Igår hade jag en lång konversation med Madeleine på msn. Hon undrade hur jag hade det nu när jag flyttat till Göteborg. Det är en ganska viktig detalj att tala om för sina nära, vilken stad man bor i. Kanske extra viktigt att nämna att man inte alls flyttar från staden där denna nära befinner sig. Madeleine trodde att hela min göteborgstripp var ett dåligt sätt att göra slut. Att jag bara tröttnat på oss, så jag tar mitt pick och pack och sticker till andra sidan landet. Det lät som typ det jobbigaste sättet att ta slut på ett tremånadersförhållande.
Allt detta fick mig att tänka till lite. De elva månader som gått sen jag gjorde slut med mitt livs kärlek har mestadels spenderats till planlöst och inkonsekvent sökande. Kär blir jag i snitt kanske en gång i veckan, och antalet relationer kan jag inte ens räkna. Folk kallar det slampigt, och säger att jag bara försöker ha många bollar i luften. Inget kunde vara mer fel. Jag vill inte ha några bollar i luften. Och det vet ju alla ni som prövat jonglera; ju fler bollar desto fortare går det att tappa dem. För tappa dem gör man med all säkerhet, allihop. Man blir fort trött i armen när man bollar. Istället vill jag, precis som de flesta andra, hitta den där stora runda mjuka bollen som man aldrig tröttnar på fast man bara försiktigt kramar den i sin hand.
Jag tror jag är jävligt rädd nu. Tappat greppet har jag gjort för länge sen, och nu börjar det kännas nästan omöjligt att bli kär. Kanske har jag sett för många romantiska komedier för att kunna uppskatta något annat än Hugh Grant-kärlek och kanske är det det som skrämmer mig mest. Såhär sa jag till Madeleine igår
jag har varit jävligt dryg, självisk taskigt och du kan säkert rabbla vidare men du tar detta till helt orimliga proportioner. jag har inte dödat någon och jag har inte gjort något medvetet taskigt. jag är ledsen att det drabbat dig men den senaste tiden har jag balanserat på en jävligt tunn tråd. jag är som jag sagt tusen gånger jävligt känslomässigt störd och å ena sidan vill jag och har jag verkligen velat vara med dig och jag trivs med dig och jag har roligt med dig men å andra sidan kanske jag inte älskar dig i nöd och lust och fast jag vet att jag inte behöver göra det för att få umgås med dig så är jag hela tiden rädd. att jag istället ska visa för mycket känslor så du känner dig lurad eller för lite så du inte vill vara med mig och jag vet och jag har hela tiden vetat att det bara är en idiotisk jävla tanke men där har du kanske 70% av problemet
jag har varit jävligt dryg, självisk taskigt och du kan säkert rabbla vidare men du tar detta till helt orimliga proportioner. jag har inte dödat någon och jag har inte gjort något medvetet taskigt. jag är ledsen att det drabbat dig men den senaste tiden har jag balanserat på en jävligt tunn tråd. jag är som jag sagt tusen gånger jävligt känslomässigt störd och å ena sidan vill jag och har jag verkligen velat vara med dig och jag trivs med dig och jag har roligt med dig men å andra sidan kanske jag inte älskar dig i nöd och lust och fast jag vet att jag inte behöver göra det för att få umgås med dig så är jag hela tiden rädd. att jag istället ska visa för mycket känslor så du känner dig lurad eller för lite så du inte vill vara med mig och jag vet och jag har hela tiden vetat att det bara är en idiotisk jävla tanke men där har du kanske 70% av problemet
förutom att jag då är en självisk jävel
Såhär i efterhand slog jag kanske huvet på spiken, och detta kanske faktiskt går att applicera på de flesta av mina förhållanden. För det är väll kanske alltid något man måste bygga upp, och så vitt jag minns var det inte tal om att jag ville gifta mig med Tove första kvällen på Emmabodafestivalen, men man kan liksom inte jobba upp något när man hela tiden går på tå och kikar över huvudet på hon brevid bara ifall man skulle få syn på någon bättre bakom henne.
Jag hatar när man känner igen sig i Lars Winnerbäcks texter men jag orkar inte låta någon lära känna mig igen och jag orkar lära känna någon igen. Man tror det skulle vara så jävla enkelt att vara sig själv med någon men det kanske måste gå sakta sakta att känna varandra. Alla våra sociala koder hit och dit är säkert bra men det finns ingen som passar in där och vem som helst som släppte koden skulle bara uppfattas som idiot för i vilket sammanhang utom möjligtvis på tv kan man träffa någon ny och inte vilja hångla, ligga, skeda utan bara krypa upp mot någons axel och gråta utan att bli avfärdad som galen? Alla vill jobba sig dit men ingen vill börja på mållinjen och att vara liten är bara ett previlegie för stadiga människor som inte lever på impuls trots att de med sina ordnade liv behöver det minst.
Dessutom får jag jobba hela natten för inget extra bara för att alla andra ska göra fel hela tiden och jag vill bara krypa ner i en varm säng med dig och kolla på vänner och låtsas som inget hade hänt. Jag vill dricka te ur dina stora muggar med blommor på eller whatever och våga vara ynklig, liten, sårbar, patetisk om än bara för en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar