Jag vill inte vara så jävla nyfiken. Du har rätt Tove, jag vill inte ens till Ace. Om jag ens skulle gå ut idag finns det tusen saker jag hellre skulle göra. Jag vill till Street, jag vill till Marie Laveau, jag vill till Folkoperan, men jag vill inte till Ace men fan fan vad förbjuden frukt MM fuck facebook

jag blir bara så himla nyfiken hela tiden

Jag vill inte, jag vill, men jag vill ju inte
Men lugn, jag kommer inte.



Jag har en röd fläck under högra bröstet som ser ut som en infektion i någon science-fiction-serie.
Jag har små sår och rivmärken på båda händerna.
Jag har vansinnigt ont på utsidan av höger underarm.
Jag har ett stort blågulgrönrött blåmärke nedanför högra knät.
Jag har något som ser ut som inre blödningar på min högra biceps (jätteont)
Jag har svullna och ömma blodådror på hela högerarmen.

Jag är faktiskt lite lite orolig. Vad kommer detta ifrån? Vad vill det mig?

Apropå ingenting

En av mina favoritsysselsättningar är att läsa statistiken till denna blogg. Särskilt förtjust är jag i de olika sökord människor använt för att komma hit.

Gårdagens:
Kåta kvinnor
Ligga med
Känslomässigt
Tatuering

Jag vet inte om detta säger mest om mig eller om mänskligheten, men jag vet att för varje gång jag skriver dessa ord kommer ännu fler hitta hit med hjälp av dem. Fab!


Jag handlade lite bröd och dylikt på Ica en kväll för inte så länge sedan. Vid kassorna stod en tjusig kvinna runt gissningsvis tjugofem vårar och packade sina varor. Hon verkade känna kassören sedan tidigare, de pratade lite om träning. På något sätt, av någon anledning, droppade jag in i konversationen att jag tänkte gå och träna dagen därpå. Plötsligt stod vi utanför affären jättelänge och pratade om Idol-Ola, min nyupptäckta antydan till ölmage, hennes favorit-instruktör i aerobics och vilket gym som egentligen är trevligast i stan.

Det kallas vardagsflirt och är en av få saker som faktiskt gör livet värt att leva. Några andra anledningar är:

kött, ost, vackra kvinnor, andra kvinnor, soffor, vänner, romantiska komedier