Slut på kapitel I

På kvällen ville jag bara mer och mer få vräka ur mig. Bara berätta för Tove, en gång för alla, hur jag egentligen känner. Men det är svårt att få tag på en kvinna utan telefon. Jag gick till Ace, ingen Tove. Vänner och bekanta, ingen Tove. Så tänkte jag, att man kan ju pröva hemma. Hon skulle ju kunna vara hemma, fast det är lördag klockan elva.

Denna gång behövde jag inte vänta länge på att någon skulle öppna porten. Mer tur kom; jag minns när jag bodde i huset och råkade komma just som någon tant skulle ut, fick man ofta redovisa att man faktiskt kände till portkoden. Igår var det ingen tant som öppnade. Istället kom en påtänd man och skrek om att någon var dum. Säkert blev han nekad att köpa något i huset.

Tove var inte hemma nu heller. Halv tolv, jag bor på andra sidan staden, det är kallt ute. Istället satte jag mitt i trappan och väntade. Så här i efterhand borde jag kanske gjort en plan under tiden. Tänkt ut något smart att säga.

Plötsligt vaknade jag av att Tove stod och stirrade på mig med en McDonaldspåse i handen. Hon såg jätteförvånad ut. Jag var jätteförvirrad. Jag bjöd in mig själv och satte mig på golvet medan Tove pulade med hemmasaker. Det var skitsvårt att komma på något att säga, men jag tror jag fick det sagt till slut. Mest att jag saknar henne.

Tove svarade att det inte skulle funka. Jag förstod inte varför.
-För jag inte är kär i dig, svarade hon. Det högg lite i hjärtat. Jätteont gjorde det. Men samtidigt; vilken frisk människa går fortfarande och ältar en ungdomskärlek efter ett år? Kanske släppte pressen också. Att jag kanske gav upp såpass redan där, att jag inte längre var rädd för att säga vad jag kände. Ganska många saker sa jag till henne. Tove lyssnade snällt jättelänge. Jag sov lite försiktigt på kanten av sängen. Då kändes det lite som Tove var ett gift. Att det skulle göra ont om jag så mycket som nuddade henne. Vi delade tunnelbana när hon skulle till jobbet klockan åtta på morgonen. Jag vet inte vad som är värst av allt som hänt.

Det är svårt att inte roas lite av dessa läxor man ska få i livet. Jag gjorde slut med Tove. Tove blir ledsen, sen går hon vidare. Men jag, som ändå är initiativtagare till eländet, går och känner mig dumpad månad efter månad. Det är jävligt lätt att vara efterklok.