"kajsa sa...jag förstår att du vet det jag säger, men ibland känns det som att du behöver höra det. det går ju inte att leva i nuet om man hela tiden obsessar och tänker på att man måste leva i nuet.
jag tror att man kommer rätt långt med att flytta till ett annat land, en annan stad och skapa sitt eget äventyr. (dessutom suger ju stockholm). OCH, glöm den där tove. det var väl ändå antagligen inte meningen?
den 14 april 2008 16:31"
Såklart jag behöver höra det, och jag tackar ödmjukt för din ärlighet. Såklart måste jag släppa min besatthet, både om nuet och specifika kvinnor, det är ju så att säga poängen med att vräka den ur sig. En annan aspekt, kan jag visserligen bara spekulera i, men är det inte som utomstående också ganska roande att läsa en psyko stalkerkilles bekännelser? För de som inte blir uthängda då förstås. Men jag tror det jämnar ut sig för er, trots mitt egocentriska innersta anser jag mig ändå i ganska hög grad ha dedicerat mitt liv åt att hjälpa och vara snäll.
Det materiella hindrar mig tyvärr mer än något annat från en landsflykt. Jag har ett oförskämt bra och roligt jobb här i Stockholm, och det skulle dröja minst några år för mig att nå motsvarande på ny ort. Kanske särskilt utomlands. Dessutom älskar jag Stockholm på många sätt. Skinnarviksberget, Tantolunden och en del pubar ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Kanske är jag, tyvärr, lite för intensiv för en såpass liten stad. Ibland känns det som jag nöter bort allt det bra.
Problemet med Tove är att jag inte är övertygad om att det inte var rätt. Fast hon sagt till mig tusen gånger (tre, kanske) att det inte är någon idé, har jag inte lyckats släppa min fantasi om att hon kanske bara är rädd. Eller att hon bara behöver påminnas. Sen vet jag ju att jag omöjligt kan varken visa henne från rädslan eller påminna henne om hennes eventuella känslor från den sits jag satt mig. Allt logiskt säger ju lägg ner; Tove har alltid vetat bäst, alltid haft bäst minne, och faktiskt nästan alltid haft rätt (utom möjligtvis om tv-apparater och datorer). Men jag har aldrig fått något genom att vänta på det, alltid tvingats jaga antingen av mig själv eller andra, och kanske är det bara så jag vill ha det. Alltid har jag blivit kär först, för att sedan lura och manipulera mig till besvarandet av känslan, men en del fungerar nog bara så. Oftast är detta bra, oftast (nästan alltid) har jag faktiskt fått vad jag vill, men när jag väl inte får det blir det näst intill omöjligt att släppa taget. Bara lite till, bara lite till.
Jag är inte van vid nej. Det är min största utmaning nu, jag måste lära mig. När är ett nej ett nej?
PS
Jag gillar Göteborg också. Jättemycket.
DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar