Fortsättning följer inte

Jag och Sebastian hade ett långt samtal på parkbänken här utanför igår. Om vad som är viktigt, om att bearbeta och gå vidare och om att skriva sina tankar. Sebastian hade när det var lite jobbigt skrivit som ett slags schema för vad han skulle gå igenom. När han ska vara ledsen, när han ska vara arg och när han ska vara uppgiven. Han satte den på kylskåpet och tittade på den några dagar innan han kände sig redo att ta bort den. Bra tipps tyckte jag.

Vi pratade om mig också, ganska mycket. Om mina besattheter och hur de kan vara så långvariga. Men jag har gjort framsteg, mer de senaste veckorna än på hela året innan tror jag, det känns inte som det är så långt kvar nu.
Saken med dessa anteckningar man sätter på kylen är att man också måste slänga dem när man känner att de gjort sitt. Att det är bra att skyffla ur sig känslor, men i längden blir nog inget bättre om man hela tiden påminns om hur man var. Min förra blogg handlade bara om min besatthet till Tove. Fast jag kanske inte slutat vara besatt blev jag till slut tvungen att släppa den, och bli av med de värsta tvångstankarna som lagrats där.

Nu tycks det tyvärr ha blivit dags att kassera även dessa tankar. Jag måste nog börja om lite från början igen. Jag vill ha en riktig romantikblogg, så som denna var tänkt. En som blickar fram och inte bak, en fylld med hopp och utan sorg.

Hejdå