Det är ju inte som att jag väntade henne falla i mina armar och utbrista kärleksförklaringar till höger och vänster. Mest tyckte jag allt det här skulle bli väldigt roligt. Det känns lite som att jag planerat världens överaskningsfest men inte lyckats få offret att dyka upp. Lite besvikelse alltså.
Väl hemma spenderade jag nästan två dygn i soffan tillsammans med diverse lågbudgeterade romantiska kommedier innan jag bestämde mig för att det var dags att resa sig. Plötsligt ringer ungefär alla i min telefonbok i olika roliga och tråkiga ärenden. Exempelvis ville chefen att jag nästa månad ska börja ha lite fasta tider. Lät trist tyckte jag, som oanonserat inte dykt upp till jobbet på en vecka.
Igårkväll var det hur som helst dags att ta tag i sitt liv igen. Jag bestämde mig för att åka till Malin. Vi spelade trival pursuit, gitarr och såg på tv. Vid elvasnåret blev jag sugen på ungdomsfylla och åkte mot city. Stockholm var igårkväll samlat på Kolingsborg, men då jag kom fram med en dubbel hundrafemtiogrammare i munnen såg kön inte så lockande ut. Istället bestämde jag mig för att gå till stampen och lyssna på jazz. Detta måste vända, tänkte jag. Det finns ju kvinnor överallt. Kanske finns det vackra kvinnor som lyssnar på jazz? Med Shins i öronen trallade jag nerför stora nygatan. Plötsligt dök en hotfull figur upp i ögonvrån. En kvinna som gick på andra sidan gatan stirrade omotiverat mycket. När vi nästan passerat varandra svängde hon av och gick med snabba steg mot mig. Jag höjde garden och sträckte ryggen. Ut med brösten, in med magen, bak med axlarna. Jag vände mig mot den hotfulla figuren och stirrade henne rakt i ögonen. Det var Maja. Hon hade just slutat jobbet, och tänkte gå till Kolingsborg för att bomma en cigg. Jag mutade henne med två och hon svansade efter mot jazzens högkvarter. En Zlatopramen till mig och någon form av cider till Maja.
Just som vi satt och diskuterade giftermål och barnvagnar ringde Erika. Erika vem, frågade jag? Erika Johansson? Ingen aning. Eeh. Hon förklarade att vi träffades på Ace för några veckor sen. Timing tänkte jag och bestämde träff. Först dagen efter tyckte jag mig ha känt igen rösten. Var inte detta samma märkliga kvinna som ringde mig för några månader sen, som jag kaxigt avvisade som ett skämt. Jag minns att jag kände mig ganska elak efteråt, tänk om hon på riktigt bara var en trevlig tjej med oturen att träffa mig under alkoholpåverkan? I vilket fall. Jag tror det var samma person. Jag tror jag har en stalker. Jag hoppas jag har en stalker.
Och vad är större än tro och hopp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar