Gud testar mig tror jag. Inte nog med traumat förra veckan, då den blodiga kroppen vid odenplans tunnelbanestation tvingade mig att jobba upp min karma. Idag fick jag bevittna ett ganska våldsamt slagsmål på gatan här utanför jobbet. Jag tror det var tre mot en, om jag räknade rätt. Tre mot en full uteliggare. Känns humant. Tydligen sparkade de honom när han låg ned också, berättade Jojje som han se lite mer än jag. Just som jag tänkte rusa ut gick de därifrån. Han testar mig bara. Jävlas lite. Adrenalin kommer fort. Nu mår jag lite dåligt för det tog så lång tid för mig att reagera. Kanske fem sekunder. Eller tio till och med. Inte att jag hade gjort någon skillnad som det utvecklades denna gång, men tänk om någon hade dött på de tio sekunderna? Tänk om det var just där han skulle dra kniven, och allt som krävts för att styra av det hela vart lite uppmärksamhet? Det hade varit synd. Då hade jag nog inte tyckt om mig så mycket nu. Ibland har jag kanske tänkt att om man gör bra saker så samlas poängen på hög. Det är nog inte sant, jag tror man måste göra bra saker så ofta man har chansen. Kanske ska man snarare se det som ett privilegium att få visa lite civilkurage. Det är ju trots allt något väldigt fint.
Något annat fint är lunch-burgarna på Texas. Idag åt jag 250 gram med bacon och ost, men utan grönsaker och dressing. Som alltid. Den smyger ner och lägger sig som ett skyddande lager i magen, varefter man kan inta obegränsat med kaffe och cigaretter utan den karakteristiska smärtan i magen som så ofta uppkommer när man druckit för mycket espresso.
Idag sitter jag och batchar mpeg-fyror i olika upplösningar. Det är ett bra jobb, då mesta tiden går till att vänta. Vänta = slösurfning och, om man så vill, bloggande. Förra veckan ryckte jag in på mitt gamla jobb, där jag jobbade som stensättare. Tydligen finns det inte många som kan hugga skiffer med sådan precision som jag. Jag brände mig på ryggen och fick några nya muskler ganska kvickt. Jag ska nog jobba lite där i sommar. För hälsans skull, om inte annat. Vore ballt att inte ha en kropp som en anorektisk fjortonårig tjej.
Åter till bloggens tänkta ämne - intet nytt på kärleksfronten; dagar och nätter präglas av uppgivenhet och kaske lite ensamhet. Herregud alla är väll ensamma, men jag är nog särskilt dålig på att hantera det och särskilt dålig på att se saker i perspektiv. Tror jag skröt om just mitt nyfunna perspektiv här om sistens, kanske så sent som igår, men jag ljög nog. Perspektiv är nog lika avlägset som förr, men det är lätt att misstolka vissa saker. Lätt att missta sina tankar, ofta kanske man tänker en sak just för det är precis tvärt om, eller kanske mer att man känner en sak just för man tänker tvärt om. Och vice versa. Egentligen är nog enda skillnaden i mitt känsloliv mot för någon månad sen att jag i mångt och mycket gett upp hoppet. Tror jag nämnde det sist, jag ser knappt kvinnor på gatan längre. Alltid har jag gått och tänkt kanske hon, kanske hon, men plötsligt ser jag ingen längre. Kanske låter som en bra grej, men för mig symboliserar det slutet, döden.
Äsch, ryck upp dig. Det finns ju de som har det värre. Herregud jag har ju ett ganska bra liv på ytan? Bäst att leva upp till det, eller åtminstone ge sken.
Något annat fint är lunch-burgarna på Texas. Idag åt jag 250 gram med bacon och ost, men utan grönsaker och dressing. Som alltid. Den smyger ner och lägger sig som ett skyddande lager i magen, varefter man kan inta obegränsat med kaffe och cigaretter utan den karakteristiska smärtan i magen som så ofta uppkommer när man druckit för mycket espresso.
Idag sitter jag och batchar mpeg-fyror i olika upplösningar. Det är ett bra jobb, då mesta tiden går till att vänta. Vänta = slösurfning och, om man så vill, bloggande. Förra veckan ryckte jag in på mitt gamla jobb, där jag jobbade som stensättare. Tydligen finns det inte många som kan hugga skiffer med sådan precision som jag. Jag brände mig på ryggen och fick några nya muskler ganska kvickt. Jag ska nog jobba lite där i sommar. För hälsans skull, om inte annat. Vore ballt att inte ha en kropp som en anorektisk fjortonårig tjej.
Åter till bloggens tänkta ämne - intet nytt på kärleksfronten; dagar och nätter präglas av uppgivenhet och kaske lite ensamhet. Herregud alla är väll ensamma, men jag är nog särskilt dålig på att hantera det och särskilt dålig på att se saker i perspektiv. Tror jag skröt om just mitt nyfunna perspektiv här om sistens, kanske så sent som igår, men jag ljög nog. Perspektiv är nog lika avlägset som förr, men det är lätt att misstolka vissa saker. Lätt att missta sina tankar, ofta kanske man tänker en sak just för det är precis tvärt om, eller kanske mer att man känner en sak just för man tänker tvärt om. Och vice versa. Egentligen är nog enda skillnaden i mitt känsloliv mot för någon månad sen att jag i mångt och mycket gett upp hoppet. Tror jag nämnde det sist, jag ser knappt kvinnor på gatan längre. Alltid har jag gått och tänkt kanske hon, kanske hon, men plötsligt ser jag ingen längre. Kanske låter som en bra grej, men för mig symboliserar det slutet, döden.
Äsch, ryck upp dig. Det finns ju de som har det värre. Herregud jag har ju ett ganska bra liv på ytan? Bäst att leva upp till det, eller åtminstone ge sken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar