Vi tumlar runt i det djupa vattnet. Jag sparkar frenetiskt, men hon vägrar släppa taget. Gång på gång drar hon mig ner under ytan. Jag kan inte andas. Skräcken, sorgen; varför gör hon så här? Någon gång får jag in en spark, hon släpper för en sekund. Just som jag tänker simma mot land drar hon ner mig igen. Jag får kramp. Långsamt sjunker jag mot botten. Sakta, sakta. Då tar hon mig i sina armar och lyfter upp mig till ytan. Kysser mig försiktigt och viskar att jag aldrig får ge upp. Aldrig sluta kämpa. Hon ser på mig med sina stora ögon och säger att hon älskar mig. Att allt är bra nu, att det alltid kommer vara bra nu. Jag kunde simma in mot land. Men jag stannar. Vi håller om varandra och kysser varandra och dansar runt runt i vattnet. Då trycker hon ner mig under vattnet igen.
Den korta stunden av lycka är allt som krävs. Genast glöms allt det tråkiga och jobbiga. Kärleken plågar oss nästan alltid.
Men jag tänker sluta vara rädd. Jag tänker bli toves vän igen även om det är allt jag kan bli. Man ska hålla sig nära fienden. Jag ska lura henne att jag går med på dessa lekar. Att jag accepterar mitt öde, kämpandes för mitt liv lång ut på havet. Men just som det är som bäst, när vi håller om varandra och hon viskar att allt ska bli bra, då ska jag hugga henne i ryggen. Jag ska tänker inte längre kämpa för att hålla huvudet över vattenytan. Jag ska simma till land.
ps
Det är alltså kärleken som ska dödas, inte Tove. Naturligtvis.
Till er som igår fick höra om min kärlek till Erlend Loes Naiv Super passar det sig med en ursäkt. Det var boken Doppler jag beskrev, med älgkalven och tältet. Naiv super är ännu bättre. Den handlar om en ung man som skriver listor och köper en röd boll. Läs den, man blir en lite bättre och mycket gladare människa. Se på mig.
ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar