Jag skulle ta bussen hem till Malin igår. 744 från Högdalen. Bussen kom, människor gick på, och just som det var min tur dök en kvinna upp bakom mig. En kvinna vackrare än stockholmarnas februarifantasi om sommaren. Vackrare än ens bilden av en julikväll på skinnarviksberget. Med sitt långa bruna hår och en mörkgrön skinjacka. Detta kunde vara kvinnan i mitt liv. Korta blickar utbyttes innan vi gick på bussen. Jag först. Jag var rädd. Jag blir sällan rädd för kvinnor.
Hon satte sig framför mig. Drog toffsen ur sitt hår och sjönk djupt ner i stolen. Jag samlade mod. I flera minuter planerade jag vad jag skulle säga till henne. Precis som jag tänkte luta mig fram reste hon sig hastigt. En kort blick var allt jag fick innan jag gick av och kvinnan försvann ur mitt liv. Kanske för alltid.
Nu sitter jag och funderar över vad jag missat. Det finns ju nästan inget värre än att missa festen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar