Ibland är jag glad fast jag är ensam. Det kommer tillsammans med bra musik och hopp, som idag när jag kände att jag faktiskt kommer kunna gå till jobbet imorgon. Ipoden följde mig ut i snöfallet och spelade soundtracket från Juno medan jag omvartannat skuttade och låtsades åka skridskor längs grusvägen. Till Sea of love sneddade jag över åkern, mot kullen och världen på andra sidan. Jag hade aldrig varit där. När All I want is you spelades för andra gången gick jag tillbaka mot den stora ön mitt på åkern. All I want is you, will you be my bride? Take me by the hand and stand by my side sjöng jag medan jag skuttade i genom den lerblandade snön.
Jag går ganska konstigt när jag är själv. Liksom lite sned, vinglig, förvirrad. Det är svårt att veta när man är sig själv, eller när man gör sig till. I vilket fall var jag jätteglad.
När jag är glad och ensam älskar jag mig själv. Jättemycket. Jag kan inte låta bli att tänka, att om någon fick dela det här med mig skulle hon också älska mig, jättemycket. Men det går inte att dela, det är hela grejen. Eller så är hela grejen att när det väl är rätt, så kan man dela det?
Efter en stund brukar min självkärlek dala lite, när jag inser att jag bara är en självgod, egocentrisk typ. Det är synd. Som sagt vill jag gärna tycka om någon annan mer. Det önskar jag mig i sommar. Jag längtar efter Ellen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar