Medan jag all min vakna tid brottas med mina tvångstankar och besattheter slår det mig; det är väll självaste defenitionen, att det inte går? Att här går jag och kämpar dagarna i ända men kanske kan förtryck aldrig tysta rebellerna för gott?
Om jag nu ska tro den tesen finns det bara en väg att gå. Jag måste förhandla. Jag har ingen aning om hur man förhandlar med sitt inre. Jag lyssnar ju aldrig.
Det är synd att självbevarelsedriften alltid är den svagaste av drifter. Jag har ingen lust längre att hela tiden känna mig som botten på näringskedjan, men jag tycks aldrig riktigt kunna förmå mig kravla över denna lilla kant eller höga mur. I tysthet avundas jag de riktiga rebellerna. De som bor i grottor i bergen och aldrig vet om de ska överleva dagen. De slåss för något verkligt, något de tror på. Kanske slåss de för frihet, kärlek, eller något mycket större - kanske slåss de för en ledare de dyrkar, sina vänner eller någon gud. Jag slåss också. Varje dag. Jag slåss för pengar och mental hälsa. Det är inget värdigt liv. När jag går hem på kvällen hoppas jag passera någon i nöd. Bara så jag kan få rycka in, kanske känna lite riktig fara, och förhoppningsvis känna att jag gör någon nytta för någon annan någonsin. Det är nog ganska naturligt att känna så i vår trygga tillvaro. Trygghet, trygghet.
Samtidigt i en annan del av hjärnan; trygghet är det enda jag vill ha. Veta att någon kan hjälpa mig om jag behöver. Att någon är där. Ibland tänker jag på vad som skulle hända om jag exempelvis spontandog eller rymde. Hur lång tid skulle det ta innan någon förstod att jag var borta? Säkert en vecka. Minst, kanske två. Jag vet inte om jag är bekväm eller inte med tanken, men det är nog sant. Eller, kanske att bloggen skulle avslöja mig. Om jag exempelvis inte skulle skriva på en hel dag. Troligtvis skulle tyvärr inte polisen ta en sådan anmälan på så stort allvar.
Det är egentligen inte så viktigt, det där. Dör man så dör man, spelar roll om någon vet eller inte man är lika död ändå. Rymmer man så uppskattas förmodligen bara det lilla försprånget, så det gör ju heller inget. Men så tänker jag lite på den här veckan. Jag har jobbat minst nio till tolv varje dag. Då vill man så gärna att någon ska ringa och säga men gör det där imorgon. Fast man inte kan. Äsch
Snart är det sommar. Vem bryr sig om kärlek.
Om jag nu ska tro den tesen finns det bara en väg att gå. Jag måste förhandla. Jag har ingen aning om hur man förhandlar med sitt inre. Jag lyssnar ju aldrig.
Det är synd att självbevarelsedriften alltid är den svagaste av drifter. Jag har ingen lust längre att hela tiden känna mig som botten på näringskedjan, men jag tycks aldrig riktigt kunna förmå mig kravla över denna lilla kant eller höga mur. I tysthet avundas jag de riktiga rebellerna. De som bor i grottor i bergen och aldrig vet om de ska överleva dagen. De slåss för något verkligt, något de tror på. Kanske slåss de för frihet, kärlek, eller något mycket större - kanske slåss de för en ledare de dyrkar, sina vänner eller någon gud. Jag slåss också. Varje dag. Jag slåss för pengar och mental hälsa. Det är inget värdigt liv. När jag går hem på kvällen hoppas jag passera någon i nöd. Bara så jag kan få rycka in, kanske känna lite riktig fara, och förhoppningsvis känna att jag gör någon nytta för någon annan någonsin. Det är nog ganska naturligt att känna så i vår trygga tillvaro. Trygghet, trygghet.
Samtidigt i en annan del av hjärnan; trygghet är det enda jag vill ha. Veta att någon kan hjälpa mig om jag behöver. Att någon är där. Ibland tänker jag på vad som skulle hända om jag exempelvis spontandog eller rymde. Hur lång tid skulle det ta innan någon förstod att jag var borta? Säkert en vecka. Minst, kanske två. Jag vet inte om jag är bekväm eller inte med tanken, men det är nog sant. Eller, kanske att bloggen skulle avslöja mig. Om jag exempelvis inte skulle skriva på en hel dag. Troligtvis skulle tyvärr inte polisen ta en sådan anmälan på så stort allvar.
Det är egentligen inte så viktigt, det där. Dör man så dör man, spelar roll om någon vet eller inte man är lika död ändå. Rymmer man så uppskattas förmodligen bara det lilla försprånget, så det gör ju heller inget. Men så tänker jag lite på den här veckan. Jag har jobbat minst nio till tolv varje dag. Då vill man så gärna att någon ska ringa och säga men gör det där imorgon. Fast man inte kan. Äsch
Snart är det sommar. Vem bryr sig om kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar