Fortsättning till Kajsa

Jag vill tillägga att jag aldrig varit den som klagat om relationsproblem förut. Alltid har jag tagit vad jag kan, släppt vad jag inte når. Bara vad gäller relationer, förstås. Jag har aldrig ältat förut. Även om jag efter mitt första major breake-up var tillräckligt ledsen för att tatuera in ett minne på en så strategisk plats som handen, så släppte jag det fort. Efter bara någon vecka gick jag vidare, och har faktiskt aldrig blickat tillbaka. Kanske är den oundvikliga prövotiden som ung redan slut. Kanske är det en fix-idé, kanske handlar min obsession i första hand om en längtan bort från jakten, till en fast punkt i livet, till en vän som alltid finns där.

Säkert spelar det in att jag aldrig haft ett permanent boende, även som barn flyttade jag ofta, och säkert spelar det in att jag aldrig, förutom då Tove, haft en riktig vän. Någon jag verkligen litat på om allt, kunnat ringa mitt i natten bara för att säga hej, kunnat träffa fast man bara vill sova, någon jag kunnat bråka och tycka olika med utan att vara orolig för relationens fortsatta existens.

Jag har ju trots allt betat av ett ganska stort antal relationer under mitt ganska korta liv. Både kärleksrelationerna och de vänskapliga har vart många men korta, och jag tror inte bara det beror på att andra tröttnar på mig. Min pappa har jag aldrig vart nära på något djupare plan än möjligtvis ett och annat skämt om kvinnor och mörkhyade, och min mamma lärde jag egentligen känna först för kanske någon månad sedan. Då Tove faktiskt är den enda fasta punkt jag riktigt haft känns det på sätt och vis ganska naturligt att det nu är henne jag längtar efter. Något måste man ju visualisera, och hon ligger ju väldigt nära till hands.