Hotet: Män i singular

Tove och jag träffades på riktigt första gången på Emmabodafestivalen 2005. Långt senare kom vi fram till att vi faktiskt varit i samma lokal med samma gemensamme bekant redan långt tidigare (Madelene som jag träffade på ett fik i göteborg för några poster sedan). Det spelar i vilket fall ingen större roll.

När jag träffade Tove var jag tillsammans med Emma, men jag blev nog kär i Tove redan då. Jag älskade hennes hår. Hon var jätteblond och hade precis klippt sin lugg kort och lite hackigt. Hon skrattade mycket också. Tove har ett sånt skratt som man liksom måste haka på. Sådär genuint mysigt skratt, ni vet.

Ungefär en månad efter emmaboda tog det slut med min dåvarande flickvän. Jag gjorde något tafatt försök att bjuda Tove på fest hos mig, men utan större framgångar. Tove gillade mig nog inte alls så mycket då. Jag var för övrigt ganska arrogant och divig. Istället blev jag ihop med en annan Tove. Vi sa förstås aldrig att vi var ihop, men vi träffades nästan varje dag i tre månader. Sådär i efterhand måste det nog varit ett förhållande.

Julen tvåtusenfem spenderade jag på puben Big Ben tillsammans med en man som hette Junior. Vi pratade mest om honom. Om hans tid som legosoldat i forna Jugoslavien, dansbandsmusiker och bankrånare. När jag förstod att Junior nog mest ville ligga med mig blev jag lite nervös och skickade således ett sms till Tove nummer ett där jag bad henne rädda mig. När jag blivit lagom full styrde jag kosan mot Tove nummer två som jag ju fortfarande träffade. Jag kallar henne Tove L i fortsättningen för att undvika förvirring. På natten tyckte Tove L att det var dags för oss att ta en paus och fundera lite. Vi kom båda direkt från längre förhållanden, så det lät ju smart. Sagt och gjort. När hon somnat smsade Tove lägligt tillbaka. Med lite muta lyckades jag få henne att komma till min lägenhet några dagar senare för folköl och hembakt pizza. Det var en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv.

Nyårsafton spenderade jag i goda vänners lag. Föräldrafritt i förortsvilla, precis som på den gamla goda tiden. Efter tolvslaget tröttnade jag och inledde den långa resan mot min säng, som ju befann sig på andra sidan staden. Halvvägs, väntandes på tunnelbanan fick jag för mig att ringa Tove. Eller kanske var det ett sms, jag minns inte så noga. Det krävdes säkert lite påtryckningar, men jag fick i alla fall komma till den förortsvilla i ytterligare en annan ände av staden där Tove befann sig. Naturligtvis tog det hur lång tid som helst innan jag kom fram, och då var det ju bara sovdags. Efter lite ungdomskaos featuring gråt på toaletten med mera, förstås.

Jag minns att jag var skitnervös och att Tove och hennes vänner badat i grannens övertäckta pool innan jag kom. Men där började nog egentligen historien. Från den dagen till första April tjugohundrasju var det inte många dagar jag inte träffade Tove.

Tove och jag blev bästa vänner. Jag pendlade från Sigtuna där hon bodde till mitt jobb på Tyresö. Det är kanske åtta mil. Det här var nog den längsta sammanhängande lyckoperioden jag haft. Jag pratade om Tove hela tiden, och jag tänkte på Tove hela tiden. Jag jobbade med trädgårdar på den tiden, och jag minns särskilt en dag då jag ensam gick med röjsåg i en brant slänt som aldrig tycktes ta slut. När man har en till synes ändlös uppgift är det lätt att ge upp. Kanske särskilt jag har lätt att ge upp i dessa lägen. Men den dagen gick jag bara och log. Jag lyssnade på Lantz i P3 och log. Jag lyssnade på relationrådet i Christer och log. Jag log igenom hela dagen för jag visste att jag skulle träffa Tove på kvällen.

Månaderna gick och jag tror faktiskt det mesta blev bättre och bättre. Efter en fantastisk sommar flyttade Tove till en etta i Bandhagen. Även där var jag varje dag. Hela tiden. Hon ville inte bo med mig, men jag skulle nog våga påstå hon gjorde det i alla fall. Inte heller att det bara var jag som vägrade åka hem, när jag väl gjorde det så ringde hon ofta sent på kvällen och ville att jag skulle komma. Men det var också här, hösten 2006, som saker började gå sämre.

Jag hade säsongsanställning, och till vintern visste man aldrig riktigt vad man skulle göra. Av någon anledning trodde jag att jag skulle passa bra som säljare, och fick jobb som dörrknackare på ett litet sundsvallsföretag. Jag skulle sälja villalarm. Jag jobbade nu 15-22, alltså den lediga tid man normalt har tillsammans som ett par. Jag tjänade alldeles för lite pengar. Ganska mycket resa, ganska mycket sova bort hela dagarna. Väldigt lite tid för Tove, väldigt lite pengar för att göra något roligt med Tove när man väl hade chansen. Jag insåg det inte då, men det här var kanske vändpunkten.

Antagligen tog jag henne för givet. Under vintern funderade jag faktiskt ibland på att göra slut. Man fattar ju sällan när man själv är problemet. Livet i allmänhet kändes ganska dåligt, och istället för att ta tillvara den trygghet jag hade så lät jag min osäkerhet över resten av mitt liv gå ut över vårt förhållande.

Jag minns inte så noga vad som hände där på slutet. De sista månaderna kändes det, så vitt jag minns, som att vi kommit på fötter igen. Saker började bli lite mer rätt och vi började skratta igen. Jag hade slutat jobba som säljare, och hade inte mer än lite ströjobb någon gång ibland. Det spelar ingen roll. En dag bråkade vi på en fest. Jag var svartsjuk. När vi kom hem var jag nog lite arg också. Så jag gjorde slut. Det var natten mot första April tjugohundrasju.

Jag tror det kom som en chock för Tove, det gjorde det åtminstone för mig. Hela natten satt vi och grät, kramades och pratade. Tusen gånger frågade hon mig; är du säker på det här? Jag är jävligt envis. Jag var inte alls säker. Men jag trodde att i riktig kärlek ska man inte tvivla. Någonsin. Efter att ha tvivlat några månader tidigare räckte det alltså med en kväll. En enda kväll av jävlakillesvartsjuka för någon liten skitsak för att jag skulle ta slut på allt. Tove skickade brev till mig sen. Hon frågade igen; är du säker? Jag var helt säker, sa jag. Jag var rädd. Men jag hade bestämt mig. Sånna saker kan man inte säga och ta tillbaka, tänkte jag. Det är något av det värsta man kan göra.

Min första singelsommar sedan urminnes tider gick fort. Jag träffade kvinnor, hängde i parker och mådde ganska bra. Såklart tänkte jag mycket på Tove, men det måste ju vara helt naturligt? Det tar ett tag, men alla kan glömma och gå vidare. Dessutom ville jag nog ha en singelsommar. Det är lätt att romantisera det man inte haft. Det var först i Augusti som jag började tvivla. Kalla det höst om ni vill, men jag tror inte det var så enkelt. I alla kvinnor jag träffade letade jag efter Tove. I alla män jag träffade letade jag efter Tove. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att jag inte längre hade någon vän. Massor av kompisar, men ingen vän. Tove är nog egentligen den enda vän jag haft. Den enda jag öppnat mig för och den enda jag litat på.
Jag tror det var September när jag berättade för Tove vad jag kände. Det var ganska taskigt. Lagom till hon kommit över mig kommer jag och drar in henne i massa tankar igen. Men det slutar liksom inte där.

Det har gått sju månader sedan September. Jag tror inte hon tog mig riktigt på allvar då. Att hon avfärdade mitt blottande som osäkerhet. Att komma där efter fem månader och i en stund av ensamhet längta tillbaka till tiden som varit, det vore väll egentligen inte så konstigt? Jag tror det var tvärt om. Att jag kände mig ensam den där kvällen förra våren, och längtade till något annat. Att det var tillfällig sinnesförvirring det handlar om. Jag vill ha rättegång. Jag vill höra en jury ogiltigförklara mina handlingar.

Av de över elva månader som gått kanske jag har spenderat tre ensam. Kanske max två på raken. Resten av tiden har jag letat. Letat efter den kvinna som känns viktigare än mitt förflutna. Eller bara någon jag trivs med. Naturligtvis är jag inte den första som inte lyckas hitta kärleken på elva månader, men för mig själv har jag bevisat det färdigt för länge sedan.

Det är Tove jag vill vara med. Det är bara Tove jag trivs med. Någonsin, hitintills.

Igår extraknäckte jag som bartender på en firmafest hos ett stort franskt företag. Jag blandade drinkar döpta efter deras produktlinje och flörtade med kvinnorna. Jag är en ganska dålig bartender. Eller, jag hade ju aldrig prövat förut. För att vara nybörjare var jag säkert helt okej. Ibland hade jag råkat blanda i exempelvis päronvodka istället för Ruby Red. Några gånger kom människor tillbaka och förklarade att dom inte kunde dricka drinken. Då drack jag upp deras drinkar och förklarade att dom borde lärt sig dricka sprit i sin ålder. Vi skrattade och hade roligt. Till en början försökte jag servera efter metoden 'en till dig-en till mig', men snart insåg jag att det var alldeles för ojämna lag. En mot sextio är jättefegt. Vid tolvtiden tog jag sista dansen med en charmant kvinna runt trettiofem. Jag tror det var Westlife som spelades. När jag kände mig färdig tog jag en låda öl och mina pengar och gick.

Det fanns inga bussar. Ölen var tung. Det var ganska många öl. Efter kanske femton minuters promenad och en allvarligt skadad axel fick jag tag på en taxi. Det var en sån där hybrid-bil med elmotor, så vi pratade friskt om växthuseffekten och andra miljöbilar under resan mot kungsholmen. På väg till efterfesten fick jag tag på Tove och mutade henne med öl. Hon lovade att komma till efterfesten efter klockan tre.

Jag mötte upp Tove, Rebecka, Marcus, Agnes och två män jag inte minns namnen vid fridhemsplans tunnelbanestation runt halv fyra. Då var ölen nästan slut, kanske att det precis räckte till en var. Vi stod i köket och pratade, Tove, jag och en av männen jag inte minns namnet på. Kanske var det på T. Tom, Tim, Ted? Tove brukar ju gärna hänga lite på någons arm, så det var inget jag tänkte nämnvärt på i stunden. Jag skröt lite om min framtida välfärd och så pratade vi väll om litet ditt och datt. Toves fyllelugg till exempel. Man ser alltid direkt på hennes lugg om hon har druckit. Det är konstigt. När jag skulle kissa fick Tove ligga på massa kuddar som strategiskt placerats ut i badkaret. Med drapperiet för då. Jag satt och kissade, för att ta lite tid på mig. Jag höll hennes hand en sekund medan vi pratade.

Toalettprat är något jag verkligen uppskattar. Sånt som räknas. Någon dag ska jag berätta om mitt framtida hem, där badrummet ska vara en del av vardagsrummet, där man utan nämnvärd insyn ska kunna prata från toaletten med vännerna i soffan Men det är en annan dag.
Långrökning på balkongen ackompanjerades av samtal om facebooks eventuella roll i ett framtida övervakningssamhälle och plötsligt var klockan nästan fem. Tove och man Tom, Tim, whatever satte sig på varsin stol bland övriga, och jag satte mig bakom dem vid datorn för att försöka youtuba lite Dylan. Tyvärr hade farmodern en otroligt långsam internetuppkoppling, så man fick vänta i säkert tio minuter för att få höra en låt. Jag satt och väntade. Då kysstes dom. Tove och Tom. Mjukt, kärleksfullt. Inget fyllehångel, en riktig kyss.

Plötsligt skulle de två männen gå. Dom bodde i Täby, och bussarna gick inte så ofta. Det blev lite brottom. I hallspegeln såg jag Tove och Ted kyssas igen. Riktiga kyssar. Så gick dom alla tre. Tove sa inte hejdå. Hon sa ingenting till mig efter första kyssen.

Jag har ingen rätt att lägga mig i det här. Men varför kom hon med en kille dit? Det är lätt att låta svartsjuk, och det är jag, men varför honom? Han var inte snygg. Okarismatisk och inte särskilt charmig. Dålig humor. Men det gör ju bara saken värre. Varför honom? Skulle det vara värsta supertrevliga jättesnygga killen skulle det ju kunna vara vad som helst. Men denna kille, det måste ju vara på riktigt. Men missförstå mig inte nu, jag har inget emot honom. Det är ju inte som att jag i hans läge skulle bry sig om mig. Men av någon anledning tycker jag det var respektlöst. Fast det gått nästan ett år, fast jag haft fler än jag vet. Det finns inte ens i min värld att jag skulle kyssa någon annan när Tove såg. Särskilt inte om hon bjudit med mig till vart vi nu var. Att ens visa någon form av närhet med någon annan inför Tove vore helt otänkbart.
Varför?

Jag vaknade vid kanske halv tio och gick till jobbet för att skriva detta. Tyvärr hittade jag inte min dator. Efter fem minuters panik insåg jag att jag glömt den på den där firmafesten igårkväll. Istället åkte jag till Tove. Jag ville bara berätta allt hur jag kände, kanske inte för att jag trodde jag skulle få ut något av det, men kanske för jag inte visste någon annan att berätta det för. Kanske för att jag aldrig skulle förlåta mig själv om det någon gång visade sig att hon känt likadant, men trott att jag inte längre gjorde det. Säkert har hon ju hört om exempelvis Filippa och göteborgsresan, och kanske tror man lätt utifrån att det handlat om kärlek snarare än jakten. Faktum är tyvärr att göteborgsresan inte skiljer sig nämnvärt från några andra dagar det senaste året, förutom att den misslyckades.

Portkoden hade jag glömt för länge sedan, men efter kanske fem cigaretter öppnade två misstänksamma damer dörren så jag kunde smita in. Tove var inte hemma. Jag satt på bänken utanför porten en stund innan jag gick och åt en pizza på vårt gamla stammishak. Den var inte så god, men ganska billig.