Vägen till söndag

Man tror lätt att som hemlös i en främmande stad skulle man ha gott om tid. Precis så är det. Dagarna spenderas till största delen gående lite småfrusen längs med gatorna. Idag har jag sökt lite jobb och druckit gratiskaffe. En uppmärksam läsare har naturligtvis lagt märke till att det gått två dagar sen min senaste post. Två dagar är ganska länge när man letar efter en kvinna i en främmande stad. Följande vet jag nu;

• Filippa är en knepig kvinna
  
• Bonnie and Clyde med vänner är ett väldigt trevligt gäng
  
• Göteborg är en väldigt kall stad
  
• Filippa är hos sin farmor och städar efter den stora stormen
  
• I göteborg kan man köpa enorma kanelbullar

Med mitt nyfunna hopp (se förra posten) tog jag vagnen (lägg märke till att jag vid det här laget börjar låta som en infödd göteborgare) mot stan. Det ösregnade. Verkligen ösregnade. Mina kalsonger var dygnsura, liksom min packning. Jag promenerade till café tintin, där jag ju kunde sitta hela natten om jag så ville. Eller, med mina hundra kronor skulle jag kanske inte få sitta hela natten. Men ganska länge i alla fall. Det är nästan det bästa med göteborg, det finns nattöppet. På riktigt. Man kan alltså dricka kaffe hela natten utan att sitta på 7-eleven. När kvällen närmade sig, utan tecken på att Filippa var det minsta intresserad av att höra av sig, började jag fundera på om det var värt detta. Jag ville hem. Då ringde Agnes* och bjöd upp mig till Görans* föräldrar. Dom bodde precis runt hörnet, så varför inte tänkte jag. Agnes hade erbjudit sig låna ut pengar till resan, men det var ju ändå två timmar kvar till nattbussen.

Precis som jag skulle ringa på porttelefonen ringde Filippa. Hon var inte i stan. Men hon lät som hon tyckte om mig, som hon ju brukar när man väl hör av kvinnan. Hon tyckte jag borde höra av mig innan jag kommer. Inte att hon inte gillar spontanitet, men det vore kul att träffa mig sa hon. Innan vi avslutade berättade hon att hon kanske skulle komma hem på lördagkvällen. Ja men jag skulle nog ändå hem, tänkte jag. Jag är ju pank i en främmande stad, det går ju inte.

Hemma hos Görans föräldrar satt en pappa, en mamma och en bulgarisk folksångare. Det bjöds på vin, bröd och bubbelvatten till tonerna av en riktig bulgarisk folkkör på CD. Görans mamma tyckte inte jag skulle åka hem. Fast jag var pank så borde jag stanna sa hon, annars hade jag ju gjort hela resan i onödan. Hon hade ju rätt, såklart. Äldre vet ofta bättre, trots allt. När Agnes fick huvudvärk åkte vi mot Göran för att samla lite nattsömn. Det är viktigt med nattsömn, även för romantiker.

(Det var ungefär här i historien jag startade denna blogg. Liggandes i Görans soffa)

Lagom tills jag somnat i bäddsoffan slet Göran upp dörren.
-HAAAAAALLÅÅÅ!! GÖTT MOS!! LÄGETDÅ!!! HALLÅFAN!!! GÖTT MOS!!!
Göran hade varit på firmafest. Full som ett ägg men glad som bara en göteborgare kan klampade han in i natten. Han e go Göran, jag hade inte träffat honom på kanske ett år. Men go är han.

Lördagen fortsatte med diverse strapatser och trevliga möten. Jag drack kaffe med Bonnie and Clyde, blev erbjuden soffplats hos en kvinna vid namn Emma samt funderade över hur otroligt pank jag var. Vid sexsnåret mötte jag Rebecka (även hon vän till tove) Marcus (min barndomsvän och sedermera Rebeckas pojkvän) och Göran vid centralstationen. Rebecka och Marcus hade rest från stockholm med buss tillsammans med några prepubertala pojkar som diskuterade hur ofta de fick stånd. En kille fick stånd åtta gånger om dagen och hade haft stånd minst tio tusen gånger. Jag följde med till Göran och hängde lite innan jag åkte till Emma för en god natts sömn. Vi diskuterade livet, såg på garden state och drack te länge innan vi somnade till hockeykörer på gatan. Nattcigaretten intogs på hustak i centrala göteborg tillsammans med the shins mästerverk new slang. Lyckad kväll i göteborg.

På söndagen gick jag skitlångt. Hängde i gäng och rökte hemrullat. Sökte jobb och var ashungrig. Bjöds på kaffé av inredningsbutiken Attraction. Jag utarbetade också en ny teknik för att planka på bussarna. Det är ganska enkelt. Man bara håller upp telefonen, som om man precis håller på att smsa, och nickar mot chauffören när man passerar. Då tror han att man har en sms-biljett.

På kvällen hade Göran fest. Vi spelade massa gitarr och twister. När vi var lagom fulla slogs vi lite också. Göran vann. Sen gick jag till Filippa. Hon bor typ granne med Göran. Tre-fyra cigaretter utanför porten tog det innan två violinister från operan skulle in i porten. Jag hälsade trevligt och lite fyndigt innan jag släpptes in. "Jaha, du ska till den där nya tjejen." "Ja men är hon inte hemma får du väll vänta då!"

Jag plingade två gånger, men Filippa öppnade inte. Istället sysselsatte jag mig med att skicka in små lappar med låtcitat på i brevinkastet. Jag skrev exempelvis;

• C'mon c'mon c'mon c'mon c'mon c'mon baby now
• Twist and shout
• C'mon baby
• You know you look so good (look so good)
• Go away from my window. Leave at your own chosen speed
• Oh baby baby, how was i suppose to know
• My love she speaks like silence

Då och då tyckte jag mig höra små tassande ljud innan för dörren. Ibland hörde jag till och med den lilla brickan för titthålet röra sig. Förhoppningsvis inbillade jag mig. Eller så är denna kvinna en jävel på spela spel. Kanske båda. Efter kanske nittio minuter gav jag upp. Jag avslutade med att skriva "Hejdå!" på en stor lapp som jag la i brevinkastet innan jag tröck upp hissen. Utifrån såg det ut som om tv:n var på, men man vet ju aldrig så nog vilka fönster som hör till vilken lägenhet. Så tjänar det ju inte mycket till att ge upp nu heller.

to be continued imorgon bitti när vi slutat spela twister